Pillertriller

Den andra delen av mitt inlägg om mental hälsa kommer här. 

När jag ringde och fick hjälp frågade kvinnan mig om jag ätit medicin mot depression förut. Jag svarade nästan upprört 'Nej!' och att jag absolut inte var intresserad av det. Jag ville deala med min problem genom terapi och inget annat. Hon sa att det självklart var mitt beslut, men att en läkare alltid är närvarande vid första besöket och kommer då att informera om detta. Dock endast informera. Detta var mycket viktigt för mig. Jag kände att jag inte ville ha nån 'quick fix' med medicin, som var hur jag såg på det. 

Läkaren hette Katarina och var ung och trevlig. När jag pratat och gråtit i en timme med kuratorn och henne berättade kuratorn hur de brukade lägga upp besöken och samtalen. Allt lät toppen. Sen berättade läkaren Katarina om hennes del i det hela. Som inte alls var som jag hade trott. Hon berättade att utifrån vad jag berättade misstänkte hon att jag kunde lida av seratoninbrist. Detta kan ge upprepade depressioner  under livet samt kunde vara del av orsaken till min ångest och misslyckandekänslor. Hon berättade hur tabletter mot detta kunde hjälpa att stabilisera vardagen för att sen underlätta samtalen och arbetet med problemen man har. Efter att ha hört vad hon sa bestämde jag mig för att lita på dem och följa rådet att börja med medicinen. 

Redan efter ett par veckor märktes en enorm skillnad. Jag tror att Johan var den som märkte det först, tom innan jag själv märkte det. Jag kan bara beskriva det som att jag befunnit mig i en storm under lång tid och vinden plötsligt mojnade. Jag blev gladare, lugnare och trevligare. Under hösten fortsätta jag märka att jag kunde hantera motgångar och svårigheter mycket bättre än innan. När vi drabbades av en vattenläcka i vår lägenhet i november och sen i december fick veta att vi skulle behöva flytta till en evakueringslägenhet bröt jag ihop. Men istället för att gå ner i en depression var jag knäckt i ungefär 2 dagar, sen vände det. Jag kunde snabbare se lösningar och möjligheter än innan. Jag gick inte och ältade det som jag skulle ha gjort några månader tidigare. Att det sen visade sig att det skulle lösa sig så pass bra som sen sen gjorde med vår underbara evakueringslägenhet hade jag inte kunnat föreställa mig, men så var det oxå jag som fixade det! Att jag orkade det! 

Jag ska inte säga att medicinen är allt. Jag tror att terapin, mitt konstanta arbete med mig själv och mindfullnesskursen har alla haft någon med det att göra. Men jag vet att jag inte hade varit den lugna personen jag är i dag (jämfört med innan ska tilläggas, jag är fortfarande en dramaqueen at heart) om jag inte hade vågat ta steget och ta emot all den här fantastiska hjälpen.

Jag fick idag veta att en bekant tagit steget och kontaktat samma ställe som mig för hjälp. Jag hoppas att hon kommer få den hjälp hon behöver. Och jag hoppas att om nån där ute läser detta har funderat på att söka hjälp, vågar ta steget och be om hjälp. För jag kan inte säga detta nog gånger; Jag är lycklig nu. Jag har mycket kvar att jobba med, men ändå. Att få vara lycklig. Vilken grej!