Det är konstigt. Snart ska vi flytta härifrån. Katterna, jag, magen och Partymannen. Vi ska ta våra lådor, möbler, pinaler och maten i kylskåpet och ställa in det i en annan lägenhet. Då är det hemma. Här ska två söta flickor bo. Här ska de äta middag i köket, borsta tänderna i badrummet och sova i sov/vardagsrummet. Inte jag. Jag som bott här sen november 2004. I min första egna lägenhet. Jag kom från London och hade bara bott ihop med andra människor trots att jag flyttat hemifrån när jag var 19. Nu skulle jag få bo själv. Tack vare min fina mamma som ställde mig i kö när jag var liten fick jag den här fina, mysiga, härliga, underbara lägenheten. Som min alldeles egna. Jag inredde med alla prylar, möbler och pinaler som stått på mina föräldrars olika vinds och garageförråd. De möbler jag inte hade köpte jag billigt på Återvinnarna eller rotade fram ute på landet. Jag hade fest minst 2 ggr per år i lägenheten, den är som gjord för att sitta och dricka vin och prata i, dansa och skratta i. Grannarna förvarnades alltid och klagade aldrig. De dracks mängder med öl i köket på tisdagskvällar med vänner, röktes cigg i köksfönstret och lagades billig och nyttig mat på spisen. Och om väggarna kunde tala skulle de tala om en massa saker som jag gärna behåller för mig själv. Jag har verkligen levt här. I min fina 1,5:a. Och nu ska jag flytta. Och bilda familj. Så vuxet så jag vet inte vad.
Missförstå mig inte. Jag längtar verkligen efter att flytta in i vår fina trea. Med ljus och rum och min alldeles egna klädkammare. Med Partymannen, katterna och Parvel. Vår lilla familj. Det känns. Att nu börjar en ny tid. Och det känns fantastisk. FAN-TAST-ISKT.
Men den här fina lilla 1,5:an kommer alltid vara speciell för mig. Jag tar med mig den i ett litet hus i mitt hjärta. Med alla minnen och skratt, tårar och diskutioner. Jag tar med mig allt.
Missförstå mig inte. Jag längtar verkligen efter att flytta in i vår fina trea. Med ljus och rum och min alldeles egna klädkammare. Med Partymannen, katterna och Parvel. Vår lilla familj. Det känns. Att nu börjar en ny tid. Och det känns fantastisk. FAN-TAST-ISKT.
Men den här fina lilla 1,5:an kommer alltid vara speciell för mig. Jag tar med mig den i ett litet hus i mitt hjärta. Med alla minnen och skratt, tårar och diskutioner. Jag tar med mig allt.
3 kommentarer:
Så känner jag fortfarande inför min första lägenhet. Det var en etta på 57kvm, med fönster mot en lummig gård, jag flyttade in där med min katt för 17 år sedan (jag var 20).
Jag har romantiska rosaskimrande minnen om den lägenheten.
Därefter blev det flytt ihop, han var ett pucko, så jag flyttade igen. Sen flyttade jag en gång till med jobbet till Köpenhamn, åh vilken lägenhet, visserligen kall och dragig men med balkong och öppen spis, inne i stan. Sen flyttade jag hem till stockholm in till mannen. Sen har vi flyttat igen och kommer att behöva flytta igen om ett år eller så (om ingen uppfinner en mojäng som gör att det går att haka på ett sovrum och badrum på lägenheten där vi bor nu).
Det är roligt att flytta men ändå lite vemodigt, som om man lämnar en liten skärva eller ett avtryck av sig själv när man lämnar nyckeln. Ett avtryck som stannar kvar i väggarna tillsammans med alla andra avtryck.
/annika
åh va härligt att läsa, tack för att du delade med dig! kram
Min första etta flyttade jag in i 1 november 1997 (jag var 17 år). Den var på 20 kvm med hall, rum, badrum och liten kokvrå. Kokvrån hade inte ens ugn så jag brukade steka mackor tills osten smälte. Rummet var fint och det fanns en liten balkong utanför, jag bodde högst upp på tredje våningen. I badrummet fanns ett badkar med lejontassar. Jag som nästan aldrig badat tidigare badade med dörren öppen och musik på högsta volym, äntligen fattade jag varför man badade.
Första kvällen jag skulle sova i lägenheten kunde jag inte somna. Jag är från landet och hade bott i mitt villarum hela livet. Här fanns det ljus och ljud utanför och det var spännande att titta på grannarna. I början av sommaren flyttade jag ut. Då flyttade jag ihop med min syster, men det är en annan historia.
Skicka en kommentar