Clara skriver om behovet att pyssla. Jag inser att jag känner igen mig. Och med det menar jag mig. Alltså inte det depprimerade, ångestfulla jag, utan det glada och kreativa Jag. Det där jag som mår bra. För hon har ju funnit i mitt liv, till och från. Just nu är hon närvarnade mer eller mindre varje dag.
Iförrgår började jag med en present jag tänkt ge en vän till mig i 35års present, men inte hann göra. Det är marsinpanpraliner. Och alltså, det var det mest underbara och härliga jag gjort på länge! Jag fick använda mina händer, min fantasi och min kreativitet. Jag kunde inte sluta! Tills slut var alla ingridenserna slut och jag var så illa tvungen. Jag insåg då hur mycket jag saknat att använda mina händer, pyssla, jobba, skapa, kalla det vad du vill.
Jag har inte sytt sen i slutet av november och inte gjort mycket annat heller. Det enda pyssel jag gjort är då jag målar med Elsie. Och det brukar börja bra, men tyvärr är E lite för liten för att tycka om konceptet "mammas pyssel" och "Elsies pyssel". Även om hur målar fint, så är det kul att få göra lite själv oxå...
Så nu är jag besatt av att göra praliner. Är det nån som vill ge bort handgjorda praliner i present till nån, så ställer jag upp. Betala materialet så gör jag resten, helt gratis förstås. Jag kan tom göra en liten ask, men då av en äggkartong, så risken är att de undrar om det är ett barn som gjort kartongen... (Men pralinerna ser lite proffsigare ut, det kan jag lova.)
4 kommentarer:
Vad jag saknar att göra något. Blev helt lyrisk av att baka lussekatter i julas - och då gjorde jag inte ens degen själv! Jag tror verkligen att man behöver det.
Visst gör man. Jag ska baka en ny sats bullar ikväll'
De var dessutom underbara att äta. Tusen tack och nu är jag tillbaka här som du ser. Hundra marsipan pussar.
Välkommen tillbaka :)
Skicka en kommentar