Jag bor så nära livet

En dag för ett par år sen, på väg hem med Elsie i barnvagnen efter en mammaledigdag möter jag en bekant, i min ålder, småbarnsmamma. Vi småpratar om ditt och datt. Jag frågar vart hon är på väg. Cancerbehandling svarar hon.  

Ibland glömmer jag vart jag bor. Hur nära jag bor livet. Nästan varje dag går jag förbi det. Det har lixom tappat beydelsen. Men så idag, medan jag släpade på toapapper och två kassar mat, går det förbi en man som gråter. Min instinkt säger att jag ska stanna och trösta, jag vill fråga hur det är, krama honom. Men jag fortsätter hemåt med mina kassar. Jag tar genvägen genom entren som så många gånger förut, men denna gång stannar jag till. En kort stund står jag med mina kassar och betraktar dem i Södersjukhusets entre. Är de sjuka? Besöker de någon?

Jag bor precis intill döden, sjukdomarna, förlossningarna. Någon andas för sista gången. Någon kämpar mot cancer. Någon blir mamma. Jag glömmer det så lätt. Att den platsen som för mig är en genväg hem, är en plats fylld av livsavgörande händelser för massor av människor, varje dag.

Jag går hem med mina kassar och tänker på den bekanta jag mötte, på hur glad jag är att hon mår bra idag och hur tacksam jag är över alla andra runt mig som är friska. Men jag inte släppa tanken på mannen som grät. Hoppas han har någon som tröstar honom. Vad som än har hänt.