Illamående och förvärkar

Igår kväll fick jag min första dos av ordentliga förvärkar. Jag hade just skrivit i min dagbok att jag kände mig redo för förlossningen, att jag inte var rädd utan förväntansfull. Medan jag skrev kände jag lite konstiga huggaktiga tryck i underlivet men tänkte inte så mycket på det. Efteråt gjorde jag och Partymannen andningsövningar och då började jag känna att något var annorlunda. Massagen hade gjorde hade en helt annan effekt och jag var på riktigt väldigt obekväm. Snart insåg jag att det nog var förvärkar jag hade och enligt tips från min väns om fött fyra barn gick jag upp och gick lite i lägenheten. Detta skulle i fallet av förvärkar minska dem. I mitt fall ökade de i intensitet, täthet och längd. Jag hade plöstligt ont i mellan 30-90 sek med bara 1-2 minuters mellanrum. Det var för sent att ringa min fyrbarnsmor till vän så jag ringde min andra vän som åkt in två gånger för förvärkar (och fått Bricanyl för att stoppa upp dem) med förhoppningen att hon inte låg och sov. Det gjorde hon som tur var inte. Hennes förvärkar hade känts på samma sätt men med länge tids mellanrum. Hon gav mig nummret till förlossningen och sa Ring! Jag skakade så pass av nervositet att Partymannen fick ta pappret och pennan och skriva åt mig. Allt jag kunde tänka var 'Nej, inte nu!' Jag ringde förlossningen och pratade med en kvinna som förmodligen fick 82 såna här samtal i veckan, för hon sa lugn och stillsamt att jag var ju så nära BF datum att det inte var nån fara, skulle den sätta igång nu så skulle de inte göra nåt för att förhindra det. Jag pep att jag inte vill föda nu, för då skulle jag inte få föda på Södra BB (man måste vara inom 37+0 och 41+6 för att få föda där, jag är 36+4). Hon verkade inte förstå min underliga oro (alla blivande mammor vill väl att deras bebis ska komma ut?) och jobbade själv på vanliga förlossningen så uppfattade kanske mig som snobbig. Men hon sa att jag skulle ta två alvedon och gå och lägga mig och vila. Varför ska jag ta alvedon frågade jag? Därför att du har ont och behöver vila fick jag till svar. Sen tog hon mitt personnummer och sa att jag skulle ringa om det inte lugnade ner sig. Med asplövshänder tog jag två alvedon och gick och la mig, Partymannen satt hos mig och plötsligt förstod jag alla de kvinnor jag hört som känner att de ska gå under om deras man/partner lämnar rummet. Om han satt hos mig och pratade så lugnade värkarna ner sig och jag mådde bra. När han gick för att se klart ett tvprogram så kom en oro och ensamhets känsla som jag inte tyckte om. Dessutom tyckte jag värkarna tilltog igen. Och då ska ni veta att vi bor i en 1,5 och han var bara bakom ett skynke! Han kom såklart tillbaka i ett huj. Jag kände att jag var tvugen att ha honom nära, att han var mitt rep, min boj, i oron. Medan han satt hos mig rabblade jag min oro över att bebisen kanske kunde komma. Han sa att gör den det, så gör den det. Men jag tittade på honom och sa, 'MEN LÄGENHETEN, vi är ju inte färdiga med lägenheten!!!'. Sen fick han spendera en bra stund med att försöka få mig att inse att det inte var nån fara, att händer det så händer det. Vi löser det. Det ordnar sig. Det gick sådär. Tillslut somnade jag iallafall, värkfri.

Tyvärr sov jag illa och vaknade vid 3 och vid 5. Och sista gången jag vaknade mådde jag ruggigt illa. Jag trodde det var blodsockret igen och gick upp och åt en dextrosol (som vi köpt till BB-väskan) och drack ett glas vatten. Tyvärr funkade detta inte och en stund senare kräktes jag ofrivilligt upp vattnet och tabletten i handfatet. Sen mådde jag lite bättre och lyckades somna om. Jag vaknade igen när Partymannen gick till jobbet vid 7-tiden, åt lite frukost och lyckades somna om och sov till 10.30. Jag känner mig fortfarande trött och kommer nog att försöka sova ett par timmar till. Klockan 14.30 har vi tid hos BM och efter det sista delen i föräldrakursen. Efteråt ska jag möta upp några vänner för att äta middag med en gammal man vi känner från London. I vanliga fall skulle jag ställt in, men jag vet inte om och när jag kommer att träffa honom igen (han börjar närma sig 90!). Men vi får se. Kanske går jag dit och säger hej, men inte stannar hela kvällen. Det beror på hur jag mår. Jag ska såklart prata med BM idag om illamående och allt, för jag kan inte förstå vart det kommer ifrån och därmed vet jag inte vad jag kan göra för att förhindra det. Den här gången verkar det ju inte varit blodsockerfall... Jag hade visseligen ingen chocklad hemma att testa med men tänkte att dextrosol funkar väl det oxå. Det gjorde det inte.