Det är lite varannan dag just nu. Varannan dag/natt är bra och jag känner mig någolunda utvilad och allt känns som att det kommer ordna sig. Sen har jag fortfarande pestiga stunder, men det blir färre och färre. Värst är det de nätter hon vaknar när det är mörkt (vilket hon gör nästan jämt) och amningen inte får henne att somna (pga att hon måste rapas och då vaknar hon!). Och när hon väl gör det så kan inte jag somna! Jag vet inte hur många timmar jag legat och snurrat i sängen och precis när jag är på väg att slumra bort så frustar hon till av någon anledning och jag är lika vaken som mitt på dagen igen.
Men något ännu värre har infunnit sig. Den Ofantliga Oron. Igår kväll, nästan 2 veckor efter att hon fötts fick jag min första riktiga dödsångestattak. Inte att jag skulle dö utan att hon skulle det. Jag såg framför mig såna hemska scenarion så jag vågar inte skriva ner dem... Jag kände att om hon dör så kan jag inte leva vidare. Då tar jag livet av mig. Ja, nu hoppas att jag att både dessa två saker inte sker, men så kändes det igår. Men jag antar att det är så, nu när lyckan kanske äntligen infunnit sig i mitt bröst, då kommer dess följeslagare, Oron. För nu är allt bräkligare än det nånsin varit förut.
Men något ännu värre har infunnit sig. Den Ofantliga Oron. Igår kväll, nästan 2 veckor efter att hon fötts fick jag min första riktiga dödsångestattak. Inte att jag skulle dö utan att hon skulle det. Jag såg framför mig såna hemska scenarion så jag vågar inte skriva ner dem... Jag kände att om hon dör så kan jag inte leva vidare. Då tar jag livet av mig. Ja, nu hoppas att jag att både dessa två saker inte sker, men så kändes det igår. Men jag antar att det är så, nu när lyckan kanske äntligen infunnit sig i mitt bröst, då kommer dess följeslagare, Oron. För nu är allt bräkligare än det nånsin varit förut.
2 kommentarer:
usch och fy, jag vet precis hur otäckt det där är. Jag drömde såna hemska mardrömmar när min dotter var ny, mardrömmar om att hon dog, som fortfarande ger mig kalla kårar och gör mig rädd. Har inte drömt lika läskigt om nya bebisen tack och lov, fast jag är beredd på att mardrömmarna kommer.
Det är hemskt, hemskt, hemskt.
Du har mitt fulla medlidande på ångestfronten, det är obeskrivligt jobbigt det där.
/annika
Jag tänker på det där ibland jag också, och jag har inte ens barn.
Såg en mamma härom dan som höll sin son så att han kunde sitta på en mur och blicka ut över vattnet och båtarna på söder. Jag tänkte genast att jag aldrig hade vågat de, tänk om jag tappat barnet.
Jag lär bli den hemskaste av överbeskyddande mödrar, skit oxå.
Skicka en kommentar