Andra fina saker är...

...att få en fin kommentar från en bloggare man läser och beundrar...

...att tänka på att snart är det sommar igen...

...att planera för Duttens ankomst...

ps. De här sängkläderna önskar Elsie och Dutten till sina sängar. Om nån undrade...

Grattis Clara!

Clara och hennes Jacob har fått sin bebis. Jag är verkligen glad för deras skull och hoppas att det som störde mig inte har påverkat dem. Jag önskar dem lugn och ro och en stabil tillvaro nu första tiden, för det är alla nyblivna föräldrar värda.

Igår var jag och Johan på MVC. För en kort stund misstänkte BM att Dutten vänt på sig, men efter en snabb koll med Ultraljudet såg hon att så inte var fallet. Skönt. Jag har inget emot kejsarsnitt, men jag vill gärna föda vaginalt om det går. Vi pratade om den förra förlossningen och våra tankar om denna. Såklart kom vi in på tiden efter förlossningen, och jag nämnde att jag var rädd för hur den första tiden kommer bli (eftersom den förra var kaos pga renovering och min depression). Fina BM Lena lugnade mig med att vi faktiskt gjort det här en gång, allt kommer inte komma som en överaskning. Även om allt kommer att vara nytt på ett sätt, iom att vi har en liten Elsie att ta hand om förutom Dutten, så är det just det som är vår trygghet. Förra gången blev vi mamma och pappa för första gången och bara det är ett kaos, utan köksrenovering och flytt. Den här gången är vi redan en liten familj. Det är en trygghet. Hon är så bra vår BM. Nu känns det mycket bättre.

Idag är jag glad att jag inte bor ute i Nacka och är i latensfasen. Galet väder.

Klänningsdrömmar

När det kommer till klänningar så är Elsa en megainspiration.
Hon är alltid så snygg i sina tajta fodral, vippiga kjolar, plutiga läppat, röda lockar.
Jag drömmar om att köpa klänningar på Beyond Retro och klä min ickegravida kropp i.

Men jag kommer aldrig att se ut så här.
Hur mycket jag än anstränger mig.
Men det är fint att titta på.
Och drömma om.

Det kan ju inte bara varit dåligt. Det ser ju så mysigt ut i efterhand!

Vi var ute på Gåsö, min själs andrum, en vecka. Solen sken och alla mådde ganska bra, utom Elsie som var lite förkyld.

Men jag kände mig svullen och lite konstig. Vi misstänkte att vi var gravida men var inte säkra.
Elsie trotsade förkylningen och badade i sin lilla pool. Johan och jag fotade mycket med våra mobiler.
Väl hemma i stan gjorde vi ett gravidtest och det visade posetivt.
Vi skålade i min sista folköl på ett bra tag.

Sen åkte vi till Johans föräldrars hus utanför Sundsvall.
Andra dagen där blev jag häftigt illamående och det höll i sig i drygt 2 månader.
Elsie åt själv och mådde gott. Trots att mamma låg och sov för det mesta.
Utsikten är ljuvlig och naturen storslagen. Katterna stormtrivs och kivas med grannkatter och hästar.
Vi köper en badboll och har lite skoj med den.
Vi tar en familjebild under en efm då jag faktiskt mådde ganska bra.
Sen bär det av till vackra Österlen.
Där vi faktiskt var på stranden, ett antal gånger.
Plaskade och hade skoj.
Elsie och jag skippade brallorna och byggde sandslott. Och raserade dem.
Det blåser så hav på stranden.
Ibland vart Elsie sur.
Men för det mesta var hon väldigt glad. Här busar hon med Morfar.
Gosar med pappa.
Och busar lite mer i sanden.
Sen åkte vi till Ludvika. Där plockade vi äpplen direkt från träden och smaskade i oss.
Elsie blev runtkörd av farmor på skrindan.
Vi badade i sjön i närheten. Både jag och Elsie tog ett dop. Johan nöjde sig med att blöta benen.

Så visst hade vi det bra. Också.
Tyvärr visar bilderna bara en liten del av sommaren.
Den större delen av tiden låg jag och mådde illa och sov.
Men jag tror inte att det jag kommer komma ihåg från sommaren 2010 är det. Jag tror jag kommer minnas sommaren som dessa bilder. Soligt, mysigt, glatt och fint.

Dag 16 – Min första kyss

...var på en bänk utanför en biosalong på en biograf i stan som inte längre finns. Jag hade just sprayat vademecum-munspray i munnen, inte för att jag i min vildaste fantasi trodde att jag skulle bli kysst, utan för att jag gick omkring med en ständig skräck att lukta illa ur munnen. Jag var gamal, jämfört med många av mina vänner och bekanta. Alla hade kysst nån innan. Utom jag. Jag var 16. Han hette Charlie.

Efteråt såg vi 'Men in tights'. En riktigt dålig Robin Hood-komedi. Tyckte jag redan då, men var lite mer upptagen av tanken: "jagärintelängreokysstjagärintelängreokysstjagärintelängreokysst".

Dag 15 – Detta ångrar jag

Jag tror inte på att ångra saker, egentligen. Men det klart att jag gör det. Ångrar en del saker. Framför allt från tonåren och upp till 25 års åldern. Tex ångrar jag rätt många av de pojkar jag pussat i osäkerhet. Och jag ibland har lagt liiite för mycket tid på att jaga pojkar (i bekräftelse) istället för att hitta mig själv och bara ha kul.

Men generellt så är det ingen ide att ångra tycker jag. Gjort är gjort. Men en fånig sak hände i gymnasiet som jag till denna dag inte har kunnat släppa. Jag hade en ljudlärare som kände en skivbolagsgubbe. Min högsta dröm då var att jobba på ett skivbolag (mångas dröm på 90talet tror jag). Min lärare, Lasse, hade snackat med dem om praktikplats och de ville att jag skulle ringa och berätta lite om mig själv så skulle de om det gick att fixa nåt. I princip tror jag att jag hade fått praktikplatsen. Om inte för mitt usla självförtroende. Alla frågor han ställde svarade jag konstigt på. Som om jag inte ville ha praktikplatsen. Och när han frågade om jag lyssnade mycket på musik (vilket jag gjorde, löjligt mycket) så svarade jag att nja, bara sånt jag tyckte var bra. Och när han frågade vad det var så svamlade jag nåt om indie och blev sen tyst. Han måste ju tänkt att jag var lite bakom flötet. När vi lagt på mådde jag illa av nervositet och insåg snart att samtalet gått riktigt dåligt. Om jag bara haft lite självförtroende och varit mig själv hade det gått galant. Men icke.

Det blev ingen praktikplats på skivbolag. Min bästis då fick det och fortsatte sin karriär där och jobbade i många år med alla Sveriges stora band som AnR. Jag var gruvligt avundsjuk i många år Men. Det är klart. Då hade jag kanske inte flyttat till London, haft ett liv där och testat allt jag gjorde där.

Så egentligen. Kan jag inte ens ångra det. Det som jag när jag tänkte länge och hårt, var det enda jag egentligen ångrade.

Min lärare Lasses band

Tulpaner och rumpa

När den fina lilla bebisen är ute ska den här klänningen BRÄNNAS. Är så trött på den. Dessutom börjar den krypa upp över rumpan i takt med att magen expanderar.


Nä, ingen vacker syn. På långt håll ser den väl ok ut. Nära, not so pretty. Nä. Vi kollar på våra fina tulpaner istället.


Idag är jag hemma och kurerar en förkylning. Igen.

Gör det själv; barnkläder

Hon växer så det knakar, just när vi tänker att 'nu har hon nog stannat av lite...' så upptäcker man att hon vuxit ur en storlek. Nu börjar alla bodys i stl 80 bli för strama i halsen och korta i ärmen. Jag har googlat lite på en sån där 'bodyförlängare', men generellt tycker vi att tröjor är att föredra för en tjej i farten som Elsie är.

Jag gick in på Lindex hemsida och lämnade babyavdelningen och gick till 'Pojkar 86-122' resp 'Flickor 86-122'. Jag visste vad som skulle möta mig och blev sådeles inte förvånad.



Visst fanns det fina tröjor i både 'tjej och kill' sortimentet. Men jag kände att nej, hellre köper jag nåt lite dyrare, lite mer 'icke-könsindelade' och /eller ekologiskt. Surfade runt och fann massor av siter som säljer fina, ofta hemsydda, kläder. Duns är en storfavorit, men det finns många, många fler. Bla Älskade Hjärtegryn som jag 'special-beställt' en omlottbody till Dutten av som jag glömt att visa!

I december skrev jag ett inlägg om HMs barnkläder och ämnet engagerar mig fortfarande, dagligen. I detta inlägg föreslog evelina att jag skulle börja sy barnkläder. Och vad jag glömde säga då, eftersom jag är världssämst på att svara på kommentarer (FÖRLÅT! Jag älskar dem, men suger på att svara...), var att den tanken såklart har slagit mig både en och två gånger. Men jag tittade runt på nätet och kände att, nja, det finns så mycket duktiga människor som syr barnkläder, där har jag inte ens chans. Men nu känner jag att jag nog vill sy lite, fast bara till Elsie. Hon behöver tröjor och jag har tyg och lust och viljan!

MEN jag behöver ett mönster! Jag vet inte hur man gör! TIPS! RÅD! LÄNKAR TILL GRATISMÖNSTER, tack... Jag tänkte sy upp 'vanliga' tröjor i storlek 86-92. Först tänkte jag använda en tröja vi har, men jag tror inte det räcker för en rookie som mig.

Dag 14 – Mina syskon

Jag har en lillebror och en mindre lillebror. Eller den lilla fyller 30 snart och den mindre är 14, men ändå. De är yngre än mig. Fast båda är längre än mig.

Jag och den 30åriga brollan har samma pappa, Doktorn, medan den lilla lillabrollan har en annan pappa, Päron.

Den 30åriga och jag har vuxit i fatt varann sista åren och när han och hans fina Agnes fick Kira blev vi ännu lite mer 'ifatt'. Småbarnsföräldrar finner ofta tröst i varann :) Ibland är det svårt att greppa att min lillebror är Pappa. Han är ju min lillebror. (Men å andra sidan, vad hände med mig? Jag som trodde att jag aldrig skulle få bli mamma. Nu väntar jag tvåan! Herregu!)

Den 14åriga har gått från barn till tonåring och det är väldigt svårt att hänga med. Nyss så kunde han sitta i ens knä och mysa lite. Nu mullrar han och är lång och rakad på huvet. Men fortfarande så söt. Min lille bebisbror.... Snart vuxen han med...

Och nu ska jag få ge Elsie den finaste gåvan ever. Ett syskon. HURRA!

Jag å 'stora' lillebror april 1981

Att inte själv få berätta

Underbara Clara väntar, lixom jag, barn och nu har bloggen hennes varit tyst sen i fredags. Bland de mängder av kommentarer hon fått har nu folk börjat gissa att hon fått sin bebis. Och det är klart att folk är nyfikna, det är ju jag med! Men en person, som kanske vet mer än den genomsnittliga läsaren, har i kommentarerna gratulerat med avslöjande om könet på barnet. Detta må låta fånigt men; GÖR INTE det! Att få berätta att man fått barn och vad det är för en liten skrutt är en av de största och härligaste avslöjande man får göra i livet, för vänner och släkt, men även i sociala medier som bloggen och facebook.

När jag väntade Elsie och bloggen runt BF stod och gapade tom på nya inlägg började även mina fina läsare undra om bebisen hade kommit. Det är ju väldigt smickrande! Men en person skrev, för att still allas nyfikenhet, att vi fått en flicka och allt gått bra. Innan jag hade hunnit skriva att vi fått en liten Elsie. Jag förstår att det gjordes i all välmening men jag kan nu i efterhand berätta att jag blev väldigt ledsen. Det var lixom min nyhet att få komma med. Jag vet fortfarande inte vem det var och ville inte hålla på att snoka runt och ta reda på det för att skälla ut nån. Jag vart ledsen, men vem den än var så vet jag att det inte var illa menat och det är förbi.

Men. Jag vill inte att det händer igen. Varken mig eller nån annan. För Clara är det väl på sätt och vis kanske försent. Men alla ni fina välmenande och omtänksamma människor därute som känner någon som väntar barn, tänk på detta, låt mamman eller pappan berätta själv, när de vill. Avslöja INGET för NÅGON om du inte VET att detta är OK för alla inblandade. Det är SÅ härligt att få berätta själv. Varse sig det är på bloggen, facebook eller facetoface. Ta inte detta från någon. Speciellt inte från en nybilven mamma/pappa.

Jag har länge tänkt att skriva detta inlägg, för att gardera mig att inte någon gör om samma misstag som när jag fick Elsie och nu fick jag en anledning. Jag hoppas att personen i fråga inte tar illa upp och att ingen gör om hans/hennes misstag, för min skull :)

Bästa dagen ever, som såklart inget kan ta ifrån mig, egentligen.

Slut.

Efter mycket stånk å stön å gråt å skrik (från oss alla tre, jag grät, johan skrek och Elsie gjorde lite av båda) kom sista delen hem, monterades och nu står sängen klar i barnrummet. Och Elsie blev glad och sjöng och dansade runt i sitt nymöblerade rum. Jag hade ont ont, men det blev fint.

Elsie sover i sin gamla säng ännu. Jag har fått middag och glass och tänker nu gå och sova så att den här jobbiga dagen blir en ny, trevligare.

Död åt killen i Ikea kassan

...som inte kunde informera oss att det saknades ett kolli till sängen vi just köpt.

I fuckin hate you du har förstört vår söndag må du pissa taggtråd i en månad.

Thats mrs jabba to you sir

Idag har vi varit på Ikea och köpt ny säng till Elsie och en ny bäddmadrass till vår säng. Plus en miljon småsaker såklart. Vad gör man inte för att säkra Ingvars pension. Efter drygt 3 timmar där är jag fullkomligt slut. Men. För bloggens skull orkade jag med en outfitbild. Tom två.













Hello my name is jabba the hut.

Hello tältet how are you

Outfit torsdag den 3:dje februari 2011.


Sammanfattning; Aptrist.

Kategori; övrigt

Elsies två "riktiga" dagisdagar gick väldigt bra. Hon blev ledsen när jag skulle gå men snälla Pernilla på hennes avdelning ringde en stund senare och meddelade att allt gått bra en kort stund senare och att hon nu lekte och var glad. Likadant dag 2. När jag hämtade henne på fredag efm var hon glad och personalen öste trevliga ord om hur fint dagen gått. Gjorde mig väldigt stolt och glad.

Idag har vi firat Kira, min brorsdotter, som fyllde 1 år! Tyvärr har veckan sugit musten helt ur mig så efter kalaset är jag nu så trött att jag ska och lägga mig. Klockan är 20.21. Jag är så megagravid nu och börjar det bli riktigt jobbigt. Nu längtar jag så in i baljan mycket efter att det ska bli mars så att bebisen kan komma utan "komma för tidigt"...

Ja. Lite klag lyckades jag med att få in i dag. Duktig flicka.

Suck...

Hanna skrev om en kommentar på Ebbas von sydows blogg ang alla "experter" som vet allt om hur livet är eller kommer bli när man får barn. Hatar det själv eftersom alla är olika, upplever saker olika och alla barn är olika. MEN jag hittade en ännu värre kommentar bland gratulationerna. Hoppas ni kan se bilden;




Människan ifrågasätter om hon verkligen "ville gifta sig i åttonde månaden" och frågar om
hennes föräldrar är nöjda nu. Jag fattar ingenting. Det kanske är så att Ebba och hennes mans gifter sig för sina föräldrar skull, men det skulle förvåna mig väldigt.

Men. Varför säger man så? Är det sånt som kallas "näthat"?

Fredagsmys fur alle

Förförra helgen...

...var jag och Elsie hos Mormor och Morfar Päron och Morbror Fille. Vi tog en massa foton, som jag såklart inte hunnit visa.

Elsie fick en mössa och en tröja som Morbror Fille fick när han var liten på 90talet av sin gammalmormor (hans pappas mormor, altså inte min pappas mormor, utan min mammas mans mormor...hänger du med?).

Å så skrattade vi mycket.
Och kikade ut på den snöiga altanen som just nu är lite byggarbetsplats eftersom de just byggt om köket.

Favoritleksaken hos Mormor är den lilla hunden med skon i munnen, sliten med hälsan.

Och där finns även tripptrappstolen som Elsie ska få ärva. Den ska jag sanda och mål om KNALLRÖD tror jag. Eller turkos... vi får se. (Elsies bruna byxor är Johans från den sköna bruna 70talet)

Så får vi inte glömma porslinskatten. Som får många kramar och pussar av Elsie. Lika många som hon försöker ge alla riktiga katter, men de bara flyr..!

Det var den helgen det!

Flying Icecream

Igår kväll skrattade jag så hårt att jag inte kunde resa mig från golvet.

Elsie hade just somnat och Johan hade lagat middag och stod på en stol och letade efter plastbunkar att lägga upp matlådeportioner i. Han tappade en gäng på golvet och suckade trött och irriterat att det var så typiskt att sånt skulle hända när man var trött. Jag hade redan ätit tillsammans med Elsie drygt 2 timmar innan så jag hade fiskat upp ett paket BIG PACK 3 smak glass (jordens godaste?) för att servera mig lite efterrätt medan Johan åt middag. Glassen var lite hård så jag fick ta i lite för att få upp nåt. Jag tar i och tar och ploff så flyger en lång bit päron/vanilj/jordgubb genom luften och landar på golvet. I samma sekund kliver Johan ner från stolen och sätter foten... rätt i den stora glassbiten. Han fattar inte vad det är utan ser lite äcklad, förvånad och förvirrad ut. Jag börjar skratta och snart fattar han vad som hänt och börjar fnissa han med. Sen blir skrattet/fnisset värre och värre och snart skrattar vi hejdlöst så tårarna sprutar. Jag sitter dubbelvikt på golvet med magen i vädret och kiknar av skratt.

Jag förstår att det inte låter så kul. Men det var så sjukt kul. Just då. Två trötta småbarnsföräldrar och en bit flygande glass.

Orken vart ääääär du???

Det enda tråkiga med att vara gravid är att jag tappar orken. Jag orkar inte jobba med Ugglalala och jag älskar att göra det. Det gör mig ledsen. Jag vill jobba, men orken finns inte.

Lycko dem som orkar jobba, träna, promenera mm. Det skulle vara kul. Men det är det enda jag kan klaga över. Annars är det bara bra.

Fel men okej va?

Jag beställde av misstag tygtaggar med små bokstäver ist för stora. Men det gör väl inget. Eller?

Inte så tuff

Nu har jag lämnat Elsie på dagis för första gången. Hon blev ledsen när hon förstod att jag skulle gå och grät. Jag försökte skynda långsamt, för att inte dra ut på det, men samtidigt inte springa därifrån. I hallen mötte jag en jättegullig tjej som jobbar på en av de andra avdelningarna som frågar hur det gick och småpratar om hur jag får gå hem och skriva ner hur det kändes för det här är man aldrig med om igen, att lämna första barnet på dagis själv för första gången. Jag nickar och instämmer. Och så plötsligt häver jag ur mig; "det enda jag tänker på är hur mycket jag ska hinna jobba innan halv tre". Hon replikerar artigt att " ja, så är det ju". Jag går därifrån med Dramaten full med dator och tyg och halvklara ugglalalas och tänker; "Va fan sa jag så för?" Det stämmer ju inte ett dyft. Jag längtar efter att jobba, ja, men inte så mycket. Det enda jag tänkte på var hur länge hon skulle vara ledsen och hur mycket jag längtade efter att hämta henne. Varför skulle jag spela så tuff???




It's you and me today, dramaten.

Dagens... Tält

Jag tar inte på mig finkläder till dagis eftersom jag vet att jag kommer hem med bla fil, riskakor, banan och snor över hela mig. Och den här klänningen är inte smickrande just nu. Men på det här kortet ser det väl... ok ut. Men jag längtar efter att klä en ickegravid kropp igen. Och täcka dem med mjölkfläckar och bebisspya.

Nej, jag har inte drogat mitt barn

I måndags ville jag ta en fin bild på min stora lilla plutt som skulle gå på dagis för första gången. Men Elsie har tröttnat på din fotograferande mamma.

I höstas gick det inte att fota utan blixt eftersom jag gick och kom hem i mörker. Så jag försökte fota henne med blixt. Den gubben gick inte. Nu hatar hon blixt. Tom dagispersonalen får smaka på det. Där vänder hon ryggen när kameran kommer.

Och när jag i måndags försökte fota henne med mobben med löftet att inte använda blixten blinkar hon konstant och detta är den bästa bilden av en hel hög. Den hon ser minst drogad ut på.

Jag är inte så rolig

Jag ligger i soffan och orkar inte röra mig en millimeter medan Johan nattar Elsie. Ströläser bloggarna jag har bokmärke i ajfånen (som jag måste lägga till på bloggen snart). Och inser; Gud så tråkigt jag skriver. Finns så roliga bloggar. Mina texter är oftast... inte så roliga. Men man måste ju inte vara kul. Med det är synd, för jag skulle vilja vara Kul. Oh well.
Tittar på nyheterna och fascineras av demostrationerna i Egypten. Blir gråtmild. Tittar upp på lampan i taket för att inte grina.


Blir glad. Eftersom jag kommer på hur mycket jag älskar vår lilla "kristallkrona".

Litet och stort.

Första gången, andra dagen

Elsie har börjat dagis, eller förskola som det egentligen heter. Igår var första dagen. Då var johan med, idag var det min tur. Det gick bra igår och ännu bättre idag. Hon åt, sov och lekte och allt med nyfikenhet och glädje. Man spricker lite av stolthet. Hon blev lite mammig ett par gånger, till min förvåning (och i hemlighet lite glad) då hon är pappig-om något. Men mest verkade hon ha kul. Nu är vi hemma, jag är fullständigt slut, men Elsie är pigg. Fast just nu softar vi faktiskt en stund framför barnprogramet "I drömmarnas trädgård" och äter äpple.


Alla behöver softa ibland.