Klockan må varit 06.19 när han började babbla och ville gå upp men det gör mig inget eftersom natten varit fylld av mardrömmar så hemska att jag nästan inte kan skriva ner dem. Men det gör jag ändå.
Som drömmar är så var de luddiga och konstiga men det som hände var att jag förlorade en bebis. Om det var en ännu ofödd unge eller min älskade Helge var lite otydligt, men det som var väldigt tydligt var den enorma sorgen. Som ett svart hål som åt mig innifrån. Samtidigt var Elsie kvar hos mig och kärleken till henne var så stark att jag inte kunde göra det jag ville; dö. För så kändes det när bebisen försvann, som att döden var enda alternativet.
Från den dagen mina barn föddes har livet blivit så oerhört skört. Men samtidigt så oändligt vackert och rikt. Men utan dem... Jag kan inte ens tänka på det utan att vilka gråta.
Det var morgonen sentimentala inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar