Det pratas en del på nätet om 'mammakroppen' just nu. Silkonbröst och magflebb och mycket annat. Allt lika viktigt. Kroppen efter barn förändras. Personligen förstår jag att man känner sig missnöjd med dess storlek, om den är för stor (tex gravidkilon som vägrar försvinna) eller för liten (tex urammade bröst). MEN. Jag tycker jag inte att man ska behöva känna att man måste göra om sina bröst med kniv. Eller svälta sig själv för att komma i sina gamla jeans. Man är en ny kvinna. En kvinna som burit och fött barn. En kvinnas vars kropp har gått igenom en av livets hårdaste fysiska påfrestningar och kommit levande ut på andra sidan. Såklart förändras den! Den nya kvinnan man är kanske inte behöver det gamla jeansen utan kan fira sin nya kropp med ett par nya jeans. Den nya kvinnan kanske inte kommer ha de där fasta bröstet längre, utan får köpa en ny BH som passar det nya paret. Varesig de krympt eller försvunnit. Varför? Jo, för att självkänslan sitter inte i brösten. Självförtroende kanske sitter där. Så efteråt när man fyller ut sig gamla BH mår kanske bra. Tror man. Men har man god självkänsla så menar jag att man inte behöver komma i de gamla jeansen för att må bra.
Jag har alltid haft dålig självkänsla. Jag mådde jättedåligt av min kropp efter att Helge fötts. Jag kände mig överviktig och osexig. Det tog ett tag innan jag tog tag i det. Det sammanföll med att jag tog tag i mig själv generellt. Började bli snäll mot mig. Jag har nu gått ner lite, ca 5 kg och är jättenöjd. Jag äter gott och nyttigt, med hjälp av olika metoder har jag lärt mig om kroppen och vad den behöver. Men de där kilon hade inte räckt om jag inte samtidigt jobbat med mitt inre. Då hade jag kunnat gå ner 20 kg utan att vara nöjd. Nu tittar jag mig i spegeln och ler. Jag är nöjd. Ja, inte jämt. Ibland flippar jag och vill bli fotomodellsmal. Men bara för en millisekund. Sen tar jag mitt förnuft till fånga. Eller min självbild. Jag är ju Jag. Jag har levt, älskat, ätit gott, lekt, festat, busat och fött barn. Jag får ta mig för vad jag är. Och älska det jag ser.
Jag har fortfarande dålig självkänsla. Jag jobbar jättemycket med det. För om det är en sak jag vill lära min barn, om jag bara fick välja EN ENDA SAK, så skulle det vara god självkänsla. Utifrån det tror jag att man blir en lycklig människa. Och med risk för att såra någon vågar jag påstå att en lycklig människa behöver inte lägga sig under kniven/sluta äta. Så innan man bestämmer sig för att förändra sitt yttre bör man försöka titta inåt. Jaget. Jobba med självkänslan.
Det finns ingen bättre gåva att ge sina barn, vänner, släktingar och bekanta än en lyckliga mamma/kompis/kusin/son/syster/bror/dotter/pappa/mormor mm. En lyckliga människa.
5 kommentarer:
Ja, jag tänker som du! Det är svårt, men blir lite lättare ändå när man lyckas bena ut och liksom formulera problematiken för sig själv. Ang. föräldraskapet i relation till detta tycker jag att det blir svårare och svårare ju äldre barnen blir.
jaaa.. det är viktigt. Och svårt. Och jag är inte nöjd med min kropp ännu, jag gick upp fem kg när jag slutade amma. Och var tillbaka på läget 2 veckor efter förlossningen. SÅ i princip gick jag upp 30 kg och har gjort mig av med bebisen och vattnet. Men jag orkar liksom itne ännu, så länge man kan mysa unt i sina mjukisar så spelar det ingen roll för mig. Freakar förstås då jag ska göra något med vuxna människor. Tror jag gör ett ryck efter nyår.. :D
Ja bra sagt! Sen tycker jag också väldigt illa om uttrycket "mammakropp" i debatten. Det är en sån tydlig markering av vad man "borde" tycka. Att det inte längre är bara en normal kropp (alltså vad som skulle kunna kallas "en människokropp") utan nu är det minsann någonsalgs förfall, eller iaf inte längre riktigt din egen kropp längre. I samma sammanhang sätts det sällan andra epitet som t ex "ungflickskropp" framför för att beskriva den. Nej för då är den ju "bara en vanlig kropp" och alltså det som är att betraktas som normalt.För det andra så beskrivs andra kroppar (när man nu väljer att lägga ett sånt epitet före) utifrån dess bärare som just "ungflickskropp" eller "gammelmanskropp" medan "Mammakropp" låter för mig som att kroppen inte riktigt skulle vara min längre, som att jag förlorat min egen kropp och nu bara är en mamma.
Kanske låter detta lite flummigt som att jag bara hängt upp mig på själva uttrycket men jag vägrar skriva under på att jag skulle ha "en mammakropp" bara för att jag är mamma nu och visst är mina bröst skrynkligare och jag har åderbråck, men min kropp är ändå fortfarande bara min och den springer snabbt och lyfter tungt och är mitt allra bästa verktyg. Vad jag menar är att jag är så trött på allt fokus på en förändring som kroppen går igenom när man blir mamma, som ändå ändå är en petitess med tanke på att kroppen faktiskt förändras genom hela livet oavsett. En åttioårig kvinna har en annan kropp än en 35åring har oavsett om hon har fött barn eller ej. Varför allt detta envisa fokus på "mammakroppen". Jag ser dagligen mycket kroppar i mitt jobb (även om många patienter är lite åt det äldre hållet) och jag tycker på det stora hela att alla vi småbarnsmrsor har unga starka vackra kroppar. Även om brösten är lite hängigare nu eller magen lite putigare.
Oj vad långt det blev!
KUL att höra era tankar! TACK för att ni delat med er! Sätt gärna in länkar om ni skrivit mer i ämnet!
Skicka en kommentar