Den där förbannade kakan

Elsie har somnat i sin vagn. Jag hade tänkt att gå ut med henne, men det är sånt busväder att jag drar mig. Hamnar framför datorn istället. Jag svarar på mail på Facebook och börjar oskyldigt titta på vänner jag saknar profiler. En av mina vänner bor i ett annat land och verkar ha ett sånt roligt liv. Det är partybilder och fikabilder och stadsbilder. Jag vet att hon har ett roligt jobb som hon dessutom är sjukt duktig på. Jag brukar tänka: skulle jag väntat? Skulle jag försökt hinna med en massa mera innan jag blev mamma? Lever hon livet mer fullt ut än mig? Är det försent?

På kvällen när Elsie ibland är gråtig står jag vid hennes säng och smeker hennes lilla hand och tänker. Jag vill vara här. Men inte bara här. Jag måste få vara nån annanstans ibland oxå. Annars kan jag inte riktigt vara här. Jag är en person som är född med en inre stress. Jag är alltid på väg nånstans. Jag är aldrig riktigt nöjd. Jag har svårt att stå still på en plats och acceptera livet som det är. Jag drömmer alltid om mer, större, högre och bättre saker. Jag har svårt att leva i nuet och uppskatta det. Många skulle hävda att nu när jag blivit mamma så skulle det försvinna. Men det har det inte. Jag ligger fortfarande på kvällarna och funderar och planerar. På fester, kläder, framtidjobb, syskon till Elsie och andra saker som kanske ligger i framtiden. Jag vill vara Elsies mamma men vill alltid mer. Jag vill inte bara äta kakan och ha den kvar, jag vill ha en större kaka, en tårta. Är det bara jag? Eller är det ett symptom på ett samhälle där man matas med att man kan få allt. Du kan göra karriär och bli 4 barnsmamma, du kan sy dina egna kläder och sopsortera och samtidigt ha ett jämställt och kärleksfullt förhållande. Du kan jobba och tjäna pengar och köpa ett landställe där du kan läsa deckare och måla tavlor. Du kan skriva böcker och inreda ditt hem som du vill samtidigt som du åker på konferens i Japan och på familjesemester i Alperna. Är det konstigt att man sen känner att om man inte gör allt så har man misslyckats? Missförstå mig inte, det är ju fint att man växer upp med känslan av att man kan göra allt. Men orkar man? Orkar man göra allt? Orkar jag äta en hel tårta själv?

Vad är det jag ser när jag tittar på min väns Facebook-bilder? Ett liv jag önskar att jag hade eller ett liv som jag tror att jag vill ha? När jag egentligen kanske har det ganska bra som det är? Jag kan ju festa med mina vänner nästan som förr. Jag kan klä mig vackert och gå på fest. Jag kan satsa på att hitta ett jobb som jag älskar (som detta, om det betalade räkningarna). Jag kan hångla järnet med en snygg kille varje kväll. För det råkar bo en väldans snygg kille hemma hos mig. Och när jag varit ute med mina vänner och kommer hem i min fina klänning till honom och min lilla Ärta som ligger sött och sover i sin säng så känns kanske den där kakan rätt orelevant. Kanske kan jag börja stanna upp och känna lite på Nuet. Hur fint det är.

Jag övar. Jag övar varje dag. Jag häller upp en kopp kaffe, tar mig en kaka i skåpet och övar.