Sen Elsie föddes har den oundvikliga frågan dykt upp ett antal gånger; Ska ni döpa henne?
Jag minns en dag för några år sen när jag satt i en vacker kyrka och tittade på en underbar och härlig familj stå längst fram och döpa sitt barn. Det var en fin stund. Jag tittade runt i kyrkan och fantiserade om alla målningar och statyer. Solen letade sig in genom fönsterna och bildade vackra mönster vid altaret där mina vänner stod. Det luktade stearin och gammalt trä. Jag mös. Sen vände jag mig mot min mamma och viskade; "Bara så du vet, så kommer jag aldrig döpa mina barn".
Jag är inte kristen. Jag är väldigt spirituell och tror på ödet, energier och att vi alla är del i något större. Men jag tror inte på Gud i Bibeln dvs den gud som tillbeds i en kyrka. Jag tror inte på Allah eller Moses eller Muhammed eller Jesus. Jag är inte religiös. Så för mig skulle det kännas väldigt konstigt att döpa mitt barn. Men när jag svarat på frågan; 'Ska ni döpa henne?', med; 'Nej, vi är inte kristna' har jag ofta fått svaret att man inte behöver vara religiös för att döpas, utan att det är en fin tradition. Att dopet inte behöver har något med religion att göra. För mig är det inte så. För mig så är dopet en av de mest kristna handlingar man kan göra, man upptas i församlingen och i en kristen gemenskap. Jag kan inte göra detta utan att känna att detta är något jag tror på och vill vara att mitt barn ska vara en del av. Kyrkor kan vara fantastiskt vackra och jag kan många gånger avundas människor med stark tro till Gud och Jesus, om inte annat så för den djupa gemenskap de ofta har. Men religiös, nej. Och tro mig. Jag har försökt.
För omkring 10 år sen var jag en mycket vilsen liten själ. På Götgatan började en tjej i 30 års åldern prata med mig. Hon var del av en grupp som jag inte minns namnet på men det hade gudstjänster i Medborgarhuset på Medborgarplatsen. Hon ville bjuda in mig men jag tackade nej. Hon gav mig sitt telefonnummer och sa att om jag ville prata om livet eller Gud eller vad som helst kunde jag ringa. Nyfiken som jag är så ringde jag henne nån vecka senare och vi hade ett långt och intressant samtal om livet och döden och allt därimellan. Hon kändes varken fanatiskt eller 'tok-religös'. Så när hon frågade om jag ville följa med helt förbehållslöst på en gudstjänst tackade jag efter en stund ja. Innan vi gick dit träffades vi på Kvarnen och åt potatisskal med vitlöksdipp. Det kändes vuxet och roligt. Hon var snäll, rolig och verkade vettig. Väl inne i lokalen möttes jag av idel glada människor. Jag mottogs med öppna armar och bjöds på saft och mariekex. Min nyfunna vän tog upp en Bibel ur sin väska och jag minns att jag tyckte det var konstigt att hon hade med sin en egen. Så började gudtjänsten. Först verkade det ganska harmlöst, mannen på scenen pratade om nåt speciellt kapitel i Bibel som jag inte kände till och vände mig därför mot min nya kompis. Hon satt med en penna i högsta hugg och ömsom tittade på pastorn (eller vad han var) och ömsom ner i sin bibel medan hon antecknade frenetiskt. Jag upptäckte att hela hennes bibel var nedklottrad med anteckningar. Plötsligt började någon bakom mig skrika/be. Överallt i rummet hördes 'Amen!' och andra gläjdetjut. En kvinna verkade gråta högt. Pastorn rörde inte en min utan fortsatte sitt race. Jag blev stel som en pinne. Det här var inte min grej. Jag ville skratta men vågade inte. Jag vill resa mig och gå därifrån men ville inte vara ohövlig. Men så kom jag på att jag hade sagt till tjejen att jag var tvungen att gå vid en viss tid. Jag tittade ner på min klocka och insåg att den tiden var nu. Jag knackade försiktigt på hennes axel och mötte hennes upphetsade ögon och viskade att jag var tvungen att gå. Hon försökte först få mig att stanna men jag tittade ner i golvet och ålade mig ut ur i rummet. Hon ringde mig ett par gånger efteråt och ville ha med mig på bibelstudier och andra träffar men tillslut tog jag mig mod och sa att jag helt enkelt inte var kristen. Det här var ett möte. Jag har sökt gud några gånger till under mitt liv, men kommit fram till samma sak varje gång; jag är inte kristen.
Så nej. Jag kan inte döpa mitt barn. Jag kan inte stå intill prästen och låta honom döpa mitt barn i fadern och sonen och den helige andens namn när jag inte tror på fadern och sonen och den helige anden. För ja, dopet är väldigt religiöst. För kristna är det i dopet Gud tar emot barnet som sitt barn, barnet får del i Jesu död och uppståndelse och erbjudande om evigt liv. Och för mig är det otänkbart. Jag har full respekt för dem som vill döpa sitt barn, jag tycker mycket om att gå på dop och är stolt gudmor till två barn. Men jag och min sambo är inte kristna och vill att vårt barn ska få välja själv vad hon vill tro på när hon är stor nog att kunna ta ett sådant beslut. För då skulle det vara hennes beslut och hennes tro. För jag har stor respekt för andras tro. Och vill att vårt beslut att inte döpa vårt barn ska få samma respekt.
Jag minns en dag för några år sen när jag satt i en vacker kyrka och tittade på en underbar och härlig familj stå längst fram och döpa sitt barn. Det var en fin stund. Jag tittade runt i kyrkan och fantiserade om alla målningar och statyer. Solen letade sig in genom fönsterna och bildade vackra mönster vid altaret där mina vänner stod. Det luktade stearin och gammalt trä. Jag mös. Sen vände jag mig mot min mamma och viskade; "Bara så du vet, så kommer jag aldrig döpa mina barn".
Jag är inte kristen. Jag är väldigt spirituell och tror på ödet, energier och att vi alla är del i något större. Men jag tror inte på Gud i Bibeln dvs den gud som tillbeds i en kyrka. Jag tror inte på Allah eller Moses eller Muhammed eller Jesus. Jag är inte religiös. Så för mig skulle det kännas väldigt konstigt att döpa mitt barn. Men när jag svarat på frågan; 'Ska ni döpa henne?', med; 'Nej, vi är inte kristna' har jag ofta fått svaret att man inte behöver vara religiös för att döpas, utan att det är en fin tradition. Att dopet inte behöver har något med religion att göra. För mig är det inte så. För mig så är dopet en av de mest kristna handlingar man kan göra, man upptas i församlingen och i en kristen gemenskap. Jag kan inte göra detta utan att känna att detta är något jag tror på och vill vara att mitt barn ska vara en del av. Kyrkor kan vara fantastiskt vackra och jag kan många gånger avundas människor med stark tro till Gud och Jesus, om inte annat så för den djupa gemenskap de ofta har. Men religiös, nej. Och tro mig. Jag har försökt.
För omkring 10 år sen var jag en mycket vilsen liten själ. På Götgatan började en tjej i 30 års åldern prata med mig. Hon var del av en grupp som jag inte minns namnet på men det hade gudstjänster i Medborgarhuset på Medborgarplatsen. Hon ville bjuda in mig men jag tackade nej. Hon gav mig sitt telefonnummer och sa att om jag ville prata om livet eller Gud eller vad som helst kunde jag ringa. Nyfiken som jag är så ringde jag henne nån vecka senare och vi hade ett långt och intressant samtal om livet och döden och allt därimellan. Hon kändes varken fanatiskt eller 'tok-religös'. Så när hon frågade om jag ville följa med helt förbehållslöst på en gudstjänst tackade jag efter en stund ja. Innan vi gick dit träffades vi på Kvarnen och åt potatisskal med vitlöksdipp. Det kändes vuxet och roligt. Hon var snäll, rolig och verkade vettig. Väl inne i lokalen möttes jag av idel glada människor. Jag mottogs med öppna armar och bjöds på saft och mariekex. Min nyfunna vän tog upp en Bibel ur sin väska och jag minns att jag tyckte det var konstigt att hon hade med sin en egen. Så började gudtjänsten. Först verkade det ganska harmlöst, mannen på scenen pratade om nåt speciellt kapitel i Bibel som jag inte kände till och vände mig därför mot min nya kompis. Hon satt med en penna i högsta hugg och ömsom tittade på pastorn (eller vad han var) och ömsom ner i sin bibel medan hon antecknade frenetiskt. Jag upptäckte att hela hennes bibel var nedklottrad med anteckningar. Plötsligt började någon bakom mig skrika/be. Överallt i rummet hördes 'Amen!' och andra gläjdetjut. En kvinna verkade gråta högt. Pastorn rörde inte en min utan fortsatte sitt race. Jag blev stel som en pinne. Det här var inte min grej. Jag ville skratta men vågade inte. Jag vill resa mig och gå därifrån men ville inte vara ohövlig. Men så kom jag på att jag hade sagt till tjejen att jag var tvungen att gå vid en viss tid. Jag tittade ner på min klocka och insåg att den tiden var nu. Jag knackade försiktigt på hennes axel och mötte hennes upphetsade ögon och viskade att jag var tvungen att gå. Hon försökte först få mig att stanna men jag tittade ner i golvet och ålade mig ut ur i rummet. Hon ringde mig ett par gånger efteråt och ville ha med mig på bibelstudier och andra träffar men tillslut tog jag mig mod och sa att jag helt enkelt inte var kristen. Det här var ett möte. Jag har sökt gud några gånger till under mitt liv, men kommit fram till samma sak varje gång; jag är inte kristen.
Så nej. Jag kan inte döpa mitt barn. Jag kan inte stå intill prästen och låta honom döpa mitt barn i fadern och sonen och den helige andens namn när jag inte tror på fadern och sonen och den helige anden. För ja, dopet är väldigt religiöst. För kristna är det i dopet Gud tar emot barnet som sitt barn, barnet får del i Jesu död och uppståndelse och erbjudande om evigt liv. Och för mig är det otänkbart. Jag har full respekt för dem som vill döpa sitt barn, jag tycker mycket om att gå på dop och är stolt gudmor till två barn. Men jag och min sambo är inte kristna och vill att vårt barn ska få välja själv vad hon vill tro på när hon är stor nog att kunna ta ett sådant beslut. För då skulle det vara hennes beslut och hennes tro. För jag har stor respekt för andras tro. Och vill att vårt beslut att inte döpa vårt barn ska få samma respekt.
5 kommentarer:
För mig är dopet också kristet och jag tycker att det är lite hyckleri att kalla det för något annat. Jag är inte döpt, konfirmerad eller med i Svenska kyrkan. Är borgerligt gift med en odöpt man och vi har två odöpta ungar. Vill de döpa sig får de göra det om de vill.
Känner däremot inte att jag saknar ett liv där någon form av religion finns med. Tvärtom så känner jag mig fri, obunden och utan krav att 'passa in'. Alla mina handlingar är jag ansvarig för och det finns ingen eller inget som jag kan skylla på, utom mig själv.
Måhända en ganska fantasilös världsåskådning, men riktningen på mitt liv är mitt ansvar, inte någon annan persons eller väsens.
/annika
Jag håller fullständigt med Annika. Jag är inte döpt, konfirmerad eller med i Svenska kyrkan. Vi valde att gifta oss borgerligt och våra fina barn är odöpta och får själva välja sin tro när de blir större.
De som säger att dopet inte är kristet tycker jag är lite underliga. Det är en kristen handling som jag respekterar djupt om man är kristen och står för det. Annars tycker jag man ska låta bli. Vill man ha en "fin tradition" kan man ha eget "namnkalas" utan religiösa inslag.
Jag ska inte heller döpa mina barn. Men det beror mest på kyrkoskatten. hehe..
jag är kristen, och döpt och konfirmerad. min pojkvän är inte det. han är intresserad av religion och tro, men han är inte kristen. det accepterar jag, och han accepterar att jag är kristen och tror. men när vi väl fár barn ska vi inte heller döpa dem. jag vill inte pátvinga dem en tro genom dopet som han inte är del utav, och jag vill gärna att de ska fá välja själv senare i livet om de vill döpas eller inte. däremot kommer jag att ta med mina barn till kyrkan och kommer att be med dem, sá att de kan lära känna min tro och min religion. jag tycker att för att kunna bestämma sig emot nágot máste man först ha kännedom av det.
ang. att dopet är en fin tradition sá tycker jag att det är viktigt att nya former för folk som inte är kristna skapas. min pojkväns systerdotter fick en otroligt fin namngivnings- och välkommen-i-världen-ceremoni, där släkten och vänner samlades och firade den lilla tjejen. jag tänker att sádant kan vara en skön och meningsful alternativ till dopet.
Jag tycker inte att man ska döpa barn överhuvud taget. Därför praktiserar man vuxendop i min församling. Man kan ju som förälder inte bestämma vad sitt barn ska eller inte ska tro på
Ps, det där mötet lät som en fredagkväll i min kyrka, förstår att det var lite skrämmande, det var det för mig första gången, mest för att människor verkligen var berörda på ett sätt som man sällan visar för varandra i andra sammanhang. Men helt ärligt. Du har ju mött mig och jag går på dessa möten och är ungefär som när vi sågs. Så du behöver inte frukta ;D
Skicka en kommentar