Jag vet inte hur jag ska skriva igen.
Hur jag ska balansera Privat och Personligt utan att blotta mig eller bli för ytlig. Jag hade förträngt/glömt bort att en del människor jag känner läser bloggen. Alltså, såna som kände mig innan bloggen. Det är skillnad. För de som känner mig genom bloggen först, de vet hur jag bloggar. Det kan läsa mig.
Men hur ska jag kunna skriva om skit och ångest (eftersom allt gulligull är det ingen som lyfter på ögonbrynen över) när jag vet att det kan missförstås? När jag vet att människor jag känner sedan kan träffa mig och veta sånt jag inte berättat för dem. Om en ångest efm eller jobbiga tankar jag vädrat här.
Jag vet att det låter sjukt, som om jag inte vill att nån ska läsa. Det handlar om att jag helst nånstans vill vara anonym, men ändå inte.
Ni hör. Förvirrad människa.
Jag längtar förfärligt mycket efter att blogga. Efter att berätta allt som hänt sen sist. Efter er feedback, era kommentarer, era som 'like'-klick. Det är en drog, att skriva och få bekräftelse på ens ord.
Men jag kan inte komma tillbaka riktigt ännu. Men jag vet att jag vill. Och att jag gör det. Men inte när.
Hur jag ska balansera Privat och Personligt utan att blotta mig eller bli för ytlig. Jag hade förträngt/glömt bort att en del människor jag känner läser bloggen. Alltså, såna som kände mig innan bloggen. Det är skillnad. För de som känner mig genom bloggen först, de vet hur jag bloggar. Det kan läsa mig.
Men hur ska jag kunna skriva om skit och ångest (eftersom allt gulligull är det ingen som lyfter på ögonbrynen över) när jag vet att det kan missförstås? När jag vet att människor jag känner sedan kan träffa mig och veta sånt jag inte berättat för dem. Om en ångest efm eller jobbiga tankar jag vädrat här.
Jag vet att det låter sjukt, som om jag inte vill att nån ska läsa. Det handlar om att jag helst nånstans vill vara anonym, men ändå inte.
Ni hör. Förvirrad människa.
Jag längtar förfärligt mycket efter att blogga. Efter att berätta allt som hänt sen sist. Efter er feedback, era kommentarer, era som 'like'-klick. Det är en drog, att skriva och få bekräftelse på ens ord.
Men jag kan inte komma tillbaka riktigt ännu. Men jag vet att jag vill. Och att jag gör det. Men inte när.
4 kommentarer:
Jag förstår dig verkligen. Iblands slås jag också av den insikten. Tänker på ovänner, bekanta jag känt nån gång, kompisar till kompisar osv som läser min blogg och då låser jag mig helt. Men sen bestämmer jag mig alltid för att bara köra ändå och gå på magkänsla. Jag skriver det jag känner för och tänker inte så mycket på vilka det är som läser. Lever i tron att det är de som kommenterar som läser annars inga. Och det är en ganska skön villfarelse.
Jag förstår också precis hur du menar. På min förra blogg så var det bara mina allra, allra närmaste vänner plus andra random bloggmänniskor som läste (vad jag vet.). Nu har jag en "företagsblogg" där jag även skriver om mitt liv och mina tankar. Grejen är att bloggen är kopplad till facebook och varje nytt inlägg kommer upp för mina "gillare" där, både nära och ytligt bekanta. Jag tycker det är bra så klart men samtidigt tyckte jag att det var lite jobbigt i början, som jag låste mej, som om allt jag skrev fick lov att vara perfekt eftersom människor som jag verkligen bryr mej om vad de tycker läser. Men nu har jag släppt det. Jag är ju jag. Har alltid varit. Men visst, jag är nog mer personlig en privat på min blogg. Vill inte att hela bekantskapskretsen ska veta när jag känner mej vissen eller har pms. Svår balansgång det där. Jag längtar tills du kommer tillbaka!! Saknar ditt bloggande. Hoppas du hittar ett sätt som känns bra :)
Måste bara säga att Elsie och Helge är ungefär de finaste namn jag vet.
Min mamma hette Elsie - så det kändes lite för nära när jag skulle döpa mina döttrar. Och Helge eller Holger hade det blivit om jag fått en kille!
Har inte följt din blogg, hittade den nu, men tycker mycket om både de bittrare och ljuvare sidorna. Hoppas du snart är tillbaka.
/Aa
vi väntar tålmodigt :) hoppas du hittar en balans som känns bra.
Skicka en kommentar