Efter 'Smallville' kommer 'Xena'

Idag sov jag ända till 9.30. Jag vaknade när Partymannen gick upp, då jag normalt går upp och äter frukost med honom, somnade jag om och sov gott ett par timmar till. I vanliga fall äter jag frukost två gånger och tar en förmiddagslur emellan. Idag får det blir nån annan variant.

Igår tvättade jag bebissakerna jag fick på kalaset. Kanske fotar och lägger upp sen. Så fina. Jag går fortfarande omkring och myser i känslan efter Babyshowern, men snart är det allvar igen.

Imorgon ska jag och pappa handla lister till lägenheten och lite annat smått och gott. Och min snälla faster har lovat att komma och måla lite medan pappa spikar lister. Jag ska inte jobba. Jag har lovat att inte jobba. Ska bara fotografera allt. Lovar att inte jobba... SÅ HIMLA SVÅRT!!!!!!

I övermorgon är det midsommar. Det känns absurt. Känns knappt som sommar (förutom att min faster är här, det är sommar). Men vi ska åka ut till landet och fira med min familj. Det är första midsommarn utan Calle. Det känns så otroligt overkligt och orättvist och förjävligt att han inte kommer vara där, men samtidigt så är jag glad att alla vi andra kommer vara där. Vi älskar alla landet och det gjorde Calle oxå. Han finns lixom kvar där, i väggar, träd, bryggan, altanräcket, buskarna, stenarna och i bastun där han och pappa brukade ligga och prata om livet. Han finns överallt. Jag ser honom i shorts i båten, med ärret från operationen över bröstet lite rosa-rött. I morgonrock nere vid vår bastu med en öl i handen skrattandes så det ekade mellan björkarna. I sina solglasögon och ett finurlist leende. Ja. Hans finns kvar. Speciellt därute. Och därför känns det naturligt att vi alla ska vara där ute med honom. Alla vi som saknar honom så.

Nu ska jag yoga, duscha och känna efter hur jag mår. Jag fick just ett meddelande att jag var välkommen förbi min vän Cecilia som packar för att åka ut på landet. Jag måste känna om jag orkar. Jag vill. Men som vanligt. Vilja och ork går inte ihop just nu.