Inte så tuff

Nu har jag lämnat Elsie på dagis för första gången. Hon blev ledsen när hon förstod att jag skulle gå och grät. Jag försökte skynda långsamt, för att inte dra ut på det, men samtidigt inte springa därifrån. I hallen mötte jag en jättegullig tjej som jobbar på en av de andra avdelningarna som frågar hur det gick och småpratar om hur jag får gå hem och skriva ner hur det kändes för det här är man aldrig med om igen, att lämna första barnet på dagis själv för första gången. Jag nickar och instämmer. Och så plötsligt häver jag ur mig; "det enda jag tänker på är hur mycket jag ska hinna jobba innan halv tre". Hon replikerar artigt att " ja, så är det ju". Jag går därifrån med Dramaten full med dator och tyg och halvklara ugglalalas och tänker; "Va fan sa jag så för?" Det stämmer ju inte ett dyft. Jag längtar efter att jobba, ja, men inte så mycket. Det enda jag tänkte på var hur länge hon skulle vara ledsen och hur mycket jag längtade efter att hämta henne. Varför skulle jag spela så tuff???




It's you and me today, dramaten.