Whiny McCrancky

Helges milda humör har svängt (som det gör med små bebisar). Från att ha varit mest nöjd och glad så är han nu lite gnällig och vill bli buren hela tiden. Det är okej, det går över, det är en fas. Vi har en bok hemma som vi köpte när E var liten, "Växa och upptäcka världen" som har en liten 'karta' över första årets veckor i barnets liv. Vid vecka 34, där H är nu, börjar ett stort mörkt moln... som verkar kunna hålla i sig ca 2 månader. Men det kan gå över fortare oxå, så jag hoppas det. 

 

Det är okej, det går över, det är en fas.

Det är okej, det går över, det är en fas.

Det är okej, det går över, det är en fas.

 

Magsår? Magkatarr?

Ursh. Just som jag börjar må bra, rent själsligt, så kommer kroppen och jävlas med en. Jag trodde jag hade en magkatarr pga av GI-maten, men nu när jag äter annorlunda har jag fått nya symptom. Tyvärr misstänker min pappa ev magsår. Det är inte helt hundra, men jag har några av symtomen (dock ej de värsta som blodkräkningar och sånt jätteläskigt). Han undersöker just nu lite vad vi ska ta för nästa steg, medicin mm. Hoppas han har fel, hoppas jag slipper gastroskopi, hoppas det försvinner av sig självt. Hoppas, Hoppas, Hoppas!!!

Dessutom är Helge för snorgig för att gå på Babysimmet idag, nu har vi missat 3 av 6 ggr! (Detta var sista...) Snyft...

Hemmagris

Jag är hemma mycket just nu. Dels för att Helge sover bäst hemma i sängen, dels för att vädret är vidrigt kallt, dels för att jag saknat hemmet så vansinnigt men mest för att jag inte har haft så mycket ork eller lust att vara social. Jag försöker, jag bokar in saker, men oftast bokas det av. Jag prioriterar att tvätta och städa. Jag känner efter liiite för mycket och tycker att jag är sjuk. Och Helge, ja, han är ju faktiskt lite sjuk hela tiden.

Framför allt nu, när vi inte har någon värme. Du hörde rätt. Ingen värme. Inatt var det så otroligt kallt här hemma så jag vet inte hur vi ska palla helgen. Om vi har tur kommer värmen slås på nästa vecka. Vi har inte haft värme sen i sommras men det har inte märkts förrens för ett par veckor sen när det började bli kallt. Och nu blir det bara kallare och kallare...

Men, nu var det inte det jag skulle skriva om. Jag skulle berätta att min teknik-tarm blev djupt tillfredsställd när Johan gav mig en IPAD på vår 5 årsdag förra lördagen! Jag har nu jordens finaste pojkvän tror jag.

Så medan H sover har lekt med min Ipad och iOS5. Eller kollar på 'Hem till gården'... Inte mycket vettigt som ni märker.

Jag har förlorat en läsare men vunnit en vän

För några dagar sen fick jag ett mail av en vän som börjat läsa min blogg sen ett tag tillbaka. Hon uttryckte djup oro för mitt välbefinnande och manade till lugn och harmoni och önskade mig ett bitterfritt liv.

Jag förklarade för henne (eftersom vi ses allför sällan) att bloggen är en tårtbit av mitt liv. På samma sak som Niotillfem, UnderbaraClara och ElsaBillgrens bloggar är visar en sockersöt sida av livet, så visar jag ibland en bitterfittig sida av livet. Men varken NiotillfemSandra, Clara, Elsa eller jag lever ju en den verkligheten. Man väljer vad man vill visa i bloggen och de har valt pasteller och gulliga ord. Jag väljer vardagsklag och en stor nypa bitterhet. Varför? För att bloggen är min ventil. Här vädras och ältas tanker och känslor som kanske inte får så stor plats i vanliga livet. Tillsammans med annat som jag vill visa eller berätta, allt från sockersöta småbarnssaker, min nya tröja till jobbångest.

Alltså, mitt Riktiga Liv är inte 100% ångest och depression. Inte ens när jag bara skriver om sånt 4 dagar i rad. Jag har ett fint liv. Men jag är inte en sån som försöker att se allt positivt hela tiden, jag är inte en som går runt i tacksamhet (fast jag förmodligen borde), jag är inte en sån som väljer att inte klaga på småbarnslivet.

Jag tror att de flesta av er förstår. Men alla gör kanske inte det. Och om du inte känner mig så spelar det mig ingen roll. Men är vi vänner eller släkt, så kanske det känns annorlunda för dig. Då har jag en önskan; sluta läsa min blogg. Detta är mitt andhål, min ventil och jag behöver den. Om du inte kan skilja på verklighet och blogg, så mår vår relation bättre av att du inte läser mera här.

Jag sa så till min vän. Att jag önskar att hon slutade läsa. Hon höll med. Hon kände själv att hon tog åt sig alldeles för mycket.

Jag slutade fb-statusuppdatera för att jag inte orkade med att folk inte förstod att det bara var en ventil för diverse ångest för mig. Men jag är inte redo att lägga ner bloggen. Och jag vill inte starta en ny anonym. (Inte just nu iaf.) Jag vill bara att alla vet hur min blogg funkar och varför.

Så, jag förlorade en läsare igår, men får behålla min vän. Det känns skönt. Mitt Riktiga Liv hade saknat henne mer än bloggens statistik nånsin kommer göra.

Ser ni här hur lycklig jag är egentligen?

Nu skiter jag i den där jävla sockersöta veckan.

I 1 & 1/2 timme har jag försökt lägga en snorig och aptrött bebis med en pratglad tvååring i hälarna. Jag vet att hon inte kan förstå att hon måste vara tyst. Jag vet att hon inte kan hjälpa att hennes bror vaknat av MINSTA LILLA JÄVLA LJUD. Det är helt sjukt. Vi har inte tassat runt honom och skämt bort honom med tystnad. Nej. Han är bara jävligt lättväckt och det är skitjobbigt.

Tillslut efter att ha mantrat "lung... lugn..." i en halv timme tappar jag fattningen. Ungen får skrika sig hes och ångesten byggs upp och den vars "fel " det är, är inte skyldig. Jag kan inte kräva att tvåringen ska förstå att mamma inte kan leka affär just nu för att bebisen inte kan somna själv. Sen kommer min mamma för att hämta Elsie (eftersom att det är fredag och Elsie inte går på dagis på fredagar nu) och vill att jag ska vara TREVLIG. Sorry. Trevlig var jag för en halvtimme sen. Nu är jag huvudvärk och gråt.

Inte en enda jävla morgon till låter jag mig övertalas att J ska kunna gå till jobbet före 8. No fucking way.

Men det går över och snart känns det bättre, jag vet. Eller jag hoppas.

Det här med att vara en bra mamma

Jag är ingen dålig mamma, bara en trött människa.



Jag kan flyga, jag är inte rädd

Man hallå! Att vara tvåbarnsmamma ROCKAR JUH!

Ida fick mig att tänka på en sak som gör mig lite ledsen. Jag gör väldigt dålig reklam för tvåbarnslivet. Och det gör mig lite ledsen. För mitt liv är faktisk helt underbart. Men här på bloggen vädras saker som är jobbiga. För att jag behöver skriva av mig, få feedback, be om råd och hjälp.

Först; anledningen till att mycket känns jobbigt just nu är för att vi inte kan bo hemma. Det låter kanske fånigt, men trots att vi bor jättebra hemma hos min pappa, så längtar vi alla hem. Efter katterna. Våra rum, sängar, saker. Våra väggar. Vårt liv, våra rutiner. Detta påverkar oss alla, mer eller mindre.

Och; allt med dagis har känts tungt, framför allt eftersom vi bytt dagis och man vill att allt ska funka och vara toppen. Att tiderna inte blev som jag hoppats kändes tungt till att börja med men nu har det sjunkit in och jag har accepterat det som det är och gillar läget.

Sen; TVÅBARNSLIVET ÄR INTE BARA HEMSKT OCH JOBBIGT! Jösses, Ida och Joanna fick mig att inse att jag måste få berätta för er hur jävla underbara mina ungar är. Elsie som sjunger hela tiden, pratar i telefon (fjärrkontroller av alla de slag), leker, läser och stortrivs på dagis. Hon är så fantastisk. Visst finns det trots ibland, men väldigt lita ändå. Hon är så härlig. Jag älskar henne så mycket att mina ögon tåras ibland när jag tittar på henne. Jag önskar att jag fick spendera mer tid ensam med henne, pyssla, busa, promenera och titta på saker, mysa.
Sen min lilla Helge. Min lilla söta unge. Som ler så fort jag tittar på honom, skrattar åt det mesta. Hatar att vara ensam, att inte få uppmärksamhet. Sover så bra på nätterna, men så lättväckt på morgon och under dagen. Han kan inte sitta än, men halvligger/sitter i sin nya sittdel på vagnen och nu är det plötsligt helt ok att vara i vagnen när mamma handlar eller går omkring. Men helst skulle han nog vilja bli buren jämt. Idag låg vi och tittade varann i ögonen som ett nyförälskat par. Nära, nära. Han släppte aldrig blicken och jag låg och studerade hans små trötta ögon och klappade honom på kinden. Då förde han upp sin lilla hand mot mitt ansikte petade på mig och det såg ut som om han försökte härma min rörelse. Gulle.
Så, till er som funderar på, eller väntar ett andra barn. Jag tänker inte ljuga. Det är tufft. MEN. Det är oxå helt jävla underbart. Johan och jag tittar på varann ibland och undrar hur vi fått så fina ungar. Men allt det rosenskimrande finns det som sagt många, MÅNGA bloggar om. Jag har inget behov av att 'skryta' om hur fantastiskt liv jag har. Jag har ett behov att ösa ur mig allt skit som kommer med att ha småbarn. För visst finns det sånt oxå.

Min bästis, som inte har barn, frågade mig häromdagen om det var jobbigt att ha två små barn. Jag funderade och gav henne detta svar: Tänk dig en jobbig och stressig dag på jobbet. Men sen blir det lunch och du blir serverad en 3 rätters med alla dina favoriträtter. Du går tillbaka till jobbet med lätt sinne eftersom du vet att du orkar med hela eftermiddagen nu. Du har tankat dig full med godsaker. Tänk dig att den där tre rätters sprids ut över hela dagen. Så är mitt liv. Stress, meck, jobbiga saker, lite skrik, för lite sömn, ingen lunchrast mm. Men sen, utspritt över dagen ligger alla de där ljuvliga stunderna, när man kramas, pussar, gosar, matar, pratar, leker, sjunger...

Jag skulle inte blogga mer om barnen, inte posta fler bilder. Men jag gör ett litet undantag nu, eftersom jag vill göra lite reklam för hur mysigt tvåbarnslivet är. För det är det.

En morgon i Skåne i sommras.

Kort bara.

Igår när jag glad i hågen hämtade kl 16, vilket kändes jättebra för oss båda, säger pedagog C att vi måste prata om tiderna, 'Jag sa fel till dig imorse'. Det visar sig att för 1 1/2 vecka sen togs ett nytt beslut att alla föräldrar som är hemma med barn får välja mellan att ha sitt barn 9-15 mån-fre eller valfria tider mellan 8-16 mån-tors men ledig fredag. Jag höll på att börja böla när hon berättade detta. Jag sa som det var, att en av anledningarna till att vi bytt dagis var för att det inte gick att flexa på det förra. Jag berättade att jag mådde dåligt och var stressad hela våren över tiderna och att jag helt enkelt inte klarar av att vara ensam en hel dag med båda min barn just nu. (Självklart så kommer jag det framöver, när H blir lite äldre och inte behöver bli buren så mycket och när hans sömn inte är så skör men ändå så viktig) Så att flex mån-tors och ha henne ledig på fredag känns inte som ett alternativ. Jag sa som det är, att jag ska kolla med mormor och morfar om jag kan få hjälp, men i sanningens namn känns inte det heller som ett bra alternativ. Båda jobbar, dock inte heltid och inte varje fredag, men de har båda aktiva liv och sommarhus i Skåne. Min mamma har dessutom en tonåring hemma som behöver henne. Att kräva att de ska ställa upp varje/varannan fredag kan man inte.

Jag ska strax gå till dagis med Elsie. Om om möjlighet ges, ska jag tala med personalen igen.

Tur att jag gick på bio igår. Annars hade jag suttit hemma och bölat och ältat detta.

Solstrålen rapporterar

Vilken jävla förmiddag. Först komma iväg ensam med två barn ifrån en annan lägenhet än den man är van vid. H bara skriker. E blir ledsen när H skriker. Hissen är för liten och jag slår mig illa när jag packar in oss. Håller tillbaka tårarna. Går till dagis. Allt går bra. Lämnar dagis ett tag för att låta E vara själv. Går för att hämta ut en ny bords skiva till barnbordet vi köpt som är helt rangligt. Det öppnar inre förrens 12. Vill spränga butiken. Väljer att avstå till förmån för mina barns behov av en mamma på "utsidan". Går till vår lägenhet som badrumsrenoveras. Helge är sjukt lättväckt och vaknar av polisbilar, bildörrar och alla andra jävla ljud på vägen dit. Möts av två biffar som spaklar (eller nåt). Kommer inte in med vagnen. Möter två ledsna katter och ett vardagsrum som stinker kattbajs och kiss (från lådan). En kille frågar snällt om jag behöver hjälp att komma in och jag fräser ifrån att han kan få köpa en ny lägenhet åt mig för jag hatar detta hus där man aldrig kan bo i lugn och ro. Ber sen om ursäkt. Går in och tömmer bajslådan och gråter en skvätt. Torkar tårarna och blandar mjölk åt H. Sitter nu och matar och ska snart tillbaka till dagis.

Det var min förmiddag det.

Det är mycket nu

Vi har inget hem (bor hos pappa och hans fru, får ifs jättebra, men ändå). Inskolning på nytt dagis. Helge och jag måste hitta nya rutiner. Johan jobbar (fast inte just nu under inskolningen) och jag ska tillbaka till hämta-lämna-världen, som jag tycker är sådääär kul...

Jag vill sy, men maskinen är hemma och jag har ändå inte tid. Jag vill jobba mer med Ugglalala. Men hur? Jag är nervös över hösten och våren och framtiden (jag vill plugga till copy på berghs och MÅSTE komma in HT-12. NO PRESSURE!). Jag avundas fortfarande alla som har roliga karriärer och jobb (när ska jag komma över det!?!?!).

Jag måste gå ner i vikt. Jag vantrivs i min kropp. Jag är monsterstor. Kan inga kläder ha. Jag äter mer hälsosamt, tester GI nu, och började springa för 2-3 veckor sen, men har haft uppehåll på nästan en vecka nu (FY!). Till julen ska jag väga 65 (nu 72-73). Till april 2012 ska jag vara nere i 62-63. 10kg på 8 månader. Det ska jag väl för f*n klara!?!?!

Det var det. Det som känns som mycket. Inga allvarliga saker. Men väl lite småjobbiga saker som måste lösa, väntas in, jobbas på och gås igenom. Att Elsie börjat på nytt dagis är det enda riktigt roliga just nu. Det är f*ckin kalasbra!

Ett skittrist inlägg

Just nu känns allt lite jobbigt. 6 veckor kvar av livet i kappsäcken (varav en vecka till i ett regnigt Skåne, 2-3 veckor hos min pappa och hans fru och sen vet vi inte...) och Helge har redan visat att det inte är okej. Han sover illa, vaknar på nätterna och skriker (vilket han annars inte gör, han vaknar och gnyr lite, det är allt. Nu skriker han i högt och nästan ångestfullt). Vi sover alla i samma rum nu, pga platsbrist. Det funkar inte så bra. Han vaknar numera tidigt på morgonen oxå, igår 4.40, idag sovmorgon till 5.55... Han väcker Elsie och inte tvärtom. På dagarna är han är ynklig och mammig och trött. Men har svårt att sova. Det luktar konstigt överallt för honom, inte hemma. Han är en liten hemmagris, precis som jag, Johan och Elsie. Vi lider alla av kappsäckslivet, men Helge som är minst och känsligast lider mest...

Jag HATAR vårt hus. På riktigt. Hade vi haft råd att vi redan flyttat därifrån. Men vi måste bo kvar tills jag börjar jobba 'på riktigt', dvs efter utbildningen. Som jag måste komma in på... Nästa höst. Sen två år plugg. Sen hitta jobb. SEN kan vi flytta. Innan dess kan huset nog hitta på både en och två och tre olika skitsaker som gör att vi tvingas packa kappsäcken och bo hos snälla släktingar...

Och på toppen av allt har Skåne SKITVÄDER och sommaren verkar ha tagit slut. Kul att vara instängd i ett sommarhus i en vecka med två små, jag och min mamma... (nästa vecka, Johan åker hem på söndag, nu är semestern slut)

Jag är inte på topp just nu. Förlåt för trista inlägg och dåligt gensvar på kommentarer. Allt känns lite grått och trist...

Ja ni...

Att packa ihop två barn, två vuxna och två katter för en veckas resa är helt galet. Hur kan det bli så MYCKET??

Att komma iväg med tvååringen som kommit in i en period där "vill vaja nakenfiiiiiis" hela tiden gör inte saken lättare.

H slurpar ersättning och skrattar å gråter om vartannat.

Om vi kommer iväg skall jag rista ett kors i biltaket.

Ödets ironi igen

Hmm, få se nu
1) skitväder (efter massor av soliga dagar)
2) förkyld

Det kan bara betyda EN sak; semester!

(jävla piss pung råtta skit bajs helskotta- hade längtat så efter sol å bad med elsie...)

Ödets ironi kallas det tror jag

Johans sista jobbdag, semestern lurar runt kroken och vad händer?
Jag blir förkyld.
Freakin' great.

"Kära kropp, du som burit och närt två barn. Du är mig kär, men just nu finns det lite för mycket utav dig. Förstår du vad jag menar?"

I augusti ska jag på ett bröllop och jag fick en stund över nyss och provade en klänning jag tänkte att jag nog kunde ha. NEJ. Det gick ICKE. Provade mig igenom alla som jag kunde tänka mig att få plats i. Ingen. Ingen av dem satt det minsta snyggt.

Jag väger 71-72 kilo, beroende på när på dagen jag väger mig. Mina bröst får inte plats i mina klänningar och min mage ska vi inte tala om. Jag måste få erkänna att jag inte är nöjd med den. Jag trodde i min naivitet att jag skulle få tillbaka en okej kropp, som efter Elsie (fuck vilken snygging jag var då!). Men inte den här gången. Jag vägde 83 innan Helge föddes, var nere till 73 lagom till första BVCbesöket. HURRA, tänkte jag, det här går ju galant. Nästa gång jag vägde mig, ett par veckor senare vägde jag 71,5. Okej, tänkte jag, det går lite sakta, men det går.
Nu har det gått 3 månader sen dess och jag väger fortfarande 71,5...

Jag äter bra, men visst unnar vi oss alldeles för mycket gott, det ska erkännas. Jag hade en två veckors period då jag slutade med allt snacks och godis på vardagar, men efter Elsies kalas har det gått utför på den punkten. Men det verkar inte som det gjorde så stor skillnad ändå, jag gick inte ner mer när jag slutade svulla godis på vardagarna...

Nej, jag tränar inte. (Jo, jag har börjat rockringa! 10 minuter, 3-4 ggr/veckan) Men jag går mycket. Hjälper inte. Bär bebis och 2 åring. Inga mer muskler för det. Drar svintung vagn upp för vår backe och vår trapp-ramp med bebis och 2 åring. Inte ett jävla grams skilland. Varför har min vikt bara STANNAT???

Jag kan rätt mycket om kost och hälsa. Har varit överviktigt tidigare i livet och gick ner från 72 till 55 på 3 månader för 6 år sen.

2002

2004

(55 kg var lite väl, men mellan 60-63 tror jag är en bra vikt för mig. Det är bara... 10 kg!) Men just nu känner jag mig rätt uppgiven. Jag vill inte LCHF:a, Viktväkta. Men jag kan tänka mig GI:a lite. Och träna. Man får ju inte går ner för mycket när man ammar. Eller?

Åter till bröllopet. Om knappt en månad. Jag kommer ju aldrig gå ner tills dess. Jag kommer inte i en enda jävla klänning. Jag kommer vara tvungen att jaga klänning hela semestern. Och kommer säkert inte hitta nån jag trivs i. För jag trivs lixom inte i mitt skinn just nu.

(Bröllop sommaren 2003.
Den enda klänningen jag kommer i just nu.
Eftersom jag väger ungefär som på detta kort,
en vikt jag lovade mig själv att aldrig behöva gå ner igen
JAG VET JAG VET- jag har fött barn! Men det känns ändå surt...)

Ersatt?

Det är fint och mysigt hos pappa

Sist hos BVC pratade vi lite om sömn och mat å så. Helge har sista tiden haft väldigt svårt att sova dagtid, mer än en halvtimme här och där. Visst, han börjar bli äldre, men vissa dagar sover han bara 1-1 & 1/2 timme på dagen och jag blir nästan orolig. Men det kan oxå bero på att jag bara är van vid bebisen Elsie som var nåt slags urverk i sömn. Vaknade, vaken 2 h, sen sov 2 h, sen vaken 2 h, sen sov 2 h, osv tills kvällen så hon sov för natten (vilket hon ifs först gjorde vid dryga halvåret som jag minns det, innan dess var det nog amma 2-4 ggr per natt).

Vi pratade amningen och jag berättade att Helge har börjat bli otålig vid amningen, lixom drar ut vårtan, vänder sig bort och joxar i allmänhet. Han har aldrig varit nån långätare (snarare oftare), men nu är det max 10 min och större delen spenderas med joxande. Eftersom vi vet att han tar flaskan, så förslog Anna att vi skulle lägga till lite ersättning efter amningen, så att han verkligen blir tokmätt och då kanske sover bättre. Så i helgen har det blivit nån flaska här och där och det har gått bra (dock har han inte sovit så himla mycket mer på dagarna). Igår var min pappa barnvakt ett tag och då åt Helge nästan 2 dl. Jag ammade en stund senare men då somnade han vid bröstet och hann inte äta så värst mycket. När vi sen kom hem till kusinerna på efm vart det ett jävla liv då Elsie och hennes jämnåriga kusin har båda kommit in i MIN-fasen (inte så skoj). Det bråkade väldigt mycket och Helge, som annars är ganska van vid liv, kunde inte fokusera på amningen. Så när vi skulle gå vid 19tiden bestämde vi att han skulle få ersättningen så att han blev mätt och glad och kunde somna gott (vilket han fö gjorde, men först 1 timme senare när vi kommit hem, av sig själv- i SIN säng-hurra!). Inatt ammande vi lite, men när jag försökte ge honom mat nu på morgonen ville han inte ha. Men han gav mig tecken på hunger. Nappen gick bra, men jag tyckte det såg ut som han försökte suga på den som en flaska...

Så ni förstår vart det barkar. Jag börjar bli nervös att han föredrar flaskan framför bröstet. För hur skönt det än är att kunna lämna honom med pappa och sticka i väg några timmar och veta att han kan dricka ur flaskan när han blir hungrig, så vill jag INTE sluta amma. Inte än. Jag känner mig konstigt nog lite rädd och ledsen. Jag var så ivrig med att koppla loss mig från Elsie i panik över chocken att vara mamma och vara så behövd. Denna gången är det tvärtom. Jag vill vara behövd. Jag vill vara honom nära och vara hans trygga punkt. Jag är glad att han kan vara med pappa en natt men helst vill jag att han ligger bredvid mig när jag vaknar. Känna den där söta doften av bebisbajs. Gosa med hans sommarvarma lilla kind. Mötas av det där ljuvliga leendet. Amma lite så där halvt i sömnen. Känna hans små fötter sparka mot mina lår innan han somnar om.

De flesta tvåbarnsmammor jag pratat med säger att det var hönsigare med första barnet och är tuffare med det andra. Jag känner mig helt tvärtom. Jag skulle vara så himla snabbt 'mig själv' igen efter förlossningen. Jag kände ett krav från vissa bekanta att snabbt vara på banan igen, inte kinka med barnet, ut och festa och vara social. Men jag hade oxå en inre kamp. Jag hade nån slags panik som gjorde att jag inte kunde slappna av med amningen, jag kunde inte sova intill Elsie. Johan säger att Elsie tidigt visade tecken på att hon sov bättre själv och var tidigt intresserad av mat. Att amningens slut var Elsie själv som bestämde. Och tur var väl det, att hon är som hon är ljuvliga unge, med en mamma som inte visste ut eller in första halvåret.

Med Helge är det en hela annan grej. Jag VILL amma. Jag VILL sova intill honom. Jag hönsar och kinkar med honom och skulle aldrig göra nåt som han eller jag inte vill. Jag är inget tuff med honom, jag försöker ibland, men min känslosamma lilla gråt och skrattmaskin är jag väldigt svag för.

Nu har han sovit nästan 1 timme i vagnen, vi får se när han vaknar om han kan amma då. Kanske var han bara för trött imorse. Jag hoppas det. För när jag tänker att han kanske hellre vill ha mat genom en plast-tutte än min varma bröstvårta blir jag alldeles gråtig.

ps. Alla flaskmatande mammor där ute, detta är INTE nån kritik mot flaskmatning. Ibland funkar det inte, ibland vill man inte. Jag respekterar allas sätt och berättar här bara hur JAG KÄNNER med MIN amning/matning.

uppdatering: hahaha... strax efter detta skrivits vaknade han och ironiskt nog ammade vi i lugn och ro i hela 15 minuter (lång tid för honom). Superhärligt.

En självanalys

Jag är ofta avundsjuk. Det är inget roligt. Ni som läst ett tag vet att jag bland annat kan avundas UnderbaraClara och Cecilia Blankens. Jag är också ofta stressad. Det är hemskt. Dessa två saker behöver jag verkligen jobba med. Men jag har inte råd med terapi. Så nu kör jag lite självanalys och försöker spräcka dessa troll.

Okej,here goes;

Avundas UnderbaraClara kan jobba på som hon gör med en liten bebis.
UnderbaraClara har bara ett barn att ta hand om och delar dessutom ansvaret med sin man som är hemma. Klart man kan jobba på då.

Avundas Cecilia Blankens (och UnderbaraClara) karriär, roliga jobb och spännande uppdrag.
Jag bodde i London i många år, där jag försökte hitta mig själv och min framtid. Det gjorde jag först när jag flyttat hem igen... Jag var 28 när hittade kärleken (Johan) och vad jag ville bli när jag blev stor (copy). Det har inte kunnat hända tidigare.
OCH!
Jag har ett litet men fint företag som jag älskar och kommer förhoppningsvis komma in på copyutbildningen ht-12. Efter det kommer jag också ha ett jobb jag gillar (förhoppningsvis).

Avundas folk som bor i hus/radhus.
Vi har inte råd nu (eftersom jag inte har något jobb som betalar ut lön och ska plugga efter mammaledigheten), men en dag har vi det, och då kanske vi också kan få en trädgård...

Avundas andras mammaledighet, tex Hanna, som verkar ha de så soft och mysigt med sin bebis.
Jag har två barn. Min mammaledighet är inte en förstagångsmammas. Det är en tvåbarnsmamma. Jag ville ha två barn och har haft turen att få det. Det är magiskt bra.

Summasumarum:
Mitt liv är fantastiskt. Jag har en underbar man, två otroliga ungar, en stöttande familj och släkt, fina vänner och min hälsa.

Jo. Fuck. Vilket jävla fint liv man har!

Midsommar 2011 - den lite sannare versionen.

Ute i skärgården har jag spenderat många många midsommrar. Både som barn, tonåring, halvvuxen och nu, småbarnsmamma. Vi var här förra året. Och förrförra. I år skulle vi varit nån annanstans, men pga av att mina kusiner från USA skulle kommit bestämde vi att vara med dem. Tyvärr dök de ju aldrig upp, men vi körde på med skärgårdplanerna. Min bror och hans flickvän och dotter var oxå ute, vilket var väldigt roligt för Elsie som tycker mycket om kusinen Kira.

Första natten var okej, men vårt rum har inga gardiner så klockan 05 vaknade Helge och tyckte det var dag. Han brukar ALDRIG vakna så tidigt. OM han gör det, så ammar jag och han somnar om. Men inte nu. Och fina Elsie, sov längre än vanligt. Jag vaknade dessutom förkyld på midsommarafton. Hur-fuckin-ra.

Vackra Småbarnsföräldrar (förkylda och aptrötta)

Gullig gullunge i famnen på gammelmoster

Efter att vi kastat i oss en silllunch bar det av till dansbanan där det var midsommarstång, sång och dans, lekar och godis. E tittade storögt på alla människor och verkade tycka att det var ganska kul. Tills några dansade in i henne och vi gick åt sidan. Då hade hon bajsat i blöjan. (Första gången i en lång rad blöjbyten eftersom Elsies mage kakkade ur och var dålig i magen hela helgen.) Johan och hon gick hem och bytte och kom sen inte tillbaka. Kira hade varit tvungen att gå och vila igen så alla barnen var borta (utom H som somnade i sjalen efter att ha varit vaken och trött och grinig i ett par timmar men inte kunnat somna) så resterande vuxna gick hem efter ett tag vi med.

På kvällen var det midsommarbuffé och dans på dansbanan för de som orkade. Vi orkade inte. Jag hade skitont i halsen, helt slut efter att ha kämpat med att få Helge att sova hela dagen. 22.35 låg vi på vår uppblåsbara SJUKT OBEKVÄMA säng och sa nattinatt. Helge vakade 4 minuter senare. Han fick komma och ligga brevid mig i vår guppiga säng. Varje gång Johan rörde sig hoppade hans lilla kropp upp och ner. Elsie var dålig i magen på natten så Johan var uppe och sprang en del.

Dagen efter softade vi runt, gungade och lekte. Elsie ÄLSKAR att vara på landet. Hon älskar att skutta runt på gräsmattan, kolla in sniglar, sparka boll, kasta boll, gunga, springa, rulla. Det är så mysigt att bara sitta och titta på henne när hon leker. Hon pratar ofta för sig själv, sjunger och babblar. Sjukt gulligt.

Helge ville inte sova speciellt mycket under helgen, så han hängde på någons axel mest hela tiden (mest min och Johans). Vi kämpade och kämpade med att få honom att somna men jag tror det var för mycket för honom. Alla intryck, all frisk luft. Som tur var fanns det många famnar för Helge att avlasta oss på dagen. Elsie gick förbi då och då för att kolla att han var okej. Hon är så varm och gulligt mot honom, en riktigt fin storasyster. Som sov länge alla mornar och blev väckt av Helge istället för tvärtom.

Summasumarum; Helt okej midsommar. Med massa glimtar av sockersött en ett bedövande töcken av trötthet.

F*n

Jag hatar att jag är så jävla trött och tråkig. Jag skulle vilja mingla och promenera och fixa och socialisera. Men jag orkar knappt lägga in den rena tvätten. Och nu ska Elsie hämtas och jag vill gå och lägga mig.

Övrigt:

Får svar i veckan om utökad tid på förskolan.

Kusinerna från USA som skulle kommit i helgen har fått passproblem. Nu vet vi inte ens om de kommer...

Inatt sov jag till 03, sen var morgonen ett enda långt flummigt amningspass.

Det där med sömnen igen...

I lördag var Hs sömn som en dröm. Han sov så gott och så bra och så länge, vilket gjorde att de timmar han var vaken var han sååå glad och pigg.

Idag är sömnen åt helvete igen. Fm gick bra men på efm ballade det ur. (Tyvärr är det ofta fina storasyster som råkar väcka honom. Jag blir så arg, men hon är ju så liten och förstår inte riktigt hur viktigt det är att han sover. Hon ropar på honom och tycker att han ska vakna och titta på henne. Och när han hör hennes röst så vaknar han ofta.) Sen 14 tiden har jag spenderat ALL tid med att få honom att somna, mata honom, trösta honom (eftersom han är övertrött och då skitledsen), försöka lugna, söva, mata, trösta osv osv... Nyss fick jag nog. Jag hade fått honom att somna så vaknade han till av ??? och sen insåg jag att han behövde bajsa. Så efter att jag spenderat 20 minuter med att lugna och törsta och mata och söva (med geleben ska tilläggas, är astrött idag igen) fick jag ta upp honom och gå och byta och när jag skulle börja om och han började tokgråta tappade jag modet och la ner honom och sa till Johan att han fick lägga honom. Jag pallade inte.

När jag gör så, vilket inte händer så speciellt ofta, får jag alltid dåligt samvete. Som att jag är en dålig mamma, saknar tålamod och moderinstinkt. Men kan man hjälpas åt, så ska man göra det tycker jag. Nu är det faktiskt tyst därinne, Johan verkar ha läget under kontroll.

Jag vill hälla i mig 8 ton chokladsås och glass. Som tröst. Det blir det inte. Men det blir en glassbåt.