Jag älskar min lägenhet. Jag älskar läget, rummen (har ett kök, ett allrum med vardagsrum och sovalkov och ett hallrum) och tom utsikten. Jag är uppvuxen i stan och även om jag ofta längtar ut till havet och naturen så är något som blir varmt i mig av husfasader och asfalt. Affärer och restauranger. Lekplatser och parker. Det är nåt visst med Stockholm. Eller så är det bara vad man är van vid.
Jag sitter ofta och tittar ut genom mitt fönster. Jag ser mest grannar. Vackra hus och grannar med tända kökslampor, folk som lagar mat, kollar på TV eller hånglar. Det är betryggade på nåt konsigt sätt. Med alla dessa främligar så nära en. Men ändå på betryggade avstånd.
1 kommentar:
Åh vad jag känner igen mig! Jag är ett riktigt stadsbarn och saknar Stockholm alldeles för ofta nu när jag bor i Småland.
Skicka en kommentar