Stop

Jag vet inte hur många det är som läser detta, men jag säger det ändå. Jag är bloggtrött. Kanske i en dag till, en vecka eller ett halvår. Vad vet jag. Ha det fint så länge. Kolla gärna in på min hemsida www.Ugglalala.se som jag jobbar med hela tiden. Kram

Inte så mkt att säga

Det är segt med bloggandet nu. Jag går sista veckan på kursen Retorik A och det känns sorgligt och lite spännande, eftersom snart börjar nästa kurs, Svenska A. Sorgligt eftersom en del av mina klasskompisar försvinner.

Nu ska jag sy så mycket jag kan i veckan. Längtar efter det jämt när jag inte gör det. Det är som en drog.

Jag vill oxå gå på Ellegalan

Nån jävla gång ska jag bli bjuden på såna där galej. Vet inte hur och så, men det ska jag.

Jag hade dock en helt supermysig afton ändå, utan Ellegalan. Drack öl hemma hos min klasskompis Max tillsammans med hans 3 kompisar och vår andra klasskompis Vera. Vera är 21, alla pojkarna var 22 & 23 år. Så rimligtvis borde jag känt mig gammal. Men det gjorde jag inte. Jag bara skrattade så jag fick kramp och hade allmänt roligt.

Och idag har vi varit hemma hos kusinerna,lekt, ätit lunch och sen åkt hem, målat och ätit middag.

Två världar. Älskar båda. Lycko mig som får vara lite "ung & fri" och samtidigt "vuxen & mamma". Under samma dygn.

Värld 1:


Värld 2:

Bättre

Idag ska jag till Sats på min först PT-träff. Tre tillfällen ingick i medlemskapet. Mkt bra! Efter det ska jag möta två klasskompisar och skriva på vårt grupparbete som ska in i morgon. Kanske hinner jag jobba lite på min egna analys som ska in på söndag kväll kl 23.59...

Jag försöker äta bättre nu, skär ner på kolhydrater och socker. Men lite frukt då och då och rågmacka till frukost äter jag ff. Tar det lite piano med Lchf-andet. Kan få magproblem igen, som förra gången. Lchq passar mig bättre.

Igår sydde jag en massa, så himla härligt.


Längtar efter en dag att bara få sy. Hela dagen.

Och så en dagens.

Tack och Godnatt.

Jag bor så nära livet

En dag för ett par år sen, på väg hem med Elsie i barnvagnen efter en mammaledigdag möter jag en bekant, i min ålder, småbarnsmamma. Vi småpratar om ditt och datt. Jag frågar vart hon är på väg. Cancerbehandling svarar hon.  

Ibland glömmer jag vart jag bor. Hur nära jag bor livet. Nästan varje dag går jag förbi det. Det har lixom tappat beydelsen. Men så idag, medan jag släpade på toapapper och två kassar mat, går det förbi en man som gråter. Min instinkt säger att jag ska stanna och trösta, jag vill fråga hur det är, krama honom. Men jag fortsätter hemåt med mina kassar. Jag tar genvägen genom entren som så många gånger förut, men denna gång stannar jag till. En kort stund står jag med mina kassar och betraktar dem i Södersjukhusets entre. Är de sjuka? Besöker de någon?

Jag bor precis intill döden, sjukdomarna, förlossningarna. Någon andas för sista gången. Någon kämpar mot cancer. Någon blir mamma. Jag glömmer det så lätt. Att den platsen som för mig är en genväg hem, är en plats fylld av livsavgörande händelser för massor av människor, varje dag.

Jag går hem med mina kassar och tänker på den bekanta jag mötte, på hur glad jag är att hon mår bra idag och hur tacksam jag är över alla andra runt mig som är friska. Men jag inte släppa tanken på mannen som grät. Hoppas han har någon som tröstar honom. Vad som än har hänt. 

Ringrostig

Varit dåligt med dagens under julledigheten. Men nu så. Hur gjorde man nu igen? Trycka här... Se lite svår ut.. Ja! Klart!

Så lite pepp på det

Men livet är inte depp för det. Nej. Ibland är det riktigt fint. Igår kväll tex. Två klasskompisar kom över på pizza o plugg. Mkt härligt. Bildbevis:

Kryptiskt.

Alltså. Vad jag menade igår vad att om man håller på och klagar över att folk inte klagar tillräckligt (höhö) så kanske man ska föregå med gott exempel och dela med sig av lite vardagsskit.

Varsågoda:

-imorse var båda barnen sjukt gnälliga och Lilla skulle bara bäras och Stora fick utbrott av minsta lilla motgång.

-jag var en dålig mamma och skrek och var otrevlig när tålamodet tog slut. Med ångest som följd som vanligt.

-barnen vaknar båda två om nätterna just nu. Vi tar varannan natt men ändå sover man sämre den natt den andra har natten.

-nattningarna har gått från smidiga till jobbiga då vi numera lägger barnen samtidigt och lilla inte längre ligger i spjälsäng. Vilket innebär sjuttiotusen uppspringningar per läggning. Storas superlätta läggning har vi förstört genom att legat bredvid henne tills hon somnat i ett par månader eftersom vi var rädda att hon skulle väcka Lilla när de flyttade in i samma rum. Dumma dumma oss.

Slut på klag.

Woman in the mirror

Ang inlägget nedan. Man kanske ska börja med sig själv som mj sa en gång. Så det gör jag. Imorgon. Nu måste jag sova.

De e mycket happy nu

Ströläser min bloggfeed efter några dagars utan att ha kollat in. En sak som slår mig, och så klart stör mig- håll i hatten nu för här kommer bitterf*ttan fram igen- är alla "ååå va mysigt och najs och härligt allt är, ååå va kul 2013 ska bli bla bla bla". Jag känner bara; kan man inte få höra lite skit oxå? Lite "fan det blev inte som jag tänkt mig, min svärmor hatar mig och jag får inga roliga jobb". Men nej. Sånt skyltas det inte med. Och klagar man, som jag gör nu, så är man avundsjuk och missunnsam. Och lite av varje är jag säkert, men mest trött på alla "perfekta liv".
Okej alla skriver inte om happyhappy, men många av de stora gör det.
Kanske ska byta ut bloggarna i min feed ist för att " klaga". Men jag vet inte om det hjälper.
Loggar in på fb och läser min på bästa fb-grupp ist. Livet. Rakt upp och ner utan krusiduller.

Ännu ett löfte;

Skärpningen på pluggfronten.


Delmål 1; läsa sid 1-142 i den här boken innan måndag. Som är på engelska. *suck*

Första dagen på 2013

Vi har klätt ut oss till Pippi, pysslat, snorat, hostat och varit hos Elsies dagiskompis och lämnat julklapp till hans storebror (han är min gudson).


Nu har jag ont bakom vänster kind och öga samt huvudvärk på samma halva av huvudet. Så Godnatt.

Bra början

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! 

Vi har just bokat en resa till solen i sommar! 

Första utomlandssemestern med barnen, längtar så jag vill SKRIIIIIIIIIKA!

Ok... det är typ 6 månader kvar till vi reser. 

Men längta är mysigt.