Nu 'rasar' det i bloggvärlden igen. Åsikter yttras, rör upp känslor och jag sitter känner att jag snart exploderar.
Jag har massor av starka åsikter kring hur vuxna människor klär sina barn. Men jag backat för att skriva om det i bloggen. Jag har skrivit om det. Men inte helt i de arga ord jag skulle vilja. Jag antar att jag är lite feg. Är nog lite rädd för att säga saker jag tycker och få kritik. Eller att såra någon. Det är kanske värre. Men samtidigt så känner jag väldigt starkt för detta och måste därför säga något. Annars är jag feg.
När jag diskuterar detta med vänner och bekanta kan jag bli så upprörd att jag spottar och fräser och nu känner jag att MÅSTE GÖRA någonting. Men vad?
Jag tror att jag ska börja med att förklara vad jag anser och sen skissa på brev till tre klädkedjor jag känner att jag behöver får svar på vissa frågor av.
Vad handlar det om? Det handlar om att människor inte ser sambandet mellan problematiken att inte låta sin pojke gå i klänning till dagis och mängder av de problem vi har i samhället idag. Hur ska män och kvinnor kunna vara jämlika om vi lär oss från spädbarnsålder att flickor är söta (=utseendefixering på en bebis, hur låter det?) och pojkar är tuffa (=pojkar ska inte gråta utan vara starka och inte visa känslor). Det handlar inte om att flickor inte får bära rosa, utan varför pojkar inte får göra det. Vad är det för fel på rosa? Är den för svag och 'kvinnlig'? Och om den är 'kvinnlig', vad är det för fel på det? Och om man väljer att klä sin dotter i mestadels rosa, klänningar, glitter och hello kitty, gör man det för att man vill att hon ska vara söt? Varför måste hon vara söt? Hur ofta får en pojke i blått och kaki höra att de är söta? Nej, en pojke är stark och tuff. Möjligtvis stilig. Men aldrig söt. Varför måste han vara stark och tuff?
Tycker du att jag överdriver? Det gör jag inte. Självkänsla byggs från dag 1. Det bästa man kan göra för sitt barn är att uppfostrade det att behandla andra människor som man vill att andra ska behandla honom/henne. Och jag tror inte att någon mamma eller pappa vill att deras barn ska känna något annat än inre styrka, kärlek och respekt för andra människor.
Jag jobbar dagligen med hur jag möter mina barn. Framför allt med Elsie. Jag har ändrat mitt sätt att kommentera de olika situationer vi hamnar i. Jag pratar aldrig ner mig själv framför henne, om jag känner mig tjock och ful så ojar jag mig för Johan när hon somnat, sen får det vara nog. Det kommer bli svårare ju äldre hon blir, det förstår jag. Men jag har iaf börjat. Jag har tagit ställning. Mina barn må biologiskt vara en pojke och en flicka, men jag ska jobba varje dag för resten av mitt liv på att de inte ska känna att det (=könet) spelar någon roll för vem de är.
Jag respekterar andra människor åsikter och allas rätt att uppfostra sina barn som de vill. Men. Jag vill gärna att man är medveten om hur man påverkar sina barn. Och vad det i sin tur gör för deras sätt att möta andra. Mina barn tex. Lite ego kanske.
Man kan bara börja med sig själv. Och hoppas att det gör skillnad.
Nu ska jag sova och imorgon ska jag börja skissa på de där breven.
Jag har massor av starka åsikter kring hur vuxna människor klär sina barn. Men jag backat för att skriva om det i bloggen. Jag har skrivit om det. Men inte helt i de arga ord jag skulle vilja. Jag antar att jag är lite feg. Är nog lite rädd för att säga saker jag tycker och få kritik. Eller att såra någon. Det är kanske värre. Men samtidigt så känner jag väldigt starkt för detta och måste därför säga något. Annars är jag feg.
När jag diskuterar detta med vänner och bekanta kan jag bli så upprörd att jag spottar och fräser och nu känner jag att MÅSTE GÖRA någonting. Men vad?
Jag tror att jag ska börja med att förklara vad jag anser och sen skissa på brev till tre klädkedjor jag känner att jag behöver får svar på vissa frågor av.
Vad handlar det om? Det handlar om att människor inte ser sambandet mellan problematiken att inte låta sin pojke gå i klänning till dagis och mängder av de problem vi har i samhället idag. Hur ska män och kvinnor kunna vara jämlika om vi lär oss från spädbarnsålder att flickor är söta (=utseendefixering på en bebis, hur låter det?) och pojkar är tuffa (=pojkar ska inte gråta utan vara starka och inte visa känslor). Det handlar inte om att flickor inte får bära rosa, utan varför pojkar inte får göra det. Vad är det för fel på rosa? Är den för svag och 'kvinnlig'? Och om den är 'kvinnlig', vad är det för fel på det? Och om man väljer att klä sin dotter i mestadels rosa, klänningar, glitter och hello kitty, gör man det för att man vill att hon ska vara söt? Varför måste hon vara söt? Hur ofta får en pojke i blått och kaki höra att de är söta? Nej, en pojke är stark och tuff. Möjligtvis stilig. Men aldrig söt. Varför måste han vara stark och tuff?
Tycker du att jag överdriver? Det gör jag inte. Självkänsla byggs från dag 1. Det bästa man kan göra för sitt barn är att uppfostrade det att behandla andra människor som man vill att andra ska behandla honom/henne. Och jag tror inte att någon mamma eller pappa vill att deras barn ska känna något annat än inre styrka, kärlek och respekt för andra människor.
Jag jobbar dagligen med hur jag möter mina barn. Framför allt med Elsie. Jag har ändrat mitt sätt att kommentera de olika situationer vi hamnar i. Jag pratar aldrig ner mig själv framför henne, om jag känner mig tjock och ful så ojar jag mig för Johan när hon somnat, sen får det vara nog. Det kommer bli svårare ju äldre hon blir, det förstår jag. Men jag har iaf börjat. Jag har tagit ställning. Mina barn må biologiskt vara en pojke och en flicka, men jag ska jobba varje dag för resten av mitt liv på att de inte ska känna att det (=könet) spelar någon roll för vem de är.
Jag respekterar andra människor åsikter och allas rätt att uppfostra sina barn som de vill. Men. Jag vill gärna att man är medveten om hur man påverkar sina barn. Och vad det i sin tur gör för deras sätt att möta andra. Mina barn tex. Lite ego kanske.
Man kan bara börja med sig själv. Och hoppas att det gör skillnad.
Nu ska jag sova och imorgon ska jag börja skissa på de där breven.
10 kommentarer:
Det här funderar jag också jättemycket på. Förstår problematiken och avskyr allt vad hello kitty heter. Försöker pusha dottern att ta för sig, bli lite modigare och röja lite mer. Inte för att hon är tjej per definition utan för att hon är en tjej som behöver pushas åt det hållet. Min son får höra varje dag hur söt han är, men så är han ju bara bebis.
Mitt dilemma för tillfället är att Molly ser på när jag sminkar mig. Vad ger det för signaler? Tror hon att jag inte duger (och inte heller hon i förlängningen) utan smink? Åh så svårt. Och det där med att oja sig över kroppen, det var en deal jag och min man gjorde när jag var gravid med vår första. INTE framför barnen!
Mycket att jobba med, men jag lever samtidigt i en lite naiv värld där jag tar för givet att alla behandlar människor lika och att det i nästa generation kommer att ske en massiv förändring i hur man ser på det här. Hoppas det.
åh jag läste det där klänningsinlägget hos Clara.. det är så tröttsamt. Jag använder itne klänning på Bambi, men det har mest att göra med att det är ett opraktiskt plagg på bebisar. Samma anledning har jag inga vanliga tröjor. Bodys är som bäst. Glider itne omkring. Däremot strumpbyxor! Fantastiskt bra plagg. Men klänning/tunika kanske det blir senare, för på sommaren med ett barn som går är det ju aspraktiskt. Men vi får se. Färgglatt är det iaf! Inga dystra "kill" färger..
Jag gick också igång och bloggade lite. Bra skrivet!
Hej! Jag kommenterade anonymt häromdagen bara för att jag inte orkade logga in mig. Kändes himla otrevligt, hur lat får man vara liksom? Jag hade tycket att wawawaw hade varit fint, men det var ju upptaget. wawavoom blir också bra. Bra skrivet om kläder och kön. Ibland blir jag så trött på att jag känner att jag behöver sminka mej när min sambo dyker in i duschen och sen är klar för jobbet. Men jag känner mig självsäkrare med lite smink. Varför ska det vara så?
Gud, jag har så mycket tankar kring detta också – måste nog skriva ett eget inlägg! Men till att börja med kan jag ju säga att jag håller med om allt du skriver i ditt. Det där med att oja sig om utseendet har jag till exempel pratat mycket med mina vänner om den senaste tiden och tror att en anledning till att jag (chockerande nog!) aldrig varit så kroppsnojig är att mina föräldrar ALDRIG har kommenterat varken mitt, min brors eller sina egna utseenden. Eller andras! När jag träffade en ny kille eller tog hem en ny vän sa de ALDRIG - "hon är så söt" eller "vilken stilig kille", som många av mina vänners föräldrar ofta gjorde. Så det har aldrig varit viktigt. Att jag sedan hamnade som journalist på en modetidning kan vi ju analysera ngn annan gång :) Kram
Hej! Viktig diskussion! Jag tänkte bara inflika en sak kring hela den Lindex-historien som var för några månader sedan. Min kompis jobbar som inköpare på Lindex barnavdelning, så jag frågade honom lite om det där med att killkläderna var större i någon viss storlek än tjejversionen. Då sa han att de hade jämfört lite skumt, för mycket av rörelsevidd och mått på plaggen beror på vilket typ av material man använder. T ex är ett par tajts med massa lycra (superstretchigt material) mycket mindre än ett par jeans (utan stretch i), fast de är i samma storlek. Det är så bland barnkläder, precis som bland vuxenkläder (jämför själva..). Så när man då jämförde två byxor, ett par stretchjeans (som då antogs (!) vara till tjej) och ett par lite "baggystyle" byxor (som antogs (!) vara till kille) så var det såklart skillnad på måtten. Problematiken här ligger inte i att det är olika mått på olika plagg i samma storlek, för det ÄR det, beroende på modell, tyg, material, användningsområde etc. Problemet är istället att man antar att "hiphop"byxorna är till kill, och tajtsen är till tjej, och att skillnaden i mått där utgör nånslags könsdiskriminierande faktor. Det är istället klassifieringen vi själva gör innan som är problemet. Precis som du säger i din text. Lindex har, enligt min vän, ingen uppdelning internt i butik på vad som är "kill" och "tjej", utan det är föräldrarna som mentalt har bestämt att "jaa, där är rosahörnan, alltså tjejhörnan". Jag tror att det är vi, själva som är mycket bättre på att dela upp och segregera än vad vi tror...//Nicolina
Jag tycker också att det är en jätteviktig fråga men jag är helt ärligt sjukt trött på den. Den känns som att den borde vara över. Jag håller med om allt vad du skriver så jag tänkte dela med mig av en annan reflektion...
Jag tror på systerskap, Till att börja med. Jag ser splittringen av kvinnor som en av partiarkatets starkaste grundpelare.
Jag blir sjukt förbannad när föräldrar som klär sina barn enligt den "politiskt-korrekta-medvetna-stockholms-medelklass-könsneutrala-stilen" (som jag absolut inte har något emot i sig) klankar ner på några andra föräldrar vars barn är "rosa och blåa". Som att de skulle vara bättre föräldrar och de andra inskränkta offer och deras barn ännu mer offer. Även om kläder kan skapa identiteter osv mår jag dåligt av sådant. Vad vet de liksom? Att köpa Molo-kläder till sina barn säger inte nödvändigtvis någonting om vad du lär barnen och genus. Inte att låta en flicka gå i rosa spets heller. Genus skapas och omförhandlas precis hela tiden.
Jag tycker du har skrivit ett jättebra inlägg och håller med!
Ang. Lindex så är ju storlekskillnaderna även på plagg som anses unisex. Jag hanslade för ett par år sedan ziptröjor från Lindex ta tre betala för 2 ställ. Jag kollar alltid på både flick och pojk och slogs av storlekskillnaderna på dessa ziptröjor som var i stort sett identiska i collegetyg. Ärmlängdens skillnad var unegfär 2 cm och mankan ju fråga sig om killar har 2 cm längre ärmar? Nu har ju Lindex löst detta problem genom att sätta rynkor på ziptröjorna på tjejstället så ingen kille ska köpa. Jag får köpa strlk 122 till min fyraåring om jag handlar från lindex flickavd. och det är få av jeansen hon kommer i på lindex, hm, kappahl för de är för smala för en normalbyggd fyraåring.
Ja, detta ämne som ständigt upprör känslor och som är så SVÅRT eftersom det är så snårigt och djupt rotat i oss. Jag jobbar jättehårt på att erbjuda ALLT till mitt barn. Mitt största problem just nu (när hon blivit 3 år och väldigt medveten/intresserad av väldigt tjej-kodade grejer) är att ifrågasätta mitt eget tänk, varför jag nedvärderar/starkt ogillar t.ex. färgen rosa och sånt som anses "tjejigt". Självklart finns det en klar begränsning med tighta kläder som är opraktiska och olekvänliga, men egentligen tänker jag att man inte förbättrar något när man "förbjuder" eller visar att man ogillar att de (barn generellt) bryr sig om sitt utseende eller så. Vi bryr oss ju (de allra flesta av oss, även om på olika sätt) hur vi ser ut, såklart att de också gör det.
Angående Lindex (och de andra stora kedjorna) så är det ju ett faktum att de klassar sina kläder som "tjej" respektive "kill". Kolla på kvittona och kolla på internet, då måste man ju välja kön innan men kommer vidare för att ens se kläderna. Visst är vi ALLA högst delaktiga i att skapa kön, men min förhoppning är att klädkedjorna tar ett ansvar som de faktiskt har möjlighet till genom att erbjuda LEKVÄNLIGA kläder som inte begränsar något barn åt något håll.
Jag vill lämna en kommentar men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Skulle vara en intressant fråga att diskutera live. Jag har en son och jag tycker att könet är en del av vår identitet. Det vill inte jag utplåna. Sen har han både dockor och bilar och en rosa cykel. Han är med på morgonen när jag sminkar mig och vill göra det samma. Han vill göra det jag gör. Men han älskar att vara i garaget också. Jag tror att det handlar om att uppmuntra sitt barn och dess personlighet. Få barnet att känna sig trygg i sig själv. Sen tycker jag att det blir lite fel när debatten handlar om klänning på pojkar eller inte.
Skicka en kommentar