Gullig och Duktig

Just nu läser jag och J två böcker; 'Ditt kompetenta barn' av Jesper Juul och 'Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2' av Kristina Henkel och Marie Tomicic. 

Jag läste just ut den sistnämnda och väntar på att J ska läsa ut Jesper Juuls så jag kan börja med den. En gemensam sak som böckerna tar upp är hur man ger sitt barn Självkänsla. Jag själv inser att jag saknar det, och jag skyller inte det på någon, men jag försöker nu ta reda på vad jag kan göra annorlunda för att ge mina barn det. 

Två enkla förändringar som jag omedvetet redan gör med mina barn tänkte jag dela med mig. Du vet säkert redan det här, men det viktiga är att alla runt ditt/dina barn också vet det, och tänker på det i sin vardag. 

Först och främst. Duktig. Detta ord som vi använder för att berömma ett barn vi älskar. Ett sätt att visa att vi uppskattar deras framsteg och älskar dem. Tex barnet kommer och visar upp något de gjort och den vuxna säger; 'Vad duktigt du är som har byggt den här!' Eller barnet sitter och äter lugnt med de vuxna runt bordet; 'Vad duktig du är som äter så bra!' Och så vidare i all oändlighet. Att berömma barnet för dess prestationer faller många naturligt och det låter kanske konstigt att påstå att man inte ska göra det. Men det är just det jag påstår (med många böcker bakom mig). Någon gång ibland gör såklart ingen ting. Men man bör försöka att byta ut berömmet mot en enkel bekräftelse, eftersom det är det som barnet söker. 'Oj, vilket högt torn du har byggt.', 'Vad roligt att vi sitter och äter alla tillsammans.' Det viktiga är att bekräfta barnet, prata med barnet, utan att lägga vikten vid den PRESTATION barnet gjort. Varför? Jo, för om man gör det så växer barnet upp i tron att man är det man presterar istället för den man är. Barnet måste lära sig att de duger som den är, inte för att de kan rita fint, bygga högt, hoppa långt eller springa fort.  

Detta gäller även utseendet. Flickor får ofta höra att de är söta, gulliga, fina. Jag tror på allt med måtta. Självklart får man säga till sitt barn att man tycker att de är vackert. Speciellt tror jag att pojkar behöver höra detta. En killkompis till mig berättade att ingen hade sagt att han var söt/fin/vacker förens har var närmare 20 och började gå ut och dejta. Det tycker jag var mycket sorgligt. Den andra sidan av det här myntet är alla flickor som växer upp med kommentarer om deras utseendet, visseligen positiva, tillslut kopplar utseende med den hon är. Att vara fin/söt/vacker blir så viktigt att det tar över hennes person. Igår kom min dotter hem från dagis med två sjukt söta inbakade flätor i håret. Jag tycker självklart att hon är oerhört söt, men värjer impulsen att berätta det. Istället säger jag 'Flätor, va roligt! Och så praktiskt när man leker!' Jag är medveten om att det lät lite fånigt. Tom lite pretto kan man tycka. Men jag visste att många runt henne redan hade sagt att hon var söt, så jag ville ge henne en annan syn på flätorna. Allt man gör med sitt hår behöver inte vara för att man vill bli söt. Nästa gång kanske jag säger att det var fint, eftersom jag samtidigt inte vill att hon ska tro att hon inte är vacker. Men jag vill inte att hon ska tro att det är det viktigaste. På samma sätt som barnet söker bekräftelse genom prestationer om man fortsätter säga att hon är duktig, så kommer en flicka som bara hör att hon är söt när hon är klänning/flätor eller när hon dansar/sjunger tillslut göra dessa saker bara för att få bekräftelse, i tron om att det är detta som gör henne älskvärd. 

Man måste tänka på hur man pratar med sitt barn. Istället för att säga att en flicka är söt i klänningen hon bär, kan man prata om det roliga mönster, tex 'Nä men, vad många roliga färger ränderna har. Vet du vad alla färgerna heter?' Om en pojke kommer med en monstertröja kan man fråga varför monstret är arg/ledset. Man kan få många intressanta svar på en sån fråga. Eller helt enkelt låta bli att kommentera tröjan/klänningen och bara fråga hur de mår idag eller vad de lekt för lekar idag. 

Alla dessa åsikter är mina, min egna tankar och funderingar. Jag har läst många kloka människors böcker och lärt mig hur jag konkret ska kunna överföra detta i min vardag. Jag menar inte att alla måste göra som jag, men jag önskar att alla funderar på hur de pratar med sina barn. För ingen av oss är ju direkt perfekt, eller hur?