Visar inlägg med etikett Förlossning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förlossning. Visa alla inlägg
onsdag 27 april 2011
Min vän doulan
Min vän Cecilia är inte bara en klok fyrbarnsmor och fin vän utan också doula. Hon har fixat en fin hemsida med blogg! Om du väntar barn eller/och vill veta mer om vad en doula gör ska du kika in där!
torsdag 31 mars 2011
Första dagarna i Helges liv
Första dagarna
Efter förlossningen flyttades vi till ett sk familjerum, med två sängar intill varann och eget badrum. Vad jag förstår har inte många sjukhus möjligheten att erbjuda detta, så vi var glada att Södertälje kunde det. Vi sov lite på fm och sen började vi beta av samtal och sms till släkt och vänner för att meddela Helges ankomst. Jag var rusig, trött och glad. Allt kände jättebra.
Förlossningen kändes lyxigt snabb och bra, jag var stolt över att ha klarat det, trots att bedövningen aldrig sättes in. Även om allt gick väldigt fort minns jag smärtan mycket tydligare denna gång. Som om jag hade 'mer ont'. Vilket förmodligen inte är fallet. Men jag hade andra smärtor, en annan typ av värk, än med Elsie. Och sen var det ju alldeles nyss! Klart man minns det starkare då. Denna förlossning var både lättare och jobbigare än förra. Ingen förlossning är väl 'lätt', men att det var snabb är skönt på så sätt att jag inte 'led' så länge. Sen var värkarna kraftigare, och att krysta ut sitt barn i värkar var något helt makalöst, galet, kraftfullt och läskigt. (Sist fick jag sugklocka eftersom värkarna inte kom igång ordentligt efter EDA:n) En annan detalj som kom och störde lite var att jag var sjukt täppt i näsan hela förlossningen. Försök att profylaxandas med täppt näsa! Inte lätt. Jag sprayade och försökt göra det bättre men iom att jag låg mycket på sidan var det svårt att få slemhinnorna fria. Dessutom hade jag torr hals av allt munandning (pga nästäppan) så jag fick be om en halstablett så fort Helge var ute. Som jag snabbt spottade ut då jag inte vill att den första lukten han kände i livet var Vicks Lakrits. Men allt det där var petitesser. Men ganska komiska petitesser. Summa summarum var denna förlossning mer smärtsam (resan till BB var galet smärtsam) men lättare pga sin längd. När han väl kom ut och jag kollade på klockan trodde jag nästan att den stannat. Det kändes som jag hade varit där i 10 timmar, men det hade gått 3 timmar...
Vi sov en sväng till på eftermiddagen och åt sen (äcklig men god ändå på nåt konstigt sätt) sjukhus middag. Vi ältade förlossningen, bestämde oss för hans namn (som vi hade haft på lut sen några månader tillbaka tillsammans med ett par andra namn) och tittat kärleksfull på var litte skrutt mest hela kvällen. Och jag och Helge började amma. Eller Helge började amma redan när han kom ut. Elsie sov i 24 timmar, Helge valde att äta sitt första dygn. Första natten sov vi ganska bra, förutom att jag hade en vidrig hosta som väckte Helge och gjorde det svårt att amma eftersom bröstet åkte ur av mina hostattaker. Och eftersom han har ett bra suggrepp gjorde detta jääävligt ont. Jag fick hostmedicin för att lindra, det funkade det så där. Detta höll i sig hela sjukhusvistelsen, men gick över när vi kom hem. Det gjorde även nästäppan (jag skulle säga att allt blev bättre när vi kom hem).
Vi stannade två nätter men längtade hem redan på torsdagen. Efter Elsie, efter katterna, efter vårt hem, vår säng. Men iom alla tester och sånt på nyfödda ska göras inom 48h valde vi att stanna så de fick göra allt det på plats. Det är tydligen krångligt att få göra det nån annanstans.
Hemresan på fredag blev en hel del väntan (det tog lite tid att bli utskriven) och lite krånglig då vi inte fick med oss bilstolen till Södertälje och inget taxibolag har bilstolar för nyfödda. Vi fick tillslut låna en av sjukhuset som min snälla bror körde tillbaka dagen efter.
Vid 15-tiden kom vi äntligen hem. Och det var ljuvligt.
Efter förlossningen flyttades vi till ett sk familjerum, med två sängar intill varann och eget badrum. Vad jag förstår har inte många sjukhus möjligheten att erbjuda detta, så vi var glada att Södertälje kunde det. Vi sov lite på fm och sen började vi beta av samtal och sms till släkt och vänner för att meddela Helges ankomst. Jag var rusig, trött och glad. Allt kände jättebra.
Förlossningen kändes lyxigt snabb och bra, jag var stolt över att ha klarat det, trots att bedövningen aldrig sättes in. Även om allt gick väldigt fort minns jag smärtan mycket tydligare denna gång. Som om jag hade 'mer ont'. Vilket förmodligen inte är fallet. Men jag hade andra smärtor, en annan typ av värk, än med Elsie. Och sen var det ju alldeles nyss! Klart man minns det starkare då. Denna förlossning var både lättare och jobbigare än förra. Ingen förlossning är väl 'lätt', men att det var snabb är skönt på så sätt att jag inte 'led' så länge. Sen var värkarna kraftigare, och att krysta ut sitt barn i värkar var något helt makalöst, galet, kraftfullt och läskigt. (Sist fick jag sugklocka eftersom värkarna inte kom igång ordentligt efter EDA:n) En annan detalj som kom och störde lite var att jag var sjukt täppt i näsan hela förlossningen. Försök att profylaxandas med täppt näsa! Inte lätt. Jag sprayade och försökt göra det bättre men iom att jag låg mycket på sidan var det svårt att få slemhinnorna fria. Dessutom hade jag torr hals av allt munandning (pga nästäppan) så jag fick be om en halstablett så fort Helge var ute. Som jag snabbt spottade ut då jag inte vill att den första lukten han kände i livet var Vicks Lakrits. Men allt det där var petitesser. Men ganska komiska petitesser. Summa summarum var denna förlossning mer smärtsam (resan till BB var galet smärtsam) men lättare pga sin längd. När han väl kom ut och jag kollade på klockan trodde jag nästan att den stannat. Det kändes som jag hade varit där i 10 timmar, men det hade gått 3 timmar...
Vi sov en sväng till på eftermiddagen och åt sen (äcklig men god ändå på nåt konstigt sätt) sjukhus middag. Vi ältade förlossningen, bestämde oss för hans namn (som vi hade haft på lut sen några månader tillbaka tillsammans med ett par andra namn) och tittat kärleksfull på var litte skrutt mest hela kvällen. Och jag och Helge började amma. Eller Helge började amma redan när han kom ut. Elsie sov i 24 timmar, Helge valde att äta sitt första dygn. Första natten sov vi ganska bra, förutom att jag hade en vidrig hosta som väckte Helge och gjorde det svårt att amma eftersom bröstet åkte ur av mina hostattaker. Och eftersom han har ett bra suggrepp gjorde detta jääävligt ont. Jag fick hostmedicin för att lindra, det funkade det så där. Detta höll i sig hela sjukhusvistelsen, men gick över när vi kom hem. Det gjorde även nästäppan (jag skulle säga att allt blev bättre när vi kom hem).
Vi stannade två nätter men längtade hem redan på torsdagen. Efter Elsie, efter katterna, efter vårt hem, vår säng. Men iom alla tester och sånt på nyfödda ska göras inom 48h valde vi att stanna så de fick göra allt det på plats. Det är tydligen krångligt att få göra det nån annanstans.
Hemresan på fredag blev en hel del väntan (det tog lite tid att bli utskriven) och lite krånglig då vi inte fick med oss bilstolen till Södertälje och inget taxibolag har bilstolar för nyfödda. Vi fick tillslut låna en av sjukhuset som min snälla bror körde tillbaka dagen efter.
Vid 15-tiden kom vi äntligen hem. Och det var ljuvligt.
måndag 28 mars 2011
När Helge kom till världen
Förlossningen
Klockan 21.10 på tisdagen hade jag borstat tänderna och lagt mig för kvällen. Johan kom in och masserade mina smalben (det får mig att somna som en stock, annars brukar jag ligga och vrida och vända mig ett bra tag). Plöstligt när jag låg där fick jag, vad jag trodde var, en hård spark av bebisen nedåt, med ett ljudligt (inne i min skalle iaf, Johan hörde ingenting) -pang! Jag insåg ganska på en gång att det nog inte var en spark. När det sen började rinna vatten mellan benen sa jag till Johan att nu har vattnet gått. (Det hände aldrig under Elsies förlossning, de tog hål på den nån gång under alltihopa och jag minns det ej, så det var en ny upplevelse.) Å hej vad det gick! Det forsade vatten ur mig! Så upplevde jag det iaf. Efter detta ringde vi Södra BB där jag gått på mödravård och även skulle föda hos. När Elsie föddes flyttades vi tyvärr snabbt ner till stora förlossningen eftersom hennes hjärtljud var för snabba och vid komplikationer får man inte föda på Södra BB. Så jag hoppades innerligt att inget sånt skulle ske. Jag hade längtat efter att få föda på Södra BB ända sen sist.
På SBB svarar Min BM, Lena och glatt och fnissigt och nervöst berättar jag att vattnet har gått. Vi pratar en stund och jag får instruktioner om att invänta värkar. Om dessa inte kommer inom 2 timmar skulle jag ringa igen.
Vi väntar. 21.33 kommer första värken och sen har jag värkar en gång i kvarten i nån timme, sen oftare men mycket oregelbundet. Olika långa, olika långt emellan. Jag jobbar med andningen, det går bra. Vi sätter på TENS:en, den börjar verka efter ett tag och fungerar mycket bra tycker jag. Vi ringer min mamma som kommer och sover på en tältsäng i vardagsrummet. Jobbar med andning, avslappning... Johan ringer Södra BB igen efter ett par timmar när jag börjar känna att det blir jobbigare och jobbigare. Jag vill hinna dit innan jag inte kan gå emellan värkarna. Vi kan inte kommer in då, eftersom två förstföderskor föder just nu. Men så snart de fött, så är vi välkomna. BM (inte min, en annan) frågar om jag klarar en stund till hemma, och jag säger Ja. Jag vill så gärna komma till dem och föda. Vi ombeds ringa om en halvtimme igen. Johan ringer en gång i halvtimme fram till klockan 00.30. Förstföderskorna har inte fött. Vi kan inte komma till dem. Jag håller på att krevera. BM säger, tyvärr, jag måste hitta en annan plats åt er. 'Jaha, nu blir det stora förlossningen på SöS igen' tänker jag besviket och flåsar vidare. Höjer vibrationen på TENS:en. 'Andas. Slappna av.' Klockan 01 ringer hon och jag hör på Johans röst att nyheterna inte kommer att vara goda. När han lägger på och berättar får jag fullständig panik. Han säger att de har hittat en plats åt oss. I Södertälje. Jag skriker! NEJ! De får komma hit och förlösa mig! Vi åker in till SöS ändå! Vi bor 1 1/2 minut från SöS, GÅNGVÄG! Jag kan inte behöva åka 40 minuter med taxi för att föda mitt barn!!!!
Men det finns inget att göra. Johan flänger runt, packar det sista, ringer taxi, får på mig kläder. Jag vaggar ner, i byxor dränkta i fostervatten med en handduk instoppad mellan benen. Jag lägger mig i baksätet på taxin och försöker slappna av och andas. Vi åker. Jag får panik ibland och skriker till, men lyckas hålla mig relativt lugn de 40 (!) minuterna till Södertälje Sjukhus. Johan har sagt efteråt att han var otroligt imponerad av mig i taxin. Ihopkrupen i starka smärtsamma värkar åker vi bort från den absolut närmaste platsen att föda när jag är på gränsen av vad jag klarar av. (Nu i efterhand, när jag skriver detta har jag en stor klump i halsen, känner jag plötsligt att jag inte har bearbetat den besvikelse som detta trots allt var.)
Väl framme möts vi av BM, USK och BMStudent. Jag leds förtvivlad in i ett rum och när jag ser den sterila miljön och den smala sängen grips jag av panik och gråter hejdlöst. Jag vill inte föda där. Jag vill inte ligga där. Men jag har ingen val. Värkarna är smärtsamma och jag måste ligga på sidan. Vi skrivs in 01.42. Jag är öppen 10 cm, men Helges huvud har inte kommit ner ordentligt. Värkarna är fortfarande oregelbundna, jag ombeds stå på knä. De vill att jag ska prova lustgas, men jag gillar det inte (inte denna gången heller) och slutar försöka och koncentrerar mig på min andning och avslappning. Johan påminner, lugnar. Jag säger att det blir inga fler barn, det här orkar jag inte göra om (jag vet att det är en lögn redan då, men det var skönt att säga). Några panikvågor kommer över mig då och då, jag tappat fokus och skriker. Blir uppfångad av Johan, leds in i lugn. Griper krampaktigt tag i USK:en Lena, som jag gillar på en gång. Hon och Johan är mina bojar. Hon talar mjukt och varmt.
BM föreslår en EDA. Jag undrar förvirrat om inte det är försent, jag är ju öppen 10 cm? Dessutom vill jag inte ha nån (jävla) EDA, det står i mina papper, jag vill ha Spinal, om något (helst inget). Jag säger OK, vi tar Spinal. Jag är i såna smärtor att jag bara vill få bort dem. Kosta vad det kosta vill.
Narkosläkaren kommer ganska snabbt. Jag blir rädd. Förra gången de la EDA var otroligt jobbigt. Jag hade värkar och fick inte röra mig, eftersom att man är i ryggraden och sticker är jag rädd att jag ska röra mig och läkaren sticka fel och invalidisera mig. Ja, jag är medveten om att det kanske är lite överdrivet, men skräcken är densamma. Han börjar sticka. Jag har massiva värkar, som nu gått in i ett nytt stadie. De är som kraftfulla vågar som trycker nedåt. Hela min kropp arbetar, helt utan att jag egentligen gör något. Efter en halvtimme utan han lyckas få till det avbryter jag det. Jag tar hellre smärtan än den olidliga väntan och tvånget att ligga still. Nu är värkarna bara såna 'kraftvågor'. Jag följer med och trycker ner. Jag står ett tag mot gå-stol, trycker och trycker ner bebisen (och ut en del annat som jag inte behöver specificera med risk att någon lättäcklad läser). Sen ner på sidan, som visar sig vara den bästa positionen, då mina ben är svaga känns som gele. Jag får lite värkstimulerad, för BM tycker värkarna är för oregelbundna (tror jag).
04.00 står det i journalen att jag får krystvärkar. Jag tror att jag hade en del innan, men det var då de bad mig lägga mig på rygg och ta tag i mina ben. "Jag vill inte föda på rygg" gråter jag! USK:en Lena viskar mjukt att du är så trött i benen, det här blir nog bäst. Och jag känner okej, nu trycker jag ut h*n. Liggandes, ståendes, flygandes, what ever, nu får det vara nog. Jag krystar. för allt vad tygen håller. Om och om igen, för varje värk, tre krystningar. Vila lite (typ 1 sekund) sen nästa värk. De säger att de ser huvudet. Jag ser ljuset. Jag fokuserar. Jag tar all min kraft, alla mina känslor, hela min själ och krystar. Jag vet inte exakt hur man ska göra, men med lite instruktioner och små justeringar verkar jag hitta rätt. Men han kommer inte ut. BM hämtar en annan BM som ska lägga yttre press. Hon ser snäll ut. Hon säger att det hon ska göra kommer göra lite ont och ber om ursäkt i förhand. Jag tycker om henne. Och så trycker jag. Och hon. Men oj! hör jag. Hon slutar trycka. Allt som behövdes var en lätt liten knuff, det hann inte ens göra ont när hon tryckte. Hon ler och går. Nu är det nästan klart, huvudet är halvt ute! Jag ombeds flåsa, fastän allt jag vill är att trycka ut resten. Sen får jag trycka. En gång. Huvud. En gång till. Axel. Och sen... sploorooorp... så glider en liten människa ut ur mig. I ett trollslag blev rummet okej igen. Jag mådde bra igen. De lyfter upp pojken, först på mitt bröst, sen en snabbis upp i luften och vi bekräftar att det är just det, en pojke.
Det här låter fånig, men jag svär att rummet ändrade färg när han väl var ute. Det blev... ljusare.
Sen var det moderkaka som skulle ut, och det gick fort denna gång. Vi fick titta på den. Den var grå och röd och ådrig. Rolig. Ja. Vacker. Nja. Häftig. Ja! De syddes några stygn, men den här gången bara några få och det gick fort. Dessutom låg Helge på mitt bröst så det var okej med allt det där andra. Det värsta var ju över nu. Det bästa har ju börjat.
Klockan 21.10 på tisdagen hade jag borstat tänderna och lagt mig för kvällen. Johan kom in och masserade mina smalben (det får mig att somna som en stock, annars brukar jag ligga och vrida och vända mig ett bra tag). Plöstligt när jag låg där fick jag, vad jag trodde var, en hård spark av bebisen nedåt, med ett ljudligt (inne i min skalle iaf, Johan hörde ingenting) -pang! Jag insåg ganska på en gång att det nog inte var en spark. När det sen började rinna vatten mellan benen sa jag till Johan att nu har vattnet gått. (Det hände aldrig under Elsies förlossning, de tog hål på den nån gång under alltihopa och jag minns det ej, så det var en ny upplevelse.) Å hej vad det gick! Det forsade vatten ur mig! Så upplevde jag det iaf. Efter detta ringde vi Södra BB där jag gått på mödravård och även skulle föda hos. När Elsie föddes flyttades vi tyvärr snabbt ner till stora förlossningen eftersom hennes hjärtljud var för snabba och vid komplikationer får man inte föda på Södra BB. Så jag hoppades innerligt att inget sånt skulle ske. Jag hade längtat efter att få föda på Södra BB ända sen sist.
På SBB svarar Min BM, Lena och glatt och fnissigt och nervöst berättar jag att vattnet har gått. Vi pratar en stund och jag får instruktioner om att invänta värkar. Om dessa inte kommer inom 2 timmar skulle jag ringa igen.
Vi väntar. 21.33 kommer första värken och sen har jag värkar en gång i kvarten i nån timme, sen oftare men mycket oregelbundet. Olika långa, olika långt emellan. Jag jobbar med andningen, det går bra. Vi sätter på TENS:en, den börjar verka efter ett tag och fungerar mycket bra tycker jag. Vi ringer min mamma som kommer och sover på en tältsäng i vardagsrummet. Jobbar med andning, avslappning... Johan ringer Södra BB igen efter ett par timmar när jag börjar känna att det blir jobbigare och jobbigare. Jag vill hinna dit innan jag inte kan gå emellan värkarna. Vi kan inte kommer in då, eftersom två förstföderskor föder just nu. Men så snart de fött, så är vi välkomna. BM (inte min, en annan) frågar om jag klarar en stund till hemma, och jag säger Ja. Jag vill så gärna komma till dem och föda. Vi ombeds ringa om en halvtimme igen. Johan ringer en gång i halvtimme fram till klockan 00.30. Förstföderskorna har inte fött. Vi kan inte komma till dem. Jag håller på att krevera. BM säger, tyvärr, jag måste hitta en annan plats åt er. 'Jaha, nu blir det stora förlossningen på SöS igen' tänker jag besviket och flåsar vidare. Höjer vibrationen på TENS:en. 'Andas. Slappna av.' Klockan 01 ringer hon och jag hör på Johans röst att nyheterna inte kommer att vara goda. När han lägger på och berättar får jag fullständig panik. Han säger att de har hittat en plats åt oss. I Södertälje. Jag skriker! NEJ! De får komma hit och förlösa mig! Vi åker in till SöS ändå! Vi bor 1 1/2 minut från SöS, GÅNGVÄG! Jag kan inte behöva åka 40 minuter med taxi för att föda mitt barn!!!!
Men det finns inget att göra. Johan flänger runt, packar det sista, ringer taxi, får på mig kläder. Jag vaggar ner, i byxor dränkta i fostervatten med en handduk instoppad mellan benen. Jag lägger mig i baksätet på taxin och försöker slappna av och andas. Vi åker. Jag får panik ibland och skriker till, men lyckas hålla mig relativt lugn de 40 (!) minuterna till Södertälje Sjukhus. Johan har sagt efteråt att han var otroligt imponerad av mig i taxin. Ihopkrupen i starka smärtsamma värkar åker vi bort från den absolut närmaste platsen att föda när jag är på gränsen av vad jag klarar av. (Nu i efterhand, när jag skriver detta har jag en stor klump i halsen, känner jag plötsligt att jag inte har bearbetat den besvikelse som detta trots allt var.)
Väl framme möts vi av BM, USK och BMStudent. Jag leds förtvivlad in i ett rum och när jag ser den sterila miljön och den smala sängen grips jag av panik och gråter hejdlöst. Jag vill inte föda där. Jag vill inte ligga där. Men jag har ingen val. Värkarna är smärtsamma och jag måste ligga på sidan. Vi skrivs in 01.42. Jag är öppen 10 cm, men Helges huvud har inte kommit ner ordentligt. Värkarna är fortfarande oregelbundna, jag ombeds stå på knä. De vill att jag ska prova lustgas, men jag gillar det inte (inte denna gången heller) och slutar försöka och koncentrerar mig på min andning och avslappning. Johan påminner, lugnar. Jag säger att det blir inga fler barn, det här orkar jag inte göra om (jag vet att det är en lögn redan då, men det var skönt att säga). Några panikvågor kommer över mig då och då, jag tappat fokus och skriker. Blir uppfångad av Johan, leds in i lugn. Griper krampaktigt tag i USK:en Lena, som jag gillar på en gång. Hon och Johan är mina bojar. Hon talar mjukt och varmt.
BM föreslår en EDA. Jag undrar förvirrat om inte det är försent, jag är ju öppen 10 cm? Dessutom vill jag inte ha nån (jävla) EDA, det står i mina papper, jag vill ha Spinal, om något (helst inget). Jag säger OK, vi tar Spinal. Jag är i såna smärtor att jag bara vill få bort dem. Kosta vad det kosta vill.
Narkosläkaren kommer ganska snabbt. Jag blir rädd. Förra gången de la EDA var otroligt jobbigt. Jag hade värkar och fick inte röra mig, eftersom att man är i ryggraden och sticker är jag rädd att jag ska röra mig och läkaren sticka fel och invalidisera mig. Ja, jag är medveten om att det kanske är lite överdrivet, men skräcken är densamma. Han börjar sticka. Jag har massiva värkar, som nu gått in i ett nytt stadie. De är som kraftfulla vågar som trycker nedåt. Hela min kropp arbetar, helt utan att jag egentligen gör något. Efter en halvtimme utan han lyckas få till det avbryter jag det. Jag tar hellre smärtan än den olidliga väntan och tvånget att ligga still. Nu är värkarna bara såna 'kraftvågor'. Jag följer med och trycker ner. Jag står ett tag mot gå-stol, trycker och trycker ner bebisen (och ut en del annat som jag inte behöver specificera med risk att någon lättäcklad läser). Sen ner på sidan, som visar sig vara den bästa positionen, då mina ben är svaga känns som gele. Jag får lite värkstimulerad, för BM tycker värkarna är för oregelbundna (tror jag).
04.00 står det i journalen att jag får krystvärkar. Jag tror att jag hade en del innan, men det var då de bad mig lägga mig på rygg och ta tag i mina ben. "Jag vill inte föda på rygg" gråter jag! USK:en Lena viskar mjukt att du är så trött i benen, det här blir nog bäst. Och jag känner okej, nu trycker jag ut h*n. Liggandes, ståendes, flygandes, what ever, nu får det vara nog. Jag krystar. för allt vad tygen håller. Om och om igen, för varje värk, tre krystningar. Vila lite (typ 1 sekund) sen nästa värk. De säger att de ser huvudet. Jag ser ljuset. Jag fokuserar. Jag tar all min kraft, alla mina känslor, hela min själ och krystar. Jag vet inte exakt hur man ska göra, men med lite instruktioner och små justeringar verkar jag hitta rätt. Men han kommer inte ut. BM hämtar en annan BM som ska lägga yttre press. Hon ser snäll ut. Hon säger att det hon ska göra kommer göra lite ont och ber om ursäkt i förhand. Jag tycker om henne. Och så trycker jag. Och hon. Men oj! hör jag. Hon slutar trycka. Allt som behövdes var en lätt liten knuff, det hann inte ens göra ont när hon tryckte. Hon ler och går. Nu är det nästan klart, huvudet är halvt ute! Jag ombeds flåsa, fastän allt jag vill är att trycka ut resten. Sen får jag trycka. En gång. Huvud. En gång till. Axel. Och sen... sploorooorp... så glider en liten människa ut ur mig. I ett trollslag blev rummet okej igen. Jag mådde bra igen. De lyfter upp pojken, först på mitt bröst, sen en snabbis upp i luften och vi bekräftar att det är just det, en pojke.
Det här låter fånig, men jag svär att rummet ändrade färg när han väl var ute. Det blev... ljusare.
Sen var det moderkaka som skulle ut, och det gick fort denna gång. Vi fick titta på den. Den var grå och röd och ådrig. Rolig. Ja. Vacker. Nja. Häftig. Ja! De syddes några stygn, men den här gången bara några få och det gick fort. Dessutom låg Helge på mitt bröst så det var okej med allt det där andra. Det värsta var ju över nu. Det bästa har ju börjat.
lördag 26 mars 2011
Töcken
Kära ni,
Jag har sååå mycket att berätta. Förlossningen. Första dagarna. Mötet mellan syskonen. Min kropp och mina tankar. Jag ska försöka hinna och orka idag, medan allting är färskt. Och jag vill dela allt med er. Hoppas det är okej.
Kram
Morgontrött Helge-Bibi (som är hans tillfälliga dubbelnamn, Bibi = bebis på Elsie-språk)
Ett stort hjärtligt tack för alla gratulationer!!! Ni är så fina!! Tack för allt pepp, all värme!!
Jag har sååå mycket att berätta. Förlossningen. Första dagarna. Mötet mellan syskonen. Min kropp och mina tankar. Jag ska försöka hinna och orka idag, medan allting är färskt. Och jag vill dela allt med er. Hoppas det är okej.
Kram
Morgontrött Helge-Bibi (som är hans tillfälliga dubbelnamn, Bibi = bebis på Elsie-språk)
Ett stort hjärtligt tack för alla gratulationer!!! Ni är så fina!! Tack för allt pepp, all värme!!
fredag 25 mars 2011
Jag heter Helge
...och så här fint var det hemma när vi kom hem. Sängkläderna var tvättade och golvet skurat. Sån jävla lyx! Tack Mamma & Päron & Fille!!
(Att Sigge sen spytt ner mattan och golvet väljer jag att ignorera)
torsdag 24 mars 2011
Hej!
Idag har vi sovit och ammat. Eller. Dutten har sovit och ammat. Jag har mest ammat och sen inte kunnat sova när han sovit.
Imorgon åker vi hem. Vi längtar galet mycket efter Elsie.
onsdag 23 mars 2011
Äntligen!
Nu är jag här! Liten och skär! 4,5 kg och 54 cm lång "ploppade" han ut kl 04.35 i natt! Alla mår toppen, berättar mer sen!
måndag 21 mars 2011
Hinnsvepning och annat
Hinnsvepning var inte så farligt. Det var inte direkt skönt, men gjorde inte ont. "Inga förväntningar" sa BM. "Inga förväntningar" suckade jag.
Har sen varit ute hos min mamma i Nacka och kan därför räkna upp tre bra saker;
1) Hämtat bebisvagnen. Vi ska ha den och en syskonvagn (som vi inte köpt ännu...).
2) Köpt amningbh! Nu återstår att se om jag kan ha den...
3) Träffat min brorsdotter Kira. Hon är 1 år och skrattar och pratar hela tiden. Gullunge.
Inga värkar ännu men hoppet lever... Imorgon bitti ska jag på överburenhetskontroll...
Har sen varit ute hos min mamma i Nacka och kan därför räkna upp tre bra saker;
1) Hämtat bebisvagnen. Vi ska ha den och en syskonvagn (som vi inte köpt ännu...).
2) Köpt amningbh! Nu återstår att se om jag kan ha den...
3) Träffat min brorsdotter Kira. Hon är 1 år och skrattar och pratar hela tiden. Gullunge.
Inga värkar ännu men hoppet lever... Imorgon bitti ska jag på överburenhetskontroll...
Baj baj propp
Slemproppen försvann just. Synd att det inte betyder ett skit (stor överdrift, men 1-7 dagar känns som ett rätt absurt tidspann just nu). Nu går jag till mvc för en hinnsvepning. Håll tummarna för allt va knogarna håller. Tack.
fredag 18 mars 2011
Tre ogjorda saker
Saker jag önskar jag kunde handla/ fixa innan dutten kommer;
Amningsbh. Varför jag inte köpt nån? För att jag inte vet vilken storlek jag ska köpa! Efter Elsies förlossning kunde jag ha samma bh:ar som innan förlossningen. Den här gången har min bröst svällt upp till gigantiska obekväma jättetuttar (som jag känner mig mycket illa till mods med). Och sist jag träffade BM kom jag äntligen ihåg att fråga om de skulle fortsätta vara så här stora. Det trodde hon. Men de kunde ändras efter ett tag sa hon och tipsade om att köpa en billig först och sen när det verkar "stabiliserat" sig investera i en lite bättre och dyrare.
Plastad frotté till vår säng.
Måste. Fixa. Detta. Googlade, det finns på Ohlssons tyger. Har du vägarna förbi sveavägen får du gärna köpa ett par meter och komma hem med dem till mig.
En städare/ska som kan tokstäda vårt äckliga badrum. Samt tvätta fönsterna. Johan tror att han ska göra det när Dutten kommit och han är hemma med oss. Yeah right.
Amningsbh. Varför jag inte köpt nån? För att jag inte vet vilken storlek jag ska köpa! Efter Elsies förlossning kunde jag ha samma bh:ar som innan förlossningen. Den här gången har min bröst svällt upp till gigantiska obekväma jättetuttar (som jag känner mig mycket illa till mods med). Och sist jag träffade BM kom jag äntligen ihåg att fråga om de skulle fortsätta vara så här stora. Det trodde hon. Men de kunde ändras efter ett tag sa hon och tipsade om att köpa en billig först och sen när det verkar "stabiliserat" sig investera i en lite bättre och dyrare.
Plastad frotté till vår säng.
Måste. Fixa. Detta. Googlade, det finns på Ohlssons tyger. Har du vägarna förbi sveavägen får du gärna köpa ett par meter och komma hem med dem till mig.
En städare/ska som kan tokstäda vårt äckliga badrum. Samt tvätta fönsterna. Johan tror att han ska göra det när Dutten kommit och han är hemma med oss. Yeah right.
måndag 14 mars 2011
Vad jag önskar att någon berättat för mig innan jag blev tvåbarnsmamma.
Hanna fiskar kommentarer och jag kan ju såklart inte låta bli att komma med mina erfarenheter och åsikter. Men nu tänker jag; vad kan komma denna gång?!?! Tvåbarnsmor! Vad "behöver" jag veta? Nej, låt mig omformulera; vad önskar Du att något berättat för Dig innan Du blev Tvåbarnsföräldrer???
fredag 11 mars 2011
BF
Idag är det vårt BF. Det var det första jag tänkte när jag slog upp min gröna kl 05.26 imorse.
Jag bad tyst i mitt huvud att Dutten skulle sparka lite och så gjorde h*n det.
Kom ut kom ut min lilla kråka.
Jag bad tyst i mitt huvud att Dutten skulle sparka lite och så gjorde h*n det.
Kom ut kom ut min lilla kråka.
torsdag 10 mars 2011
Elsies förlossning (repris)
Frugan F frågade den förra förlossningen startade och hur och när jag tror att denna komma starta. För att svara på den första frågan letade jag mig tillbaka till 9 augusti 2009 när jag skrev ner min förlossingsberättelse...
"Min förlossning (eller vår...)
Vi flyttar in i vår halvfärdiga lägenhet den 4 juli. Det är kartonger överallt och köket är fortfarande obrukbart. Vi hann sova två nätter i nya lägenheten innan hon bestämde sig för att göra entré.
04.00 på morgonen den 5 juli vaknar jag av ett KLONK i magtrakten. Jag fattar att det är en värk. En riktig värk. Ingen jäkla mesig förvärk. Utan en rikigt en. Jag profylax andas mig igenom den. En timme och 3-4 värkar senare blinkar Johan till och jag viskar att jag har haft några värkar. Vi ligger och småpratar innan vi går upp en stund senare. Johan ska packa upp våra flyttkartonger och jag inser att jag nog ska hålla mig sängliggande och laddar med Heroes och SATC dvds i Johans dator intill sängen. Där ligger jag och när värkarna intensifieras under dagen så får Johan slita sig från uppackandet och komma lubbandes in och trycka mot nederdelen av min rygg. Det fick han sen göra varje kvart hela dagen (och fram tills hon kom ut). Jag sov nån timme, mer gick inte. Men jag vilade mycket. Under dagen hade vi besök av Simone och Peter som hade med Leo, då 2 veckor, och Jessica och Johan med deras dotter Lea, drygt ett år. Jag har värkar från och till hela tiden med lyckas prata och öppna dörren. Var trots allt vid gott mod. På kvällen tog jag ett par bad för att mildra värkarna. Det tillsammans med profylax-andningen funkade ganska bra.
Men klockan 22 när vi går och lägger oss börjar det bli riktigt jobbigt. Men det är fortfarande 'bara' en kvarten. Jag ringer till Södra BB som säger att jag ska försöka vila och ringa när det kommer med 5 minuters mellanrum. Det händer inte. Däremot så får jag så ont mellan värkarna att jag inte kan vila. Jag har nu ont hela tiden. Värk-molande värk-värk-molande värk-värk-osv... Vi ringer igen vid 1tiden. En ganska oförstående kvinna lyckas jag tillslut övertyga att jag ska få komma in. Pappas bil råkade av en slump stå nedanför vår lägenhet, så jag lägger mig i baksätet och Johan kör den löjligt korta biten till SÖS. Väl där får jag komma in och lägga mig med CTG. Bebisens hjärta slår för fort och när BM undersöker mig är jag öppen 5-6 cm. Jag flyttas ner till stora förlossningen pga bebisens hjärtslag. Väl där, en knapp timme efter första undersökningen, visar det sig att jag öppen 9 cm! Bebisen är stressad eftersom jag öppnat mig så fort. Nu tror vi naivt att snart är det dax att träffa bebisen. Så blev det ju såklart inte. Värkarna är jobbiga, men fortfarande funkar det med bara andningen. BM frågar om jag vill ha nån smärtlindring. Vi svarar att vi funderar på Epidural men är inte säkra. Vi får tänka på saken och bestämmer oss sen för att ta det. Efter 45 min kommer narkosläkaren och nu är värkarna rätt jobbiga och jag är glad att jag bett om Epiduralen. Men just när hon ska lägga den får hon en akutlarm och sticker. Och nu börjar två timmars helvete. Värkarna är satans verktyg och jag tror att paniken ska ta mig flera gånger. Jag provar lustgas men tycker inte om det och kan inte använda det. Men tack vare min fantastiska Johan så höll jag ut. Efter två olidliga timmars väntan och en halvtimme pina (när hon la Epiduralen) får jag äntligen sova. Och Johan likaså. En timme senare, klockan 07.00, byttes personalen ut och den härliga delen av min förlossning började.
Vår nya barnmorska Anna var en skön person som vi kunde skämta och skoja med. Hon kändes varm och snäll men inte mesig. Jag kände inga värkar när jag vaknade -glad som en lärka -och när det började komma krypande kunde jag trycka på en liten knapp så fick jag en dos smärtlindring. Efter ett tag kom Anna in och berättade att nu fanns tre alternativ, antingen skulle det bli en naturlig förlossning eller så skulle sugklocka användas eller så blir det kejsarsnitt. Vi kände båda två att det spelar ingen roll vad det blir, bara h*n kommer ut hel och frisk och mår bra. Efter detta fick jag sluta med smärtlindrande droppet och istället få värkstimulerande dropp, för att värkarna skulle komma igång igen. Jag fick sitta på en boll och gå omkring i gåstol, allt för att jag skulle öppna mig den där sista centimetern. Värkarna var jobbiga, men inte i närheten av dem som jag hade innan epiduralen las. Vid 11 på förmiddagen säger Anna att om en halvtimme lägger vi sugklocka på mig. Jag tittar på Johan och det enda jag kan tänka är; om en halvtimme kommer bebisen! 11.35 lägger överläkaren, Anna och undersköterskan sugklockan. Det var inte skönt. Jag ska krysta när jag känner värken komma men känner dem knappt pga allt meckande med mitt underliv för att få in sugklockan. Jag råkar krysta när jag inte har värk och när de säger Nu! så trycker jag på men vet inte om jag gör rätt. 'Ska det inte kännas som om jag går itu?' tänker jag, men fortsätter tills det säger stopp. Damerna och jag gjorde tre krystvärkar med sugklockan sen sa överläkaren att nu tar vi bort den och så får du krysta ut bebisen själv. Två-tre krystningar senare hör jag dem säga att den är ute. Någon säger 'hon' eller flicka. Jag öppnar ögonen (som jag hade stängde medan jag krystade) och tittar ner och sen på Johan och frågar, blev det en tjej??? Vi får inget svar först, damerna är fullt upptagna med att kolla att bebisen mår bra och att hon skriker. Det gör hon. Ljust och högt. Klockan är 11.40.
Hon är blålila när hon läggs upp på mitt bröst. Hon gnäller och gnyr. De torkar av henne, jag hjälper till och torkar hennes huvud. Hon är täckt med blod och bajs, men luktar inte äkligt. Hon luktar som det gör på zoo. Det gör hon i flera dagar. Jag är lite chockad, men uppspelt. Glad och stolt. Inte rörd, som jag trodde att jag skulle bli. Bara... glad!
Sen måste jag ligga kvar i gynställning (som jag var tvungen att ligga i eftersom de la sugklocka, hade inte velat ligga så annars) i nära två timmar med skrutten på bröstet, pickandes. Först ska jag krysta ut moderkakan och efter det ska Anna sy mig. Eftersom hon kom så fort ut ur mig så blev krystningen focerad och jag sprack en del. Hur mycket frågade jag aldrig och la ingen tanke på. När Anna äntligen är klar (hon ville att hennes kollega skulle komma och kolla så att det såg bra ut...) så får jag lägga mig på sidan och skrutten läggs intill mitt bröst. Hon tar bröstet på en gång och jag som hade längtat så mycket efter just amningen blir lite rörd till slut.
Så får vi smörgåsar och te och får veta att vi snart ska få åka upp till Södra BB på eftervård. Det känns fantastiskt. Väl där landar vi i den stora dubbelsängen alla tre. Hon är snart 6 timmar gammal. Vi är trötta och glada och lätt chockade. Sen följer en dimma av ett par dygn då vi sover, ammar, lyssnar på musik, äter fil med cornflakes och socker och sover lite mer. Jag kan inte gå och stå utan ligger mest. Johan byter blöjor och hämtar mat, går hem och matar katterna och köper godis. Jag längtar efter katterna. Vi smakar på de två namnen vi haft som favoriter och känner båda att Elsie är en klar vinnare. Jag har ont och äter värktabletter. Snart märker de att jag fått en infektion i bristningen och jag får träffa läkaren och får två sorters penicillin och en massa annat joxs för att kroppen ska komma på rätsida igen. Jag har ont i två veckor efteråt. Amningen går sådär och jag får gummitutan för att slippa den värsta smärtan av blåsorna (sen vet vi ju hur det gick med det). Elsie sover mest hela tiden. Hon är vansinnigt söt, men eftersom jag vet att alla mammor tycker att just deras barn är det sötaste så tar jag det med ro och väljer att inte öppna fönstret och skrika ut att mitt barn minsann är det sötaste. Jag väljer istället att ligga och lukta på henne. Hon luktar underbart. Lite som det gör på zoo."
För att svara på den andra frågan ber jag att få återkomma. Dutten trycker på min kissblåsa...
04.00 på morgonen den 5 juli vaknar jag av ett KLONK i magtrakten. Jag fattar att det är en värk. En riktig värk. Ingen jäkla mesig förvärk. Utan en rikigt en. Jag profylax andas mig igenom den. En timme och 3-4 värkar senare blinkar Johan till och jag viskar att jag har haft några värkar. Vi ligger och småpratar innan vi går upp en stund senare. Johan ska packa upp våra flyttkartonger och jag inser att jag nog ska hålla mig sängliggande och laddar med Heroes och SATC dvds i Johans dator intill sängen. Där ligger jag och när värkarna intensifieras under dagen så får Johan slita sig från uppackandet och komma lubbandes in och trycka mot nederdelen av min rygg. Det fick han sen göra varje kvart hela dagen (och fram tills hon kom ut). Jag sov nån timme, mer gick inte. Men jag vilade mycket. Under dagen hade vi besök av Simone och Peter som hade med Leo, då 2 veckor, och Jessica och Johan med deras dotter Lea, drygt ett år. Jag har värkar från och till hela tiden med lyckas prata och öppna dörren. Var trots allt vid gott mod. På kvällen tog jag ett par bad för att mildra värkarna. Det tillsammans med profylax-andningen funkade ganska bra.
Men klockan 22 när vi går och lägger oss börjar det bli riktigt jobbigt. Men det är fortfarande 'bara' en kvarten. Jag ringer till Södra BB som säger att jag ska försöka vila och ringa när det kommer med 5 minuters mellanrum. Det händer inte. Däremot så får jag så ont mellan värkarna att jag inte kan vila. Jag har nu ont hela tiden. Värk-molande värk-värk-molande värk-värk-osv... Vi ringer igen vid 1tiden. En ganska oförstående kvinna lyckas jag tillslut övertyga att jag ska få komma in. Pappas bil råkade av en slump stå nedanför vår lägenhet, så jag lägger mig i baksätet och Johan kör den löjligt korta biten till SÖS. Väl där får jag komma in och lägga mig med CTG. Bebisens hjärta slår för fort och när BM undersöker mig är jag öppen 5-6 cm. Jag flyttas ner till stora förlossningen pga bebisens hjärtslag. Väl där, en knapp timme efter första undersökningen, visar det sig att jag öppen 9 cm! Bebisen är stressad eftersom jag öppnat mig så fort. Nu tror vi naivt att snart är det dax att träffa bebisen. Så blev det ju såklart inte. Värkarna är jobbiga, men fortfarande funkar det med bara andningen. BM frågar om jag vill ha nån smärtlindring. Vi svarar att vi funderar på Epidural men är inte säkra. Vi får tänka på saken och bestämmer oss sen för att ta det. Efter 45 min kommer narkosläkaren och nu är värkarna rätt jobbiga och jag är glad att jag bett om Epiduralen. Men just när hon ska lägga den får hon en akutlarm och sticker. Och nu börjar två timmars helvete. Värkarna är satans verktyg och jag tror att paniken ska ta mig flera gånger. Jag provar lustgas men tycker inte om det och kan inte använda det. Men tack vare min fantastiska Johan så höll jag ut. Efter två olidliga timmars väntan och en halvtimme pina (när hon la Epiduralen) får jag äntligen sova. Och Johan likaså. En timme senare, klockan 07.00, byttes personalen ut och den härliga delen av min förlossning började.
Vår nya barnmorska Anna var en skön person som vi kunde skämta och skoja med. Hon kändes varm och snäll men inte mesig. Jag kände inga värkar när jag vaknade -glad som en lärka -och när det började komma krypande kunde jag trycka på en liten knapp så fick jag en dos smärtlindring. Efter ett tag kom Anna in och berättade att nu fanns tre alternativ, antingen skulle det bli en naturlig förlossning eller så skulle sugklocka användas eller så blir det kejsarsnitt. Vi kände båda två att det spelar ingen roll vad det blir, bara h*n kommer ut hel och frisk och mår bra. Efter detta fick jag sluta med smärtlindrande droppet och istället få värkstimulerande dropp, för att värkarna skulle komma igång igen. Jag fick sitta på en boll och gå omkring i gåstol, allt för att jag skulle öppna mig den där sista centimetern. Värkarna var jobbiga, men inte i närheten av dem som jag hade innan epiduralen las. Vid 11 på förmiddagen säger Anna att om en halvtimme lägger vi sugklocka på mig. Jag tittar på Johan och det enda jag kan tänka är; om en halvtimme kommer bebisen! 11.35 lägger överläkaren, Anna och undersköterskan sugklockan. Det var inte skönt. Jag ska krysta när jag känner värken komma men känner dem knappt pga allt meckande med mitt underliv för att få in sugklockan. Jag råkar krysta när jag inte har värk och när de säger Nu! så trycker jag på men vet inte om jag gör rätt. 'Ska det inte kännas som om jag går itu?' tänker jag, men fortsätter tills det säger stopp. Damerna och jag gjorde tre krystvärkar med sugklockan sen sa överläkaren att nu tar vi bort den och så får du krysta ut bebisen själv. Två-tre krystningar senare hör jag dem säga att den är ute. Någon säger 'hon' eller flicka. Jag öppnar ögonen (som jag hade stängde medan jag krystade) och tittar ner och sen på Johan och frågar, blev det en tjej??? Vi får inget svar först, damerna är fullt upptagna med att kolla att bebisen mår bra och att hon skriker. Det gör hon. Ljust och högt. Klockan är 11.40.
Hon är blålila när hon läggs upp på mitt bröst. Hon gnäller och gnyr. De torkar av henne, jag hjälper till och torkar hennes huvud. Hon är täckt med blod och bajs, men luktar inte äkligt. Hon luktar som det gör på zoo. Det gör hon i flera dagar. Jag är lite chockad, men uppspelt. Glad och stolt. Inte rörd, som jag trodde att jag skulle bli. Bara... glad!
Sen måste jag ligga kvar i gynställning (som jag var tvungen att ligga i eftersom de la sugklocka, hade inte velat ligga så annars) i nära två timmar med skrutten på bröstet, pickandes. Först ska jag krysta ut moderkakan och efter det ska Anna sy mig. Eftersom hon kom så fort ut ur mig så blev krystningen focerad och jag sprack en del. Hur mycket frågade jag aldrig och la ingen tanke på. När Anna äntligen är klar (hon ville att hennes kollega skulle komma och kolla så att det såg bra ut...) så får jag lägga mig på sidan och skrutten läggs intill mitt bröst. Hon tar bröstet på en gång och jag som hade längtat så mycket efter just amningen blir lite rörd till slut.
Så får vi smörgåsar och te och får veta att vi snart ska få åka upp till Södra BB på eftervård. Det känns fantastiskt. Väl där landar vi i den stora dubbelsängen alla tre. Hon är snart 6 timmar gammal. Vi är trötta och glada och lätt chockade. Sen följer en dimma av ett par dygn då vi sover, ammar, lyssnar på musik, äter fil med cornflakes och socker och sover lite mer. Jag kan inte gå och stå utan ligger mest. Johan byter blöjor och hämtar mat, går hem och matar katterna och köper godis. Jag längtar efter katterna. Vi smakar på de två namnen vi haft som favoriter och känner båda att Elsie är en klar vinnare. Jag har ont och äter värktabletter. Snart märker de att jag fått en infektion i bristningen och jag får träffa läkaren och får två sorters penicillin och en massa annat joxs för att kroppen ska komma på rätsida igen. Jag har ont i två veckor efteråt. Amningen går sådär och jag får gummitutan för att slippa den värsta smärtan av blåsorna (sen vet vi ju hur det gick med det). Elsie sover mest hela tiden. Hon är vansinnigt söt, men eftersom jag vet att alla mammor tycker att just deras barn är det sötaste så tar jag det med ro och väljer att inte öppna fönstret och skrika ut att mitt barn minsann är det sötaste. Jag väljer istället att ligga och lukta på henne. Hon luktar underbart. Lite som det gör på zoo."
För att svara på den andra frågan ber jag att få återkomma. Dutten trycker på min kissblåsa...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)