Men det gör jag. Och jag är väl ifs inte så himla ensam om det. Men det var en annan sak jag ville komma till. Den där känslan jag fått då och då sista tiden, den som kom över mig som en ångvält igår när jag var på väg hem med Elsie. Det är lycka jag pratar om. När den lixom kristalliseras och förvandlas till en fysisk känsla. Den kom helt oväntat igår när vi gick över en gata, E hade pratat om något, jag minns inte vad, och jag kikade upp mot övergångsstället och det bara sa TJOFF sig i magen. Fast inte så där som när man upplever nåt jobbigt, utan mer som om tarmarna gjorde saltomotarer där inne. Solen sken. Jag och E hade haft en urfin dag på loppis, ätit korv och glass i solen och haft allmänt mys (hon var dock supertrött så allt var inte sockersött, bara härligt i sin vanlighet). Jag upplevde en djup känsla av tillfredsställelse. Allt bara kändes så f*ckin underbart.
Jag vet att jag varit lycklig förut, men jag har aldrig varit det på ett så djupt sätt förut. Men risk för att ger en sista överdos av sockerslisk så kan jag bara konstatera att jag har mina barn och min Johan att tacka för det. Så tack. Tack för att jag får älska er och älskas av er.
Varje vår sen typ 1996 har jag lyssnat på denna låt, så även i år, varsågod;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar