Vart e klaget?

Ett tag var bloggen en ventil för klag för mig. Få ur mig frustration och ledsenhet. Nu förtiden använder jag mig av en helt annan plats för detta. En plats där allt klag är tillåtet. Där alla peppar och hyllar varann när det behövs eller för minsta lilla. En plats där inga pekpinnar tillåts och att säga "jävla skitunge" inte missförstås. Det är en stängd, hemlig plats. En liten grupp av föräldrar som möts i cyberrymden och tröstar, skrattar, svär och lajkar varandras inlägg tills vi får ont i tummen.
Alla är olika och några av mina bästa och finaste och härligaste vänner behöver inte den här platsen. Alla har sitt sätt att gå igenom småbarnsåren. Jag gör det med mina nya cyberrymden-vänner hand i hand. Nu vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dem.
Därför är det inte så mycket klag här längre. Plus att jag mår lite bättre. Som ni vet :)

Alltså. Just nu.

Det bara gnälls och gnälls och gnälls. Det har varit så i några veckor. Ni som är där vet hur det är. Tillslut tappar man allt och bara vill gråta av utmattning och uppdämpad ilska (som man så klart aaaaaaldrig får ta ut på sina barn... Suck)...

Det värsta är att jag just nu saknar ork att vara busig och leka så mkt som jag egentligen vill. Är bara tråkmamma.

Och imorgon är det upp och hoppa en timma tidigare. Skit. (Jag har "sovmorgon" men det vet man ju hur det brukar bli)

Allt går i ett. Jag vill mest sova. Och plugga.

Just det! Ett klag till. Värken. Den smärtsamma molande stickande värken i nacke, axlar och käkar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Sover som en kratta pga den... Ok. Slut på klag.

Älska din mage

Igår satt jag i soffan med Elsie och pratade om ditt och datt. Plötsligt började hon klappa på min mage och frågade:
Har du en bebis i magen?

Här skulle jag kunnat börja skratta, skoja bort det, titta menande på Johan mm. Men det gjorde jag inte.

Jag bara svarade att
Nej så här ser min mage ut. Visst är den fin. Känn på den. Är den inte mjuk och go?

Sen trummade vi på den, använde den som kudde och avslutade med att våra magar började prata med varandra.

Jag måste erkänna att jag är lite stolt över att jag sa som jag sa. Men framför allt är jag glad över att det kom naturligt, det var inget jag hade planerat att säga. Jag älskar mig själv lite mer nuförtiden helt enkelt. Och kan förhoppningsvis föra vidare en kroppskärlek till mina barn. Hoppashoppas.

Nere

Jag brukar inte ha nere-dagar så ofta längre, så jag ska kanske inte klaga. Idag är en sån. Trist är det.


Igår var jag piggare och snyggare. Och imorgon kommer jag må bra igen. Kanske mår jag tom bättre om en timme då jag ska på en liten klasskväll hos en i min klass. Vi får se.

Lite mer som Bamse

För lite drygt ett år sen tog jag en bloggpaus & i samband med det sökte jag äntligen hjälp för min dåliga psykiska hälsa. Det är inte mer dramatiskt än att ringa vårdcentralen för en huvudvärk som inte släpper. Men för många, inklusive mig själv, både skämmigt och svårt. Men vi är så många som lider av olika psykiska svårigheter. En del, som jag, kan få hjälp genom medicinering och terapi, andra längre eller kortare behandlingar. Det gör varken mig eller nån annan mindre värd. Man är inte en svagare människa för att man söker hjälp. Man är stark som orkar ta tag i sitt mörker.

Så var lite mer som Bamse, snäll och stark- men mot dig själv först! Så har du mer ork till dem du älskar sen.

Att glesa ut

Träffade min terapeut igår. Vi har nu kommit till den punkten att vi ska börja glesa ut besöken. Jag mår så pass mycket bättre och har lärt mig så mycket. Det känns rätt otroligt att för bara 1 år sen trodde jag att det var normalt att ha de nattsvart omkring sig i perioder i livet och tycka illa om sig själv. Och nu. Det är så ljust. Och jag gillar mig själv lite mer för varje dag. Jag kommer nog behöva jobba på mig själv hela livet, men nu känns det iaf som jag har verktygen och kraften. Jag tror på mig själv oxå, på mina värderingen och mitt sätt att leva. Det känns starkt. Att inte hela tiden tycka att de andra liv är så perfekta och bra, utan gilla mitt, som är det är. Och tro på kraften att kunna förändra det som inte är bra. 

Hoppas du där ute som mår som jag gjorde, söker hjälp. Du är så värd det.

Inlägg om inlägg blir ännu mer spännande

Hanna skrev om mitt inlägg ang att erkänna här och nu att mår pissigt. Det kom då fler kommentarer till hennes inlägg. Det är mycket intressant allihopa, men väldigt lätt att missförstå och som jag skrev i kommentarerna, missförstånd är lätt då man ser sällan hela bilden.


läs gärna själva!

Lättare att erkänna i efterhand?

Jag har svårt att förstå människor som aldrig klagar. Jag var förut avundsjuk på sådana men numera är jag bara förundrad. Ni vet, hur jobbigt det än är med barnen, så aldrig ett ont ord om dem eller det. Högst en liten önskan om mer tålamod el dyl.

I efterhand däremot, kan man få höra hur tufft den förra hösten var eller strax efter förlossning osv osv.

Men kanske skulle man må bättre om man erkände där och då: "Jag mår skit just idag. Det är tungt just nu. Jag orkar inte mycket mer". Jag gör det. Jag måste få ur mig saker och ting, prata om det, höra att jag inte är ensam, vara lite bitchig och arg. För då försvinner det ofta, allt lättar och känns bättre. Man måste inte grotta ner sig och bli bitter bara för att man gillar att klaga lite då och då. Jag tror det är mänskligt.

Men visst, för stora bloggare kanske det blir för privat. Men jag möter även detta bland vänner och bekanta. Och undrar hur de gör (läs=orkar).

(Det är väl därför jag älskar det här stället, det hade jag behövt när jag var nyförlöst, deppig, förvirrad och allmänt nere)

Mål

Jag har många saker jag har gjort i livet som jag är både stolt och tacksam över. Men jag har oxå många saker jag hoppas få göra och uppleva. De ändras genom livet, sakerna. Men att ha mål är viktigt. Och att våga tro på dem, stora som små. Häromdagen listade jag dem i huvudet, de där sakerna som känns viktiga just nu. Och en del av dem som säkert verkar skitfåniga för de flesta andra.
1) Vara på omslag till tidningen mama.
2) Att få sommarprata i P1. Det har jag önskat sen jag var liten och gjorde egna radioprogram på bandspelaren.
3) En artikel om mitt hem i Family living.
Sist men inte minst (på något sätt):
4) Min egna barnklädskollektion (som säljs och jag får betalt för!) (och sen kanske för vuxna..!)

För kropp och själ

Idag började jag dagen med 1 timme yoga med min vän Cecilia som utbildar sig till yogainstuktör. Det var fantastiskt bra och roligt. Yoga är så bra för mig. 1 timme åt kroppen.

Sen jobbade jag ett par timmar drygt innan jag gick till min terapi. Där tog jag hand om min själ. 1 timme åt själen.

Bra dag!

I samma båt

Jag gillar när det kommer unga coola människor till den psykiatri mottagning jag går till. Inte för att jag önskar att någon behövde det, utan för att de får mig att känna mig mer normal. Igår satt en mamma i min ålder i telefon och hjälpte sin partner med dagishämtnings info. Ung, snygg, cool. (Precis som jag tror att jag är- hahahaha..!) Och säkert lika många issues som jag.

Pillertriller

Den andra delen av mitt inlägg om mental hälsa kommer här. 

När jag ringde och fick hjälp frågade kvinnan mig om jag ätit medicin mot depression förut. Jag svarade nästan upprört 'Nej!' och att jag absolut inte var intresserad av det. Jag ville deala med min problem genom terapi och inget annat. Hon sa att det självklart var mitt beslut, men att en läkare alltid är närvarande vid första besöket och kommer då att informera om detta. Dock endast informera. Detta var mycket viktigt för mig. Jag kände att jag inte ville ha nån 'quick fix' med medicin, som var hur jag såg på det. 

Läkaren hette Katarina och var ung och trevlig. När jag pratat och gråtit i en timme med kuratorn och henne berättade kuratorn hur de brukade lägga upp besöken och samtalen. Allt lät toppen. Sen berättade läkaren Katarina om hennes del i det hela. Som inte alls var som jag hade trott. Hon berättade att utifrån vad jag berättade misstänkte hon att jag kunde lida av seratoninbrist. Detta kan ge upprepade depressioner  under livet samt kunde vara del av orsaken till min ångest och misslyckandekänslor. Hon berättade hur tabletter mot detta kunde hjälpa att stabilisera vardagen för att sen underlätta samtalen och arbetet med problemen man har. Efter att ha hört vad hon sa bestämde jag mig för att lita på dem och följa rådet att börja med medicinen. 

Redan efter ett par veckor märktes en enorm skillnad. Jag tror att Johan var den som märkte det först, tom innan jag själv märkte det. Jag kan bara beskriva det som att jag befunnit mig i en storm under lång tid och vinden plötsligt mojnade. Jag blev gladare, lugnare och trevligare. Under hösten fortsätta jag märka att jag kunde hantera motgångar och svårigheter mycket bättre än innan. När vi drabbades av en vattenläcka i vår lägenhet i november och sen i december fick veta att vi skulle behöva flytta till en evakueringslägenhet bröt jag ihop. Men istället för att gå ner i en depression var jag knäckt i ungefär 2 dagar, sen vände det. Jag kunde snabbare se lösningar och möjligheter än innan. Jag gick inte och ältade det som jag skulle ha gjort några månader tidigare. Att det sen visade sig att det skulle lösa sig så pass bra som sen sen gjorde med vår underbara evakueringslägenhet hade jag inte kunnat föreställa mig, men så var det oxå jag som fixade det! Att jag orkade det! 

Jag ska inte säga att medicinen är allt. Jag tror att terapin, mitt konstanta arbete med mig själv och mindfullnesskursen har alla haft någon med det att göra. Men jag vet att jag inte hade varit den lugna personen jag är i dag (jämfört med innan ska tilläggas, jag är fortfarande en dramaqueen at heart) om jag inte hade vågat ta steget och ta emot all den här fantastiska hjälpen.

Jag fick idag veta att en bekant tagit steget och kontaktat samma ställe som mig för hjälp. Jag hoppas att hon kommer få den hjälp hon behöver. Och jag hoppas att om nån där ute läser detta har funderat på att söka hjälp, vågar ta steget och be om hjälp. För jag kan inte säga detta nog gånger; Jag är lycklig nu. Jag har mycket kvar att jobba med, men ändå. Att få vara lycklig. Vilken grej!

Jag går i terapi

Som allra hastigast nämnde jag det i min nyårslista, men det är allt. Men nu vill jag gärna berätta för er. Att jag sen i oktober går i terapi. Det har förändrat mitt liv. Jag har under större delen av mitt liv varit depprimerad till och från. Jag har gått omkring och trott att alla kände som jag, att alla hade de beckmörkt ibland. Att alla hade panik och ångest och kändes sig fullkomligt misslyckade. Och att detta var helt normalt. Att livet var så här, för alla. Jag försökt gå i terapi en gång när jag var 23. Det var en kvinna som sa många kloka saker, men det gick inte. Jag kunde inte förändras, jag kunde inte förstå. Jag gick väl ett halvår eller så. Lärde mig massor, men hade inte gått till botten med problemen. Det skulle dröja 10 år till innan jag satt där igen.

När jag träffade Johan var det mycket som föll på plats i mitt liv. Jag känner mig plötsligt älskad och nöjd med det jag har (innan har jag ofta hittat fel på partners och/eller varit missnöjd med något i relationen). När vi fick barn i juli 2009 kände jag att förväntningarna på att bli lycklig genom att få barn var enorma. Men jag visste att jag inte skulle bli av med mina demoner bara genom att bli mamma. Fast jag hade ingen egentligen annan plan heller. Jag gick omkring i tron om att det var så här jag var och att jag skulle lära mig att leva med det.

Det var tufft att bli mamma och jag mådde till och från väldigt dåligt, och ibland såklart, bra. Jag lärde mig att vara mer i nuet. Men jag var aldrig harmonisk. Aldrig lugn. Vi hade omständigheter runt om oss som var stressande och oroande som säkert hjälpte till att skapa en del ångest. Men det var mycket inom mig oxå.

När H föddes i mars 2011 hade jag en fin lugn tid första veckorna, men snart kom vardagen och jag orkade inte med den. Jag mådde otroligt dålig vissa dagar och gick sakta men säkert ner i en depression. I september bodde vi hos min pappa och hans fru eftersom de renoverade vårt badrum. Helge var lite drygt ett halvår och jag hade under sommaren när vi alla var lediga mått ganska bra. Men nu kom allt tillbaka med råge. En kväll sa J åt mig. Nu måste något hända. Så dåligt ville han inte se mig må. Nästa dag ringde jag vår underbara BVC-tjej som gav mig ett nummer att ringa. (Det numret hade hon gett mig redan på våren men då viftade jag bara bort det hela. Hon såg redan då det som tog mig 4 månader (eller kanske 15 år?) att se...) Mindre än 3 veckor senare satt jag i en stol och lät allt bara flöda ur mig. Jag grät hejdlöst, sa allt som jag kände och tänkte till en kurator och en läkare. Äntligen var jag tagen på allvar. Äntligen var det någon som sa till mig; "Så här ska du inte behöva må. Vi ska hjälpa dig." Sen dess har jag gått dit vart 14:de dag. Ibland gråter jag, men det blir alltmer sällan. Nu pratar vi ofta framåt. Om konkreta förändringar som jag kan göra. Och som jag gör. Nya tankesätt. 

 

Förutom det självklara, som min älskade familj, så är det bästa som har hänt mig. Att få hjälp. Att äntligen få känna att jag kan oxå vara lycklig. För nu är jag det. Jag njuter av livet så mycket mer. Jag oroar mig inte alls lika mycket som förut. Jag har aldrig ångest. Visst, jag har fortfarande mycket att lära mig, därför går jag fortfarande. Men tänkt. Tänk att lilla jag kunde bli lycklig. Det trodde jag faktiskt inte. Det låter så klyschigt, men så är det.

(ps. det kommer en del två av detta. jag har en sak till att dela med mig.)