Repris

Det finns dagar då jag vaknar och undrar vad det var för mening med det; att jag vaknade. Jag är ful, misslyckad, ointresant och fullkommligt motbjudade för såväl motsatta som egna könet. Det är inte bara meningen med livet som är som bortblåst, utan hela hela alltet. 'Varför gå till jobbet? Varför sminka sig? Varför ringa och boka tandläkartid?' När jag i morgonrutinen kommit till påklädningen står jag som en urtvättad disktrasa framför plaggen. Nu kan jag välja; klä mig efter humör, eller försöka påverka mitt humör? Jag väljer att försöka påverka mitt humör och sätter på mig något roligt, något jag tycker är extra fint, eller tom något nytt som jag egentligen skulle spara till ett finare tillfälle. Jag sätter på mig en färggrann mask, inte för att dölja för andra att jag är deppigt, utan för att få mig själv att känna mig lite bättre. Nej, det är klart det inte funkar varje gång. Vissa dagar står jag där i min fina nya klänning och gråter ändå. Men andra dagar när jag krängt på mig finpaltorna så kan jag känna hur leendet smyger sig fram bakom rynkad panna, hur färgerna och mönstret i tyget, materialet och skärningen får mig att känna mig lite finare, lite gladare, lite lättare. Kanske är det bara ett sätt att skingra tankarna. Kanske är det en mask, kanske är det ett sätt att känna sig fri från tristess, sorg, depression; om så bara för en kort stund. Hur som helst, så funkar det.