Det här med att vara en bra mamma

Jag är ingen dålig mamma, bara en trött människa.



Jag kan flyga, jag är inte rädd

Det här med förlossningspresent

Cecilia Blankens har två gånger fött barn och följdaktigen fått två förlossningspresenter. Jag hintade lite lätt efter Elsie, inget hände. Jag hintade grovt när jag var gravid med Helge och fortsatte att diskret men ihärdigt att hinta Helges första månader i livet. Inget hände. Förmodligen för att J inte gillar när jag talar om vad han ska göra (vem fan gör det, men hur ska han annars veta vad jag drömmer om??). Och jag talar ju inte om vad han SKA göra, bara vad jag önskar mig... (Jag la av med 'hintadet' innan sommaren eftersom vi snart skulle påbörja en stor badrumsrenovering som kostar oss en halv förmögenhet.)

Nu ska ni ändå veta att jag har en grymt fin pojkvän/sambo. Han är omtänksam, snäll, generös, snygg, sexig och rolig. Men just det där med förlossningspresent, det fastnade inte. Och egentligen är det väl inte så himla viktigt. Men när man går där med magen i vädret och tackar nej till skumpa, roliga fester och mumsiga ostar då vill man ha nåt. Sen när man är nyförlöst, skakig och ful 99,9% av tiden vill man ha nåt. Men just nån förlossningspresent blev det inte

Men i fredags när vi var ute och åt stod de en överaskningspresent på min plats när jag kom tillbaka från toaletten. Jag gick i spinn när jag såg Evfa Attling påsen, och visste vad det skulle vara där inne. Fjärilarna. De vackra fjärilarna.





Min fina, fina fästman säger ofta att jag är världens bästa mamma. Det tänker jag på varje gång jag tittar ner på mina fina fjärilar. Och på hur mycket jag älskar honom och han älskar mig.

Det här med talangfulla vänner

Det är bra grejer det!

Min underbara vän Joanna gjorde den här till mig, bara så där igår.

TACK!

Det här med att blogga om sin ångest

Ida kom med ett förslag. Att jag under en veckas tid skulle enbart blogga om positiva saker. För att lixom vända en nedåtgående sprial. Men faktum är att jag vände redan igår.

Jag har upptäckt en grej. Om jag mår skit går jag och drar mig för att blogga om det, ens yttra till en levande människa. Men när jag väl gör det, då är det som att något händer. Plötsligt är saker inte så mörka och jobbiga längre, utan det börjar lixom ljusna nånstans. Det är konstigt. Om det är era kommentarer eller bara det faktum att det är 'officiellt', det vet jag inte. Kanske en kombo av de två. Kanske behöver jag bara lite medlidande för att orka vända båten? För idag känns saker bättre. Redan igår efm när jag skrev detta inlägg kändes det bättre.

Jag kommer inte sluta blogga om de jobbiga dagarna, för jag tror att vi alla mår bättre om vi känner att vi inte är så ensamma om att ha det jobbigt ibland. Jag mår bättre, och jag inbillar mig att du som läser är här delvis pga att du är lite som jag ibland, eller iaf känner som jag ibland.

Men just nu lyder jag Idas råd och undviker depp-inlägget ett tag. Tror att jag skulle ha gjort det ända, men det känns bra att ha en mål. Positiva inlägg BARA i en vecka. Så får vi se...

Det här med tvåbarnslivet vs enbarnslivet

När jag var hemma med Elsie var vardagen uppbyggd kring hennes sömn, mat och behov. Hon var ofta en ganska lätt bebis (har jag insett i efterhand) och sov ganska tungt och var ganska lättlagd. Vi brukade spendera fm hemma, eftersom hon sov mycket och bra då och sen göra saker efter lunch. Hon sov i 2 timmars pass och var sen vaken i ca 2 timmar innan det var dax igen. Jag hann med bloggning och andra intressen ibland när hon sov och på kvällarna. Jag tänkte nog på nåt konstigt sätt att mammaledigheten med tvåan skulle bli ungefär som med ettan. Jag kunde inte haft mer fel.

För det första finns inga softa mornar kvar. E ska till dagis och H somnar ofta påväg hem igen och vaknar ofta just som jag kommit hem. Ibland har jag tur och han sover vidare. Ibland 2 timmar, ibland 1 timme, ibland 20 min. Vissa mornar (som idag) vaknade han 05.30 och var sådeles helt slut kl 07.30, men då kan jag inte lägga honom eftersom vi ska iväg om en timme. Eller kan, kan jag väl, men risken är att han vaknar ashungrig och jag inte hinner mata honom innan vi ska iväg. Eller så kan jag inte lägga honom för så fort han hör E så spänner han öronen. Och vad gör hon därute? Vågar jag lämnar henne själv i vardagsrummet i de 15-20 minuter det tar att lägga honom (för inte somnar han av sig själv när man lägger ner honom, nej, nej, honom måste man gå runt med tills han somnar och sen SAKTA SAKTA lägga ner honom i sängen, då han i 3 fall av 5 vaknar och man får börja om)? Johan går tidigt för att komma hem tidigt, det är som att välja mellan pest eller kolera.

Om jag har tur lyckas jag få i mig lunch. Ibland är jag så trött att jag inte pallar. Då blir det fil (om jag är hemma) eller en korv (om jag är ute). Sällan sätter jag mig ner och äter en riktigt lunch, varken i sällskap eller själv. Fast det borde jag. Unna mig goda sallader ute med vänner. Men vem orkar lixom? Konversera? I fula nerkräkta kläder?

Eftermiddagarna handlar om att lyckas få H att sova och äta så att det passa E hämtningstid. Sen ska båda barnen roas ett tag innan J kommer hem. E är ofta ganska soft, men om H är vaken kan det vara knepigare. Han vill gärna bli buren och road mest hela tiden. Om E bajsat och måste få en ny blöja samtidigt som H vägar vara nån annanstans än i min famn... ja, då vill jag springa till skogs. Det gör jag inte. H får skrika och gråta (han gråter stora stora tårar som rinner ner för hans söta fina kinder och hulkar sig tillslut genom tårarna, det är hemskt) medan E protesterar vilt om blöjbytet. En underbar situation.

Sen kommer Johan hem, middag ska ätas och sen så leks det ett tag innan alla barnen ska sova. Jag brukar ta H och Johan E. Ibland tar han båda. Ibland börjar han med H men lyckas inte och jag får ta över.

Sen tar luften slut. Jag sjunker ihop i soffan och orkar inte ens byta kanal på tvn. Ibland orkar jag nåt, men oftast inte. Och då har jag dåligt samvete att jag inte pysslar med nåt, skriver på en bok eller fotar läckra bilder.



Det roligaste är att jag när jag var hemma med Elsie tyckte att vissa dagar var jättetunga och jag hann ingenting...


ps. den här texten skrev jag innan Joanna hjälpte mig shoppa på Monki och jag frågade om tidsändringen på dagis.

Det här med prestationsångest

Skulle skriva ett inlägg.
Men tänkte, "ja, jag tar och läser lite olika bloggar ett tag".
Fick prestationsångest och pallar inte skriva nåt eget.
Det kommer aldrig bli lika bra som alla andra balla bloggar ändå.

(Vaddå bitter och neggig?!?!)

Det här med fula skor, del 2

Testar dessa idag, mer stöd än mina andra skor och inte lika fula som springskorna.


Sista (?) inskolningasdagen på dagis idag. Imorgon flyger hon solo. Känns bra. Tror jag.

Och en mamma berättade att hon läser min blogg! Hur galet? Massor. Man glömmer att ens liv ligger på nätet ibland. Hur konstigt det än låter.

Det här med fula skor

Det går inte att få en bajskorv att lukta sommaräng.


Och jag kommer aldrig bli snygg i springskorna som jag tvingas bära pga fotont.

Det här med att blogga om barnen

För ett tag sen började jag och Johan prata om min blogg. Han läser den inte, men vet att jag publicerar bilder på barnen och skriver om dem. Jag sa att jag kände att Elsie börjar bli så stor att jag kände att jag inte längre kunde blogga fritt om henne, av hänsyn till hennes egna privatliv (eller vad man ska kalla det). Johan tyckte att det lät bra, att sluta blogga om barnen och jag bestämde mig för att försöka sluta blogga om dem och försöka byta riktning på inläggen. Det visade sig väldigt svårt, eftersom jag var med barnen nästan hela dagarna (iaf då, då det var semester).

Jag försökte ta arty farty bilder där man inte ser dem och skriva bara kort. Men det känns inte helt rätt heller. Jag vet att en del bloggar massor om sina barn och en del, som min bror, vill inte ha bilder på sitt barn publicerade någonstans, varken på FB eller på en blogg (därför ser ni aldrig min underbara brorsdotter Kira på bild, trots att jag har tusentals fina kort på henne och Elsie, som tycker så mycket om varann). Och jag skulle väl helst ligga någonstans mitt emellan, men det funkar inte riktigt. Jag har nu tillsammans med Johan tagit beslutet att mer eller mindre sluta blogga om barnen. Jag inser att jag kommer kanske förlora läsare på detta, men så får det bli. Jag kommer fortsätta blogga om småbarnslivet men på ett annat sätt, mer utifrån mig och mina tankar. Jag hoppas att det kommer vara värt att besöka bloggen ändå då och då.

Det här med trötta småbarnsföräldrar

Jag är helt matt, helt slut, fullkomligt hjärndöd när båda väl sover. Jag vet inte hur länge det kommer vara så här men jag hoppas någon form av ork kommer tillbaka. För jag orkar inte ens blogga.

Det här med Facebook

Jag har bestämt mig. Nu slutar jag statusuppdatera på Facebook. Slutar skryta om mitt härliga liv och slutar i samma stund klaga över hur kämpigt allt är ibland. Plockar bort appen (nja, nästan, ska fortsätta fb:a för Ugglalalas räkning, så den får vara kvar, men ej på första sidan och får BARA användas till Ugglalalas fb-sida.) Det kan vara lite svårt, att vänja sig av med något som varit en ganska naturlig del av vardagen, tänka ut roliga uppdateringar, lägga upp tjusiga bilder på sina vackra barn och slänga ut förfrågningar om musik-tips mm. Men jag ska klara det. Jag ska bli facebook-fri.

Ja, inte helt fri. Jag kommer inte begå fb-suicide. Jag kommer ha kvar den så att jag kan bli kontaktad där och få inbjudningar mm. Jag kommer nog läsa andras statusrader och kanske ibland trycka på 'gilla' knappen. Men ungefär där går gränsen.

Hur känns det? Känns bra. Lite befriande. Lite läskigt! Kommer jag gå miste om massor? Kommer jag bli ett socialt freak för att jag inte har koll på alla mina vänner och bekantas (redigerade och photoshoppade) liv och levende. Eller kommer jag bli den *första en rad av människor som släpper taget om fb-appen och vågar sig ut i världen, HELT OSTATUSUPPDATERAD!

Hur har du det? Är du fb-fri? Eller är du som jag, som gillar att skryta/klaga på fejjan om livets alla små och stora händelser? Och finns det nån därute som är som jag men likt mig tröttat på att leva med Facebook?

Ska vi våga sluta ihop?


*knappast är jag den första men det lät dramatisk och bra.