Vad hände?

När jag var 19 år och älskade Kent tyckte jag konserter var helt underbart. Klart att det var jobbigt att vara kort och inte se så mycket, trots att vi alltid stod långt fram, men det var känslan som var annorlunda. Det där i magen. Suget. Lite oro, lite förväntan, lite iliande glädje.
Idag är jag 29 år och på väg till Kent konserten tänkte jag mest på hur förbannat trött jag var och funderade på vilken tid jag skulle komma hem. Under konserten var jag mest förbannad. Förbannad på alla långa som ska stå framför mig (och dessutom hoppa och klappa händerna ovanför sina jättehuvuden) och på Kent för att de mest spelade nya, kassa låtar. Jag har tappat det. Det där. Den där känslan.
Idag på väg till Konsum för att köpa Keldas Thaisoppa mötte jag en kille. För 2 år sen var vi mitt upp i en svinlande dating period. Jag var, minst sagt, förälskad. Och trodde att han kände det samma. Sen hände något och en dag fick han spatt och lämnade mig förvirrade och fullkomligt heartbroken. Många månader gick innan jag tillslut kunde släppa det.
Så ser jag honom idag. Vi går mot varann, jag ser att han ser mig och ser att han väljer att inte hälsa. Jag valde samma väg. När han passerat skrattar jag för mig själv. Och så känner jag det, känslan. Den är inte där. Inget hugg i magen, inget sug. Ingen oro, förväntan, ingen iliande glädje. Jag har tappat det. Den där känslan. Och gud så skönt.

Det var ganska skönt att vara vuxen på Kent oxå. Jag kanske har tappat den där känslan. Men hittat undefär 1000 andra känslor som är lika, om inte ännu, bättre.

Jeans: Topshop
Tröja: Gammal från HM
Halsband: Från Polen
Skor: Skopunkten