Så länge tänkte jag att den som vill gärna får läsa min senaste skoltext, som jag är mycket nöjd med (vill gärna poängtera att detta oxå är mina åsikter).
-->
-->
Hur kan vi göra samhället mera jämställt med hjälp av språket?
”Jämställdhet, det måste börja med
lika lön för lika arbete!” frustade en bekant till mig nyligen när det ständigt
aktuella ämnet jämställdhet kom på tal. Inte nödvändigtvis, svarade jag. Jag
tror det måste börja långt tidigare och att det börjar i språket. Ordet hen har diskuterats mycket det sista
året, men dess samhällspolitiska inverkan har hamnat lite i skymundan.
Vart börjar det egentligen,
ojämställdheten? Börjar den först när kvinnan kommer ut i arbetslivet och
upptäcker att Magnus i båset intill tjänar 2000 kr mer i månaden trots att de
började arbeta samma dag och utför samma arbete? Den kanske märks först där för
vissa, men andra har känt av det sen barnsben.
Jag tror att det börjar redan i
barndomen. Hur vi behandlar pojkar och flickor olika och hur vi med språket
ständigt, ofta omedvetet, fastställer att mannen är normen.
Tidigt i livet berättar vi för
barnen hur världen ser ut. När vi leker: ”Titta vilken liten rolig gubbe!” När vi lär; ”Titta på den här Nallen, han är brun.” När vi uppfostrar; ”Man ska inte avbryta den som talar.” Vad detta lär barnen är att
mannen är normen och kvinnan avviker från normen. Jag säger inte att vi ska
börja säga ”Kvinna ska inte avbryta
den som talar” eller kalla alla leksaker för gumma eller hon. Det är
mycket lättare än så. Till exempel; testa att då och då byta ut man mot det mer könsneutrala en; ”En
ska inte avbryta den som talar.” Det låter lite konstigt till en början,
men en vänjer sig snabbt (se, där kom det till användning). En del kanske
tycker att man, som ett obestämt
pronomen, är ett helt könsneutralt ord. Men i en del sammanhang, t.ex. i en
text som vänder sig till kvinnor, blir det väldigt tydligt att ordet har en
viss manlig könsanknytning och kan med fördel bytas ut mot en. När det kommer till leksaker kanske några kan vara gubbar, andra gummor och några figurer,
ett lite mer könsneutralt och fritt ord. Och nallen kanske kan få vara en hen? Så kan ormen vara en hon och apan en han? Bara man blandar. Och inte låter han och gubbar vara ord
som slentrianmässigt används för det som inte uttalat har ett kön. Vill en vara
extra äventyrlig kan en ju kalla Barbie för han
och se hur barnet reagerar. Om barnet invänder kan en intressant diskussion om
könsroller och transsexualitet uppstå, som förhoppningsvis lär barnet något om
världen vi lever i. Fortsätter barnet bara leka så behöver vi kanske inte lära
barnet något, utan kan lära oss något från hen; skit samma vilket kön Barbie
har, läcker klänning har han iallafall.
Om man växer upp i ett samhälle där
mannen är normen, är det kanske inte så konstigt att jämställdheten har blivit
en kamp för att höja kvinnans status i samhället. Men tänk om alla barn sedan
spädbarnstiden lärde sig att man och kvinnor är varandras jämlikar och ingen av
dem är bättre än den andra. De är lika bra, lika starka, lika viktiga. Och de
är olika på massor av sätt, precis som inget träd är det andra likt. Varken
kvinnan eller mannen är normen, för vad kan vara är norm när vi alla är olika?
Jag tror vi kan påverka nästa
generations jämställdhet med bara våra ord. Om vi talar till varandra mer
jämställt, så hör barnen det. Och ni vet hur det är, barn gör inte som vi
säger, utan gör som vi gör. Eller i det här fallet; pratar som vi pratar. Vi
måste börja, och vi måste börja med barnen. Lär dem, så lär de oss och resten
av vårt framtida samhälle.
Min bekanta då? Nej, jag lyckades
inte övertyga henne den gången. Men jag hoppas att jag framöver ska få chansen
igen, för hennes barn blir en dag del av samma vuxensamhälle som mina barn. Och
tänk vad fint det vore om henne son och min dotter kunde få samma lön för samma
arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar