torsdag 12 mars 2009

Oron är det värsta.

Min gravida vän S har blivit sjukskriven. Man är orolig över symptom i hennes graviditet. Hon och jag är i samma vecka och vi gick in i vecka 25 igår. Vi har drygt 15 veckor kvar innan bebisen är redo att möta världen. Men det är klart, man hör överlevnads storys ofta "Min syster födde i vecka 25 och det gick bra", "Min kollega födda 2, 5 månad för tidigt och det är inget fel på den ungen idag" osv osv. Men oron går inte bort. För henne, men oxå för en själv. Jag känner mig lätt hypokondrisk och blir rädd varje gång det gör ont någonstans. Igår skulle jag fira att vi köpt lägenhet, och eftersom Partymannen är bortrest så tänkte jag gå och köpa mig nåt helt onödigt och härligt på Götgatan (jag jobbar på Götgatan så det är på vägen hem). Men redan efter 5 minuter hade jag svaga, men tydliga, smärtor från magen och ner i underlivet. Jag gick långsamt och tänkte att det går över. Jag fick bara en sammandragning, en stund senare, stannade upp inne på Gina Tricot och stod och väntade ut den. Efter det gick jag tomhänt raka vägen hem och la mig på soffan. Det kändes bättre efter ett tag när jag bara fick ligga och vila.

Men oron. Oron är det värsta. Tankarna går som pingpongbollar i huvet; Oroar jag mig i onödan? Är jag hypokondrisk? Borde jag ringa och fråga? Eller överdriver jag? Hur känns det för de andra gravida? Är det allvarligt? Är jag fånig?

Det är så svårt att sluta oroa sig. För S och för mig. Men jag ska ringa min BM idag. För min egen oros skull.

Läs mer om mina första månader som gravid på tvarodastreck.blogspot.com

4 kommentarer:

Joanna sa...

precis vad jag tänkte skriva.
ring för din egen skull och strunta i hur man kanske "borde" bete sig.

det finns ju ingen mening i att bita ihop och oroa sig i onödan.
och absolut inte i den här situationen.

själv är jag helt beskonad från oron.
vilket är märkligt för jag är väldigt bra på att ta ut allt dåligt i förväg, bara för att vara förberedd.

men sen får man tänka lite extra kanske på att barn klarar sig.
de små liven klarar sig ofta väldigt bra även om det blir alldeles för tidigt.
min storebror föddes över tre månader för tidigt och det var ju på 70-talet.
nu har man garanterat utvecklat alla behandlingar och metoder ännu mer så det blir lugna gatan.
typ.

jag hoppas det går bra för din vän och att även din oro stillas lite.
men roligt att vara i precis samma vecka som en vän!
kram.

Anonymous sa...

Sluta fåna dig och ring! Du kommer inte att upplevas som hypokondrisk hos MVC.
Jag var precis likadan själv med min första graviditet, helt nollkoll och fattade inte att jag skulle föda trots att vattnet gick i vecka 35.
När vi skulle skaffa en bebis till blev det missfall i vecka 11, jag lyssnade inte på kroppen där heller (fast det hade inte spelat något roll, missfall får man ändå det går inte att styra över).

Nu i min tredje graviditet har jag initialt varit likadan som tidigare. Till slut ruttnade min man ihop på mig och förståndig som han är förklarade han att det inte handlar om mig. Att det handlar om oss, hela familjen, om mig, det barn vi redan har och om honom som är barnens pappa.
Han har ju så klart rätt. Så mina hypokondriska dagar är förbi, jag ringde, och togs på allvar. Muttrade lite om hypokondri för läkaren jag fick tid hos och blev uppläxad...
Är nu heltidssjuksriven och har varit så i 4 veckor. Är nu i vecka 34.
Så det finns inget som är oro i onödan när man är gravid. Ring MVC, och unna dig något fint. Kila förbi Cissi och Selma, Kunigunda eller Tjallamalla imorgon och sedan upp med fötterna i soffan och vila.
/Annika

Sophie sa...

Tack Annika. Jag slutade 'fåna' mig och ringde faktiskt samma dag och fick lugnande ord. Togs på allvar och skulle återkomma om det fortsatte (och det har minskat). Och åkte hem och la mig på soffan, och igår unnade jag mig ett par fina blommiga mammatajts :)
Hoppas resten av din graviditet går fint. Kram Alma

Sophie sa...

joanna; ja, det är en gudomlig lyx att ha en vän i samma vecka! vi lärde känna varann när vi var i vecka 7-8 :)