Hur kan något som var så främmande för drygt 2 år sen vara så fullkomligt naturligt idag?

Var väldigt trött igår när jag skrev förra inlägget så min sista mening blev lite lösryckt. Jag hade gått och tänkt på detta hela dagen nämligen och ville skriva om det men hjärnan var lite trött. Vad jag menar är detta:

 

Igår morse satt jag på golvet och pratade med mina två barn om något, var själv hemma och Elsie skulle till dagis. Då slog det mig att detta, att sitta intill sina barn och hjälpa dem med vad de behöver som kläder, mat eller tröst. Det är så naturligt. Det känns helt normalt. Som om livet alltid varit så här. Om du hade sagt det till mig för 2 1/2 år sen hade jag inte trott dig. När jag ser mig själv utifrån idag kan jag tom ha svårt att förstå det. Så hur skulle man kunnat fatta det för några år sen? 

 

Tänk att jag är tvåbarnsmamma. Och jag klarar det. Det är lite svinlande.