Men inuti mig är det ett grått kaos. Intervjuen gick bra, eller det beror hur man ser på saken. Jag tror hon gillade mig och det kändes som att det fanns en möjlighet att hon erbjuder mig jobbet. Varför sitter jag här vid min dator och grinar helt patetiskt? Jo, därför att jobbet innehåller en viss del receptionsarbete. Anledningen till att jag inte kunde fortsätta på mitt förra jobb var för att jag mådde så dåligt av receptionsarbetet. Plocka disk, vara alltid redo, alltid till mötes. Jag sökte det här jobbet som eko.ass för at slippa allt det och ha ett relativit välbetalt arbete. Så under intervjuen berättar hon att receptionisten går tidiagre vissa dagar och att man får hjälpa henne med lite allt möjligt och sen... 'de magiska orden', 'det ingår ju att plocka unden kaffekoppar och sånt efter slarvpellar'. Jag skrattar. Hon skrattar. Jag gråter inombords och vill skrika; JAG KAN INTE! JAG KAN INTE HA ETT JOBB DÄR JAG PLOCKAR UNDAN ANDRA MÄNNISKORS DISK; DET FÅR MIG ATT KÄNNS MIG VÄRDELÖS OCH PATETISK. JAG KOMMER ATT MÅ SKIT! Jag är 30 år och klarar inte av att ha ett jobb där jag tar hand om andra längre. Jag måste få jobba med något som får mig att må bra och känna mig värdefull. Jag gick därifrån med gråten i halsen. Hon verkade jättegulligt, jobbet verkade annars väldigt bra, arbetsplatsen rolig och det fanns verkligen möjlighet för att utvecklas (hon sa tom att det kanske fanns möjlighet att få skriva lite). Men jag fixar inte receptionsbiten. Jag gör det inte. Men det värsta av allt är, att om jag blir erbjuden jobbet, så måste jag tacka ja. Annars blir jag utan a-kassa och då har jag ingen inkomst alls. Och om jag börja jobba där, så gör jag samma sak som på mitt förra jobb, fast istället för att få gå som jr copywriter, så är jag ekonomiassistent. Ingen direkt posetiv utveckling för mig. För första gången idag så kände jag att jag gjorde någonting väldigt dumt med att sluta på mitt förra jobb. Jag hade kanske inte varit 100% lycklig med arbetsuppgifterna där, men nu kanske det blir värre....... Just nu mår jag riktigt, riktigt dåligt. Men det syns inte. Jag poserar som vanligt. Låtsas som ingenting. När hela mitt inre är... i upplösning.
5 kommentarer:
hmm, jobbigt! vad har du för utbildning?
kanske dags att gå en annan utbildning om du inte trivs med de jobb du kan få med den utbildning du har nu? lycka till!
/Araminta May
Åh, jag skickar över en stor kram och ett bestämt: NEJ, det var inte ett dumt beslut att sluta det jobb som du faktiskt inte trivdes med – och du kommer att hitta ett annat, som passar dig och som du passar! Du är verkligen modig. Och duktig. Och just därför kommer det att ordna sig, fast det kanske inte alls känns så nu...
Araminta May: det är lite det som är mitt problem, min utbildning är rätt värdelös rent 'fåjobb-mässigt'. pluggade film och media i london serru. och ja tusen gånger har jag tänkt på att vidareutbilda mig, kanske till copywriter? men jag vet ju inte. och det är fasligt dyrt... ja, som sagt, tanken har slagit mig, kasnke en miljon gånger...
helena: tusen tack kära du, börjar tappa modet... men jag får kämpa på...
Hej! Jag har just hittat din blogg och gillar det jag läser. Precis som du är jag 30 och har inte funnit min exakta plats i arbetslivet än. Dock har jag kapitulerat och insett att man måste traggla vidare med det man gör om man har turen att hitta ett jobb som är åtminstone halvbra och med skapligt betalt. Har man tur går det att utvecklas på jobbet och med det man gör. Så ta det där jobbet om du får det, och under tiden kan ju hålla ögonen öppna efter andra jobb! Det är faktiskt lättare att få jobb när man redan har ett. Eller spara ihop till en copy-utbildning! Lycka till iaf! :)
/Marita
marita, kul att du gillar min lilla plats i cyberrymden. och tack för tipsen. tyvärr funkar det inte rikrigt lägre för mig att göra på det sättet, har redan gjort det i flera år och mår för dåligt. något drastiskt måste hända och det var därför jag 'satte mig' i den sits jag sitter i. och om jag bestämmer mig för att bli copy så kommer jag söka dit till nästa höst :) tack igen!
Skicka en kommentar