Jag har svårt att förstå människor som aldrig klagar. Jag var förut avundsjuk på sådana men numera är jag bara förundrad. Ni vet, hur jobbigt det än är med barnen, så aldrig ett ont ord om dem eller det. Högst en liten önskan om mer tålamod el dyl.
I efterhand däremot, kan man få höra hur tufft den förra hösten var eller strax efter förlossning osv osv.
Men kanske skulle man må bättre om man erkände där och då: "Jag mår skit just idag. Det är tungt just nu. Jag orkar inte mycket mer". Jag gör det. Jag måste få ur mig saker och ting, prata om det, höra att jag inte är ensam, vara lite bitchig och arg. För då försvinner det ofta, allt lättar och känns bättre. Man måste inte grotta ner sig och bli bitter bara för att man gillar att klaga lite då och då. Jag tror det är mänskligt.
Men visst, för stora bloggare kanske det blir för privat. Men jag möter även detta bland vänner och bekanta. Och undrar hur de gör (läs=orkar).
(Det är väl därför jag älskar det här stället, det hade jag behövt när jag var nyförlöst, deppig, förvirrad och allmänt nere)
10 kommentarer:
Håller med dig till fullo. Varför är vi så rädda för att erkänna oss svaga, trötta, misslyckade eller whatever? Jag är uppvuxen med en mor som alltid haft inställningen att man inte "ska" klaga. Man ska vara glad och nöjd och allt löser sig om man bara tänker positivt är hennes filosofi. Den har drivit mig till vansinne genom åren. För mig är det därför jätteviktigt att mina döttrar alltid ska "få" vara ledsna eller arga och klaga hur mycket de vill.
Håller med! Och jag tänkte också på det när jag läste Claras inlägg, att även om man bara får se det perfekta betyder inte det att allt är perfekt.
Jag ska verkligen tänka på det så att jag inte förminskar/förbjuder Junis känslor. Det vore fruktansvärt.
Jag klagar inte så ofta. Jag tycker klag tar mer energi än ger. Däremot kan jag vara ledsen och arg och jag bekräftar mina barns känslor.
Kanske om man har haft det riktigt jobbigt i sitt liv. Alltså riktigt riktigt jobbigt. Då ter sig småbarnslivet inte så fruktansvärt jobbigt. Utan tvärtom. Självklart uppstår kaos och stress. Men vad är det att klaga över?
Sån är jag och jag mår bra :)
C: jag vet att alla är annorlunda och alla har sitt sätt att ta sig igenom livet. ditt sätt passar dig och många andra bra, mitt sätt passar mig och många andra bra. sen om det helt beror på tidigare erfarenheter är jag inte helt hundra på, jag tror det finns många andra faktorer också. Men för en del är det nog som du säger.
Naturligtvis Sophie. Men jag blev träffade av det du skrev.
För du skrev att du har svårt att förstå en sån som mig och att jag kanske skulle må bättre om jag klagade.
Så jag ville ge dig en förklaring till varför vissa av oss inte klagar. Och tillskillnad mot dig så mår jag sämre om jag gnäller och klagar. För för mig blir det självömkan. Jag tar hand om mig själv på andra vis.
Tillägg: Självklart kan jag sätta ord på mina känslor och situationer exp. Det här var jobbigt. Det här var tungt. Men för mig fyller det ingen funktion att behöva tala om det för andra. Om det inte skulle vara någon speciall situation förstås. Så det är inte så att jag förnekar känslor eller blundar för situationer. Men det förstod du säkert.
Jag jobbar ständigt med att acceptera att vi alla är olika och lära mig hantera olikheter och inte bli provocerad. För jag tycker inte mitt sätt är det rätta. Det fungerar för mig.
C: jag anser inte heller att mitt sätt är det rätta. jag ventilerade tankar kring att så många som kanske skulle må bättre av att prata av sig
/klaga. och att läsa/höra om folk som har det lika tufft som en själv, är väldigt läkande för mig. Där delad glädje är dubbel glädje, är delad ångest hälften så tung att bära efter att jag fått dela den med någon. Om när man hittat ett bra sätt vill man ju gärna dela med sig av sin upptäckt.
jag anser inte att ditt sätt är fel, jag har många vänner (förutom du :) som gör som du och tycker lika mycket om er som dem som jag klagar tillsammans med. nu träffas vi och dricker vin och pratar om det här (och/eller annat) ist!
och: det här inlägget handlade så klart INTE om dig, det hoppas jag att du förstår. Även om du kände dig träffad så är det inte så.
Jag ser fram emot att få dricka ett glas vin med dig. Lördag efter tjejmilen?
Skicka en kommentar