Det är ju en motsägelse när det kommer från någon som har en blogg där man varje dag lägger upp blider på sig själv och det mesta runt en. Men sanningen är den att jag har upptäckt att jag är som beroende av att lägga upp något varje dag, helst flera gånger per dag. Som om jag inte riktigt haft en viktig nog dag annars. Så är det ju förstås inte. Men när folk utan bloggar frågar mig hur jag hinner blogga varje dag, så förstår jag nästan inte frågan. Jag vill ju, tar mig ju tid till det, jag längtar tom ibland, jag gillar det och jag älskar den feedback (om än lilla) jag får. Men jag har insett att det är mer än så. Det har blivit som en bekräftelse att jag duger. Att vad som än händer idag, men mitt liv och karriär, så har jag iaf min blogg. Det är lite sorgligt, men så är det. Men det här är inte mitt Adjö-brev. Det är inte ett snyggt sätt att lämna bloggvärlden. Men jag måste ha bloggfria dagar ibland, bara för att återfå vetskapen om att alla dagar är viktiga, oavsett om den ligger på bloggen i bilder eller inte. Så ibland kanske det blir mindre bloggande ett par dagar, lite då och då. Jag ska försöka förvarna, men ibland får det bli när det bli. Så jag hoppas ni få, men underbara, läsare inte försvinner. Det är ju så mysigt att ni finns där och kommenterar ibland. Men i slutändan gör jag allt det för mig själv, och då är det ju jag som bestämmer. Det här är ju mitt lilla kungarike. Hjärtligt välkommen!
Kram
1 kommentar:
klart vi inte försvinnner! det är ju inte alltid man läser favoritbloggarna varje dag , så det är helt okej att det inte skrivs inlägg varje dag heller :)
hälsar Araminta May (som inte har nån egen blogg, är man en voyeur då?)
Skicka en kommentar