Det blir bättre

Hemma hos oss är det äntligen det. De första två veckorna efter att H föddes var urmysiga, de följande två skitjobbiga men sen har det bara blivit bättre och bättre. Nu är det allra mest underbart. Visst, vi sover inte så mycket som man önskar, E vaknar förbenat tidigt på morgonen (J's jobb dock, jag ligger kvar med H eftersom jag tar nätterna, som isf är ganska softa). Ibland är det en kamp att få henne att äta middag/lunch. Ibland blir vi arga på henne, men ser alltid till att bli sams och gosa. Fast allra mest är hon underbar och fantastisk. Såklart. Ibland skriker H så tårarna sprutar och det enda som hjälper är att hänga på min axel å blir buffad i rumpan. Ingen annans och jag måste absolut stå upp å gå, inte sitta, inte stanna. Men oftast är han glad och fin och sover bra och mycket. Ibland kräks katterna på mattan samtidigt som E gråter och H skriker. Det är sådär lagom kul. Men då torkar man kräks, tröstar E och buffar H. Och svetten lackar.

Men ibland sover båda samtidigt och vi hinner kolla på en film (fredag) eller äta middag ihop (igår) eller kramas lite i soffan (nyss). Och ibland är alla vakna och glada samtidigt. Det är fantastiskt. Och dessa stunder blir fler och fler, oftare och längre. Då inser man hur jävla grymt det är att vara en familj.