Ni har säkert inte missat
Blondinbellas inlägg om hen mm. Jag
nämnde häromdagen att jag ville skriva om det men inte hade orken. Nu har flera andra skrivit väldigt bra om det, bl a HanaPee. Läs gärna, jag kommer bara kortfattat skriva lite om vad jag tycker och
HanaPee uttrycker sig mycket bra.
Människor med åsikter som Blondinbella finns det många, och jag inbillar mig inte att jag ska kunna ändra alla deras åsikt. Men det gör mig fly förbannad när BB, som är en offentlig person samt förebild för många unga skriver ett sånt otroligt fördomsfull och översittaraktig inlägg. Faktum är att jag känner mig både arg, ledsen och LESS samtidigt på hela alltet.
Detta tex:
Att skapa ett jämställt land handlar ingenting om att ta bort det som är
typiskt manligt eller kvinnligt. Det är inte de som är i vägen. Va en
stark förebild och stå upp för dig själv snarare än att dra på dig
offerkoftan för det du har mellan benen. Det är inte det som är
problemet.
Jag kan villigt hålla med om den första meningen, men BB har här missförstått typ 99 % av alla som är för hen och genusförbättringar. Mer om det sen. Men denna mening:
"snarare än att dra på dig
offerkoftan för det du har mellan benen"... Den är så förolämpande. Som om alla som tycker att män och kvinnor inte är jämställda (vilket vi INTE är, trots att vi jobbar på det), eller alla som tycker att kvinnor i vissa situationer har sämre förutsättningar (vilket de HAR, i arbetslivet, på löner, i våldtäktsdomstolar mm mm mm jag kan fortsätta den här listen för den som önskar); är några sorgliga fittor i offerkoftor! OK jag vet att jag nu lägger orden i munnen (eller hur man ska säga) på BB, men det är så jag uppfattar hennes inlägg om detta. Jag. Blir. Så. Trött.
Jag ska dela med mig av ett arbete jag skrivit i skolan nyligen i ämnet, som får avsluta mitt agro-utbrott för denna gång. Jag hoppas ni orkar läsa den, för det är den faktiskt värd.
-->
Hur kan vi göra samhället mera
jämställt med hjälp av språket?
Jämställdhet,
det måste börja med lika lön för lika arbete! Frustade en bekant till mig
nyligen när jag började prata om det ständigt aktuella ämnet jämställdhet. Inte nödvändigtvis, försökte jag men tillade
snabbt att det såklart var en viktig del, men inte den viktigaste.
För vart börjar det egentligen, ojämställdheten?
Börjar den först när vi kommer ut i arbetslivet och upptäcker att Magnus i
båset intill tjänar 2000 kr mer i månaden trots att vi började arbeta samma dag
och utför samma arbete? Den kanske märks först där för vissa, men andra har
sett det sen barnsben.
Jag tror att det börjar redan i barndomen.
Hur vi behandlar pojkar och flickor olika, varesig vi tror det eller ej. Och då
framför allt, hur vi talar med dem. Barn lär sig tidigt i livet att mannen är
normen. När vi leker: Titta vilken liten rolig gubbe! När vi lär; Titta på den här Nallen, han är brun. När
vi uppfostrar; Man ska inte avbryta
den som talar. Vad detta lär barnen är att mannen är normen och kvinnan avviker
från normen. Jag säger inte att vi ska börja säga ”Kvinna ska inte avbryta den som talar” eller kalla alla leksaker
för gumma eller hon. Det är mycket lättare än så. Till exempel; testa att då och då
byta ut man mot det mer könsneutrala en; En
ska inte avbryta den som talar. Det låter lite konstigt till en början, men
en vänjer sig snabbt (se, där kom det till användning). Vissa leksaker kanske
kan vara gubbar, andra gummor och några figurer,
ett lite mer könsneutralt och fritt ord. Och nallen kanske kan få vara hen? Så kan ormen vara en hon och apan en han? Bara man blandar. Och inte låter han och man vara ett ord
som slentrianmässigt används för det som inte uttalat har ett kön. Vill en
extra äventyrlig kan en ju kalla Barbie för han
och se hur barnet reagerar. Om barnet invänder kan man få en intressant
diskussion om könsroller och transsexualitet som förhoppningsvis lär barnet
något om världen vi lever i. Fortsätter barnet bara leka så behöver man kanske
inte lära barnet något, utan kan lära sig något från hen; skit samma vilket kön
Barbie har, läcker klänning har han iallafall.
Om man växer upp med ett samhälle
där mannen är normen är det kanske inte så konstigt att jämställdheten har
blivit en kamp för att höja kvinnans status i samhället. Men tänk om alla barn
sedan spädbarnstiden lärde sig att människan är människan, och inte man och
kvinna. Att det endast är ett kön, varav man tillhör den ena. De är lika bra,
lika starka, lika viktiga. Och de är olika på massor av sätt, precis som inget
träd är det andra likt. Varken kvinnan eller mannen är normen, för vad kan vara
är norm när vi alla är olika? Kanske kan vi påverka nästa generations jämställdhet
med bara våra ord. Om vi talar till varandra mer jämställt, så hör barnen det.
Och ni vet hur det är, barn gör inte som vi säger, utan gör som vi gör. Eller i
det här fallet; pratar som vi pratar. Vi måste börja, men vi måste börja med
barnen. Lär dem, så lär de oss och resten av vårt framtida samhälle.
Min bekanta då? Nej, jag lyckades
inte övertyga henne den gången. Men jag hoppas att jag framöver ska få chansen
igen, för hennes barn blir en dag del av samma vuxensamhälle som mina barn. Och
tänk vad fint det vore om henne son och min dotter kunde få samma lön för samma
arbete.
