Jag vill oxå gå på Ellegalan

Nån jävla gång ska jag bli bjuden på såna där galej. Vet inte hur och så, men det ska jag.

Jag hade dock en helt supermysig afton ändå, utan Ellegalan. Drack öl hemma hos min klasskompis Max tillsammans med hans 3 kompisar och vår andra klasskompis Vera. Vera är 21, alla pojkarna var 22 & 23 år. Så rimligtvis borde jag känt mig gammal. Men det gjorde jag inte. Jag bara skrattade så jag fick kramp och hade allmänt roligt.

Och idag har vi varit hemma hos kusinerna,lekt, ätit lunch och sen åkt hem, målat och ätit middag.

Två världar. Älskar båda. Lycko mig som får vara lite "ung & fri" och samtidigt "vuxen & mamma". Under samma dygn.

Värld 1:


Värld 2:

En dag i slutet av 2012

Igår var en liten Stor sjukt pippi-pepp innan Pippi-pjäs med mormor & päron. Och jag jagade mitt smalare Jag på ett springband på sats. Sen rusade jag runt och gjorde ärenden i skanstull.


På efm, efter E kommit hem från teatern, var alla sega och degade framför barna i bullerbyn. Sen lagade jag enkel fisk med ärtor och smält smör; ljuvligt.

Slut på dag.

Banans

Jag och Elsie leker loss med Toca boca. Sjukt kul.


För både mor och dotter.


Alla vill väl ha en liten kompis på axeln?!


Fast man kanske inte ska äta upp sin lilla kompis?

Nä det blir inte roligare just nu

Idag är jag sjuk, bitter å avundsjuk. Tre värsta känslorna! Dessutom sjuk less på min tråkiga blogg.
Fyra bilder får lätta upp stämningen;



Bästa shoppingvagnen.


Mitt vidrigt stökiga skrivbord.


Lakritskola sats 1. (Brändes)


Julkortspyssel i söndags. Idyll en hel timme nästan.

Ett barn är inget barn. Nästan

Innan Helge hade vi ingen aning.


Om kärleken, bråken, röran. Tiden som inte finns och famnen som alltid är för liten.

Aldrig skulle jag ångra det fantastiska som är mina två barn. Men i efterhand undrar man lite ibland: vad var det som var jobbigt med ETT barn?

(Innan någon tar illa upp vill hag poängtera att detta såklart i te gäller alla, just in case)

En smidig resa och en liten dröm

Min mamma jobbade som flygvärdinna när jag var liten. Allt om det kräver nästan ett eget inlägg, för mamma jobbade när det verkligen var ett glamöst och lyxig jobb. Hursomhaver så innebar detta att vi, trost brist på stora rikedomar, reste mycket i min barndom. Med flyg alltså. Dessutom har jag en pappa som älskar att köra bil, så ner till Skåne åkte vi bil varje sommar.
När jag var tonåring hade jag typ aldrig åkt tåg i Sverige! Denna exotiska upplevelse var för något alldeles speciellt. Och är det fortfarande!


Jag älskar tåg. Älskar att man kan gå omkring och gå på toa som på ett flyg men har utsikten som från bilen. Bästa kombon tycker jag. Jag vill åka mycket tåg framöver. Hoppas jag blir en populär retorikkonsult som får åka Sverige runt och föreläsa om konsten att tala, berätta och kommunisera.
E och jag åkte tåg till Norrköping igår. Resan gick hur bra som helst. Den är visserligen ganska kort. Men ändå. Mysig.

Vart e klaget?

Ett tag var bloggen en ventil för klag för mig. Få ur mig frustration och ledsenhet. Nu förtiden använder jag mig av en helt annan plats för detta. En plats där allt klag är tillåtet. Där alla peppar och hyllar varann när det behövs eller för minsta lilla. En plats där inga pekpinnar tillåts och att säga "jävla skitunge" inte missförstås. Det är en stängd, hemlig plats. En liten grupp av föräldrar som möts i cyberrymden och tröstar, skrattar, svär och lajkar varandras inlägg tills vi får ont i tummen.
Alla är olika och några av mina bästa och finaste och härligaste vänner behöver inte den här platsen. Alla har sitt sätt att gå igenom småbarnsåren. Jag gör det med mina nya cyberrymden-vänner hand i hand. Nu vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dem.
Därför är det inte så mycket klag här längre. Plus att jag mår lite bättre. Som ni vet :)

Godmorgon kl 7

Idag är det min tur att gå upp med barnen. IOM att Helge vaknade 5 igår hade jag stålsatt mig. Så vaknar barnen kl 7! Hallelelulja!!

Idag ska jag få träffa min lilla brorson för första gången och längtar så! Tyvärr är jag lite förkyld ff så pusskalaset får vänta. Får nöja mig med att titta och säga "aaaawwwwww"!

En söndag och lite måndag

Efter en god natts sömn, en brakfrukost och en minishoppingrunda kom vi hem till barnen. Svärföräldrarna åkte. Söndagen fortsätta med ett å annat gnäll och tjafs men var ändå okej. Vi lekte och dansade. Åt middag och flamsade. Bråkade lite, blev sams.


(Söndags outfit. Gissa vilken tröja som är min favorit just ny?)

Nu är det måndag och jag står intill en bil jag inte kan öppna och väntar på mamma som har andra nyckeln. Kommer bli sen till föreläsningen. F*n.

Fin i fem minuter. Typ.

Efter ett skönt bad satte jag på mig en favvoklänning jag inte kommit i tidigare och Johan och jag gick till en skön pub och åt middag och pratade. Så mysigt. Sen hem, av med allt och kröp ner i hotellsängen. Sherlock Holmes gjorde mig sällskap då Johan somnade på studs :)

En osminkad verklighet

Här får ni se magen i fritt spelrum. Den har faktiskt krympt. Dessutom har jag inte haft tid eller orka att piffa mig. Idag är ännu en trött trött trött dag. Ska snart yoga och efter det middag hos min pappa. Skönt att slippa fixa mat. Zzzzzzzz

Alltså. Just nu.

Det bara gnälls och gnälls och gnälls. Det har varit så i några veckor. Ni som är där vet hur det är. Tillslut tappar man allt och bara vill gråta av utmattning och uppdämpad ilska (som man så klart aaaaaaldrig får ta ut på sina barn... Suck)...

Det värsta är att jag just nu saknar ork att vara busig och leka så mkt som jag egentligen vill. Är bara tråkmamma.

Och imorgon är det upp och hoppa en timma tidigare. Skit. (Jag har "sovmorgon" men det vet man ju hur det brukar bli)

Allt går i ett. Jag vill mest sova. Och plugga.

Just det! Ett klag till. Värken. Den smärtsamma molande stickande värken i nacke, axlar och käkar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Sover som en kratta pga den... Ok. Slut på klag.

Fredags mys? Nja...

Alltså, gnälliga barn. Jag får panik. Idag har de gnällt båda två sen de vaknade. Helge vill bli buren och gråter i panik annars. Elsie grät och grät och gnällde och gnällde, inget hjälpte. Inte bäras, inte frukost. Inte ens tv. De gnällde tills jag lämnade dem.
Sen åkte jag till skolan och jobbade häcken av mig så länge jag kunde. Sen kastade jag mig hem igen och hämtade barnen på dagis. Och så börjar det igen. Gnäll gnäll gnäll. Mest Elsie. Vill inte äta. Ingenting.
Nu har det lugnat sig. Madicken är på. De glor till och från, får spel till och från. Jag sitter intill i rent utmattning. Orkar inte ens fixa middag till mig. Johan är ute med en kompis ikväll. Jag vill bara gå och sova.



Så här såg jag iaf ut idag. När jag var lite piggare.

Älska din mage

Igår satt jag i soffan med Elsie och pratade om ditt och datt. Plötsligt började hon klappa på min mage och frågade:
Har du en bebis i magen?

Här skulle jag kunnat börja skratta, skoja bort det, titta menande på Johan mm. Men det gjorde jag inte.

Jag bara svarade att
Nej så här ser min mage ut. Visst är den fin. Känn på den. Är den inte mjuk och go?

Sen trummade vi på den, använde den som kudde och avslutade med att våra magar började prata med varandra.

Jag måste erkänna att jag är lite stolt över att jag sa som jag sa. Men framför allt är jag glad över att det kom naturligt, det var inget jag hade planerat att säga. Jag älskar mig själv lite mer nuförtiden helt enkelt. Och kan förhoppningsvis föra vidare en kroppskärlek till mina barn. Hoppashoppas.

Modebloggish

Det är svårt att ta outfitbilder när barnen är hemma utan att få med Helge. Han bakar långsamt mot bokhyllan så fort jag ställer upp iphonen, antagligen för att jag gör så.


Att de bästa bilderna blir när han är framför kameran med mig undrar jag är om det är en slump.

Älsk på höst

Vissa dagar är finare än andra. Igår var en sån dag. Vi tog en omväg hem genom Tanto och förbi "vår" lekplats. Barnen fick gegga bäst de ville (trots att Helge hade fel skor-de går ju att tvätta). Sen lekte vi och gungande i efmsolen. Det var lite kallt om öronen, men med mössa på gick det bra. En sån dag när hösten är fin, riktigt fin.

Nappat men inte klart

Igår bestämde Johan att nu skulle E sluta med napp. Nja. Hon var själv med och bestämde det. Jag var den enda som var tveksam till det hela. Nappen och trösten den ger är laddat för mig. Min tumme och snuttefilt var en stor trygghet för mig när jag var liten. Dessutom -på ett helt egoistiskt plan- så kändes det så... avslutande. Nu skulle min lilla bebis verkligen bli stor. Ingen napp. Ingen liten unge längre.

Och det blev mycket riktigt en gråtkväll. Pappa fick trösta tills hon somnade. Själv gömde jag mig i sovrummet för att inte rusa fram och ge henne en av de nappar vi gömt i fall att. Imorse vart det mer gråt men det avstyrdes med lite tv (säg inget till Johan).

Jag är just nu på väg hem efter maratonpluggning med 2 klasskompisar så det ska bli spännande att höra hur kvällen gått...

Födelsedag

F-dagskalas varje helg just nu. Idag var det min lillebror Fille som fyllde 16.


Jättemysig dag. Jag syndade med kladdkaka och massa bröd, och njöt av varje tugga. Allt med måtta :)

Gnällspik

Å Helge. Min fina söta charmiga gosse. Som just nu är en riktig gnällspik!! Ojojoj. En fas, javisst men åh sån jobbig en. För alla. Han gnäller och gråter för minsta lilla. Och blir så fruktansvärt arg ibland! Han biter och slänger saker!


Söta fina barn. Hoppas din frustration släpper snart. Främst för din skull. Men erkännas ska mamma och pappa också längtar efter gladare dagar.

Mitt debattal om barn och socker

I skolan har vi nästan alltid 'fiktiv publik', dvs vi hittar på en publik och tillfälle för talet. Detta skulle vara under ett stort föräldramöte. Jag skulle vara en förälder som deltar i en paneldebatt om barns sockerkonsumtion. I panelen satt även en pappa som ansåg att 'lite lördagsgodis har ingen dött utav'. Detta är mitt inlägg som då alltså vänder sig till föräldrarna. 

"Hej allesammans och tack för att jag får stjäla er en stund av den här trevliga kvällen. Vi har alla ätit något gott från fikabordet där ute. Det går ju knappt att säga kardemummabulle utan att le, eller hur? Men frågan är om vi verkligen borde göra det?

Jag ska prata lite om socker ikväll och varför jag anser att våra barn inte bör äta det.

Min åsikt är att socker är dåligt för barn. Att minska eller tom utesluta socker i barnens kost är att göra barnen en stor tjänst.

Jag är mamma till två barn, 1,5 och 3 år. Mina barn har fått smaka socker någon gång. Äldsta barnet var nära 2 år första gången och minstingen alldeles nyligen. Jag är inte rabiat. Men jag har valt att utesluta socker i vardagen. Ja, tom lördagsgodis. Det socker de får i sig är från en enstaka tårta när någon fyller år, eller nåt fikabröd vi bakar tillsammans. Socker är inte bra, för någon. Och jag vill att ni, liksom jag, ska göra medvetna val. För era barn.

Jag ska nu berätta om några av de saker jag tycker är viktigt att tänka på när det kommer till barn och socker.

Vi vet alla att barnfetman har ökat i Sverige och socker är en stor bov i detta. Fett och socker i kombination, t.ex. mjölkchoklad, stimulerar hjärnan att äta mer. Och då är det inte gurka vi är sugna på!

Socker höjer kraftigt blodsockret som ger oss energi. Men lika snabbt töms vi på energi och vi blir hålögda, trötta och får koncentrationssvårigheter. Den här bergochdalbanan som kroppen tvingas genomlida är jobbig och hos små barn tolkas det ofta som ’trots’. För barn, som rör sig och gör av med så mycket energi, är det extra viktigt att ha ett jämt blodsocker. Chansen att ha en glad och pigg unge ökar rejält!

Det finns forskare i USA som menar att socker är lika mycket en drog som heroin. Jag vill inte gå så långt idag. Men socker ger samma stimuli i hjärnan som droger och har samma ’avtrubbande effekt’, dvs ju mer du äter desto mer behöver du för att tillfredsställa sitt sockersug nästa gång. Och ännu mer nästa gång osv. Detta kan liknas vid ett drogberoendes begär efter sitt fix, sin drog. Ger man små barn socker regelbundet så skapar man tidigt i livet ett beroende.

En del påstår att det här med mat och socker ’fixeringen’ skapar ätstörningar istället för att förebygga dem. Det är vårt ansvar som föräldrar att se till att det inte blir så. Relationen till mat och socker bör vara avslappnad och inte förbjudande, utan informativ och uppmuntra barnen att själva ta beslut. Det börjar hos oss, hemma vid frukostbordet. Vår uppgift är ge dem en naturlig relation till mat. 

Så här enkelt är det; Mycket socker är farligt. Lite socker är bara lite farligt. Det finns inget nyttigt i socker, ingenting som vår kropp behöver. Därför är det viktigt att vi ger våra barn kunskap och goda vanor tidigt.
 

Så vad föreslår jag? Först och främst hoppas jag att alla mammor och pappor som sitter här slänger sitt ev. dåliga samvete i papperskorgen där borta. Det gör inget att ungarna åt gamla kanelbullar till frukost igår. Idag är en ny dag, det går alltid att äta bättre. I början kan det vara svårt att bryta vanan med socker och barn som ätit socker kan uppvisa ’avvänjningssymptom’ i form av huvudvärk och trötthet, men det går över. Och snart mår de bättre än någonsin!

Jag är förälder, precis som ni. Jag vet att det är svårt ibland. Men vad gör man inte för sina barn? Man vill ju ge dem de bästa förutsättningar man kan! Därför är det så viktigt som pappa och mamma att vara påläst och kunnig, så att man vet vad för val man gör för sina barn. Jag har valt att göra mina barns framtid lite mindre söt. Vad väljer du?"

(Fast i sanningens namn har Helge fått smaka socker kanske 1 gång för 2 veckor sen och det kommer dröja ett bra tag innan nästa gång. Ja. Vi är försiktiga med socker.)