Och så ännu ett inlägg om Hen och könsrollern som läggs på våra barn

Jag hade velat ta upp detta för flera dagar sen, men det kommer jämt nåt i vägen när jag ska sätta mig och skriva längre inlägg. Så nu blir det inte så långt, men det blir av!

Jag tittade på Kvällsöppet i måndags och blev så otroligt provoserad och arg under diskussionen om användingen av ordet Hen och könsindelning av barn. Katarina Janosh sa den ena dumma och fördomfulla saken efter den andra och författaren/psykiatern intill fick henne att känna som att hon hade vetenskapen på hennes sida och därmed kunde uttala sig lite hur som happ (Han talade om en studie som visar att bebispojkar väljer bilar/typiska manliga ting från första dagen i livet. Vad han glömde att nämna är att det finns studier som bevisar motsatsen!). Mittemot henne sitter Kristina Henkel som skrivit boken "Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2" och på ett tydligen och bra sätt beskriver hennes (och min och många andras) ståndpunkt. Jag tycker KH gjorde ett jättebra jobb och håller med henne. Sen tycker jag att de föräldrarna som i inslaget berättade om hur de inte nånsin använde Hon eller Han till sina barn har tagit det till en nivå som jag inte vill göra men vårat mål är det samma; Att få vara barn att känna att det har rätt att vara som de är och inte klämmas in i de streotypa rollerna vi har om män och kvinnor idag. Det KJ flera gånger upprepade var påstående att KH mfl ville radera könsrollerna, typ byta ut Hen mot Han/Hon. Men så är varken fallet hos KH eller mig, eller de flesta med dessa åsikter. Vi gillar oxå olika. Jag tycker man ska få vara så olika man bara vill! Poängen är att låta barnen slippa de sterotypa facken som vi placeras i, för att i framtiden har större respekt och förståelse för alla människor. Om man gör olika till "normen" (om man nu ska tala om något slags normal, vilket jag helst undviker egentligen), så slipper vi ju alla typer av negativa fördommar. KJ gick så långt att hon påstod att det var barnmisshandel med detta typ av tankesätt (vilket hon senare tog tillbaka, förmodar att hon insåg hur korkat det var) vilket var det elakaste och dummaste jag hört på länge. De flesta föräldrar gör så gott man kan, de flesta vill ha kärleksfulla och godhjärtade barn. Man gör så gott man kan utifrån de förutsättningar och kunskap man har. Det jag, KH och många andra försöker göra är att ge våra barn ALLA möjligheter. Att slippa känna att man måste vara på ett visst sätt för att bli accepterad. 

Det här är för mig så grundläggande att jag blir alldeles knäck av att tänka på dem som anser att vi gör fel som inte ger våra barn tydliga roller. Varför, varför, varför??? Varför kan man inte bara få vara som man är? Varför kan man inte ge flickor möjligheten att utveckla sin 'typiskt manliga drag' och pojkar sina 'typiskt kvinnliga drag'. Om vi gör det, så ökar acceptansen barnen emellan, och KANSKE, KANSKE, kan mobbing och utanförskap minska. Är det någon som vill att deras barn ska mobbas, vara utan vänner, känna sig 'onormal'? Jag tror inte det. VARFÖR är det då så svårt att acceptera att vi som jobbar för att ge barn alla möjligheter inte FÖRSTÖR våra barn, utan i själva verkar gör så gott vi kan för ALLAS BARN. Vill inte alla att ALLA barn ska må bra???

(Och bara så ni vet, så tycker jag att BÅDE pojkar och flickor får leka med bilar och dockor. Jag skulle aldrig förvägra min dotter en docka eller min son en bil bara för att att det är sterotypiskt. Samma gäller blått och rosa. Men diskussionen har förminskats ner till leksaker och kläder och det är synd. Det är så mycket större än så.)