När jag var 20 år blev jag vansinnigt kär i en lång rödhårig pojke från en fin familj. Vi träffades på en nyårsfest och romansen varade bara ett par veckor. Jag kunde bli väldans kär på väldans kort tid på den tiden och så även denna gång. Första och enda gången vi delade säng blev jag gravid. Jag minns än idag hur jag kände i hela kroppen att jag var gravid redan innan min gynekolog bekräftade det. Det var som att varenda fiber i mig vibrerade och skrek; befruktad! Min kropp var nog redo, men min själ var inte det. Jag visste på en gång vad som skulle ske härnäst. För mig var det den enda vägen. Jag ville inte bli mamma då.
Jag mådde fruktansvärt illa hela graviditetens 8 veckor och längtade efter aborten som kändes som jag fick vänta en evighet på. Väl där minns jag allt som i en dimma. Det kala beiga rummet. Draperiet kring min säng. Den silverfärgade bäckenet som jag fick kräkas i då jag var överkänslig för narkosen. Vänliga men opersonliga ansikten som tittade in. Lukten från de slitna lakarnen. Min mamma skulle vara med mig hela tiden men min stora lillebror som skulle ta hand om min lilla lillebror, då bara drygt 1 år, vart magsjuk och hon var tvungen att åka hem. Gjorde mig inget. Jag sov och kräktes och minns inte så mycket. Mamma kom och hämtade mig och jag fick lägga mig att sova i mitt gamla flickrum. Jag sov till nästa dag. När jag slog upp ögonen kände jag det. Tomheten. Inte efter fostret. Efter illamåendet. Och det var den härligaste känslan. Jag mådde inte illa längre. Det var borta.
Jag har aldrig gråtit en tår över det ofödda barnet som kunde blivit. Jag har aldrig en sekund ångrat aborten. Tvärtom. Jag är stolt och glad över att jag orkade igenom den och kom ut helskinnad på andra sidan. Det var inte ett barn. Det var inte vårt barn. Det var ett foster som inte var menat att bli en människa. Den själen som var på väg ner till fostret tog en annan väg, ett annat liv.
Den rödhåriga pojken lovade att vara vid min sida hela tiden men vart rädd och sprang. Länge var jag så arg på honom. Kanske var det mitt sätt att sörja det som hänt tänkte jag då. Att vara arg på honom. Hans lögner och svek. När jag sen träffade honom precis ett år senare, sent på nyårsaftonsnatten, fick jag äntligen skälla på honom, tala om för honom vilket as han var. I en liten sliten bäddsoffa i en konstnärslägenhet i Gamla Stan fick jag ett förlåt och jag förlät.
Och så går åren och livet vidare. Jag blir kär, får hjärtat krossat och lemlestat, flyttar bort, flyttar hem, flyttar ut, långt hår, kort hår, brunt hår, rött hår, jag längtar, saknar och avundas. Och så en dag lever jag med kärleken och är gravid igen. Elsie AKA Parvel ligger i min mage. Jag mår illa igen. Det där förbannade illamåendet. Jag försöker minnas. Försöker hitta sorgen. Den finns inte. För jag var 20 år och kär, jag blev gravid och gjorde abort. Det var ett annat liv och här är nu och nu är bra. Jag vet att en del sörjer hela livet efter barnet som kunde ha blivit. Men för mig är det just det. Det blev inte. Alltså behöver jag inte sörja. Jag ångrar inget, behöver därför inte sorgen. Allt är bra. Allt är som det ska. För mig.
Jag vet inte hur det var för dig. Du som också gjort en abort. Men du som kanske är där, ska inte vara rädd. För oavsett om du väljer att låta graviditeten blir ett barn eller att avsluta den så kommer allt bli bra igen. För det måste det.
Jag mådde fruktansvärt illa hela graviditetens 8 veckor och längtade efter aborten som kändes som jag fick vänta en evighet på. Väl där minns jag allt som i en dimma. Det kala beiga rummet. Draperiet kring min säng. Den silverfärgade bäckenet som jag fick kräkas i då jag var överkänslig för narkosen. Vänliga men opersonliga ansikten som tittade in. Lukten från de slitna lakarnen. Min mamma skulle vara med mig hela tiden men min stora lillebror som skulle ta hand om min lilla lillebror, då bara drygt 1 år, vart magsjuk och hon var tvungen att åka hem. Gjorde mig inget. Jag sov och kräktes och minns inte så mycket. Mamma kom och hämtade mig och jag fick lägga mig att sova i mitt gamla flickrum. Jag sov till nästa dag. När jag slog upp ögonen kände jag det. Tomheten. Inte efter fostret. Efter illamåendet. Och det var den härligaste känslan. Jag mådde inte illa längre. Det var borta.
Jag har aldrig gråtit en tår över det ofödda barnet som kunde blivit. Jag har aldrig en sekund ångrat aborten. Tvärtom. Jag är stolt och glad över att jag orkade igenom den och kom ut helskinnad på andra sidan. Det var inte ett barn. Det var inte vårt barn. Det var ett foster som inte var menat att bli en människa. Den själen som var på väg ner till fostret tog en annan väg, ett annat liv.
Den rödhåriga pojken lovade att vara vid min sida hela tiden men vart rädd och sprang. Länge var jag så arg på honom. Kanske var det mitt sätt att sörja det som hänt tänkte jag då. Att vara arg på honom. Hans lögner och svek. När jag sen träffade honom precis ett år senare, sent på nyårsaftonsnatten, fick jag äntligen skälla på honom, tala om för honom vilket as han var. I en liten sliten bäddsoffa i en konstnärslägenhet i Gamla Stan fick jag ett förlåt och jag förlät.
Och så går åren och livet vidare. Jag blir kär, får hjärtat krossat och lemlestat, flyttar bort, flyttar hem, flyttar ut, långt hår, kort hår, brunt hår, rött hår, jag längtar, saknar och avundas. Och så en dag lever jag med kärleken och är gravid igen. Elsie AKA Parvel ligger i min mage. Jag mår illa igen. Det där förbannade illamåendet. Jag försöker minnas. Försöker hitta sorgen. Den finns inte. För jag var 20 år och kär, jag blev gravid och gjorde abort. Det var ett annat liv och här är nu och nu är bra. Jag vet att en del sörjer hela livet efter barnet som kunde ha blivit. Men för mig är det just det. Det blev inte. Alltså behöver jag inte sörja. Jag ångrar inget, behöver därför inte sorgen. Allt är bra. Allt är som det ska. För mig.
Jag vet inte hur det var för dig. Du som också gjort en abort. Men du som kanske är där, ska inte vara rädd. För oavsett om du väljer att låta graviditeten blir ett barn eller att avsluta den så kommer allt bli bra igen. För det måste det.
7 kommentarer:
Den fria aborten är en av de viktigaste mänskliga rättigheterna vi kvinnor har.
Att det finns fanatiska abortmotståndare i Sverige som kör med snedvriden propaganda. Och att dessa motståndare till mestadelen är män, det skrämmer mig.
Tack till alla er tidiga feminister, Grupp 8 kvinnor och BH-brännerksor, som har slagits för den fria aborten. Utan er hade samhället sett annorlunda ut - på ett sämre annorlunda sätt.
/annika
Jag blir glad när jag läser den här texten, det behövs fler ärliga vittnesmål om att en abort inte behöver vara ett stort trauma. Självklart kan det vara jättesorgligt och hemskt men det måste inte vara det (vilket man ibland tror när man hör det allmänna snacket). Om man är i en situation i sitt liv där man är helt säker på att man inte vill/kan ta hand om ett barn så är abort det rätta beslutet att fatta. Och en kvinna som fattar det beslutet ska kunna göra det utan någon skuldbeläggning från omgivningen! Låt alla barn som föds vara önskade och efterlängtade!
Jag har själv gjort en abort för några år sedan, och jag känner precis som du att jag aldrig ångrat det beslutet, inte minsta lilla. Jag och min pojkvän fattade det beslutet tillsammans utifrån den situation vi var i (vi hade känt varandra en månad, precis börjat på en utbildning och han var väldigt ung)och det kändes helt rätt då och det känns fortfarande helt rätt nu. Nu är vi snart klara med utbildningen, vi är fortfarande tillsammans och NU skulle ett barn vara mycket välkommet i våra liv eftersom vi känner varandra väl och vet att vi vill ha barn med varandra.
Bra att du vågar skriva om det här viktiga! Tack!
Vad fint du skriver – och vad bra du är som tar upp sådant som är viktigt, och på ditt eget alldeles personliga sätt. Bodde ju i Dublin ett tag, där aborter inte var tillåtna och där de flesta värnade om den lagen. Så provocerande och därför så viktigt att vi värnar om vår rätt att välja när vi är redo att ge just våra barn ett bra liv. För barnens skull, inte minst. KRAM
fyfan vad du skriver bra!
tack alla ni för era kommentarer. just detta ämne känns brinnade viktigt. och bör pratas mer om. tack för att ni läser och säger vad ni tycker. kram
Nu fann jag det här blogginlägget för jag sökte på ordet "aborten" på bloggportalen.
Jag gjorde abort den 30 december, och det var det värsta jag genomgått någonsin! Då det var bestämt att behålla men mitt svin till (ex-)pojkvän dumpade mig helt plötsligt.
Jag har levt med ånger hela tiden, men vet nog innerst inne att jag gjorde rätt beslut. Även om jag fortfarande blir ledsen över det då och då..
Så jag uppskattar orden du skrev "...allt bli bra igen. För det måste det."
Skicka en kommentar