Så här är det.

Så, så här är det; när jag började på min nuvarande arbetsplats var det helt underbart. Jag hade gjort min kortfilm och samtidigt jobbat i receptionen på ett stort företag där jag känt mig helt meningslös. På det nya (nuvarande) jobb fick jag inte bara vara på en kreativ arbetsplats med massa sköna människor, utan även känna att jag var viktig. Jag vet att det jag gjort under min tid här har varit väldigt uppskattat och jag har gjort ett bra jobb. Men eftersom jag är en person som vill väldigt mycket och även vet att jag har en talang så var ju aldrig tanken att jag skulle stanna här för alltid, dessutom var det ett vikariat.

På hösten började en praktikant hos oss och jag började må dåligt. Jag fick se hur en 19-årig tjej fick göra massa roliga saker, vara med, lära sig medan jag sprang runt och plockade in disk och lagade trasiga skrivare. Men eftersom jag trivdes så bra med arbetsplasten och min chef antydde att han ville att jag skulle stanna så kom jag på förslaget att jag skulle stanna och på deltid backa upp den andra tjejen när hon kom tillbaka mot att jag resten av tiden fick jobba som jr copywriter och lära mig en massa om det här jobbet som jag verkligen tror skulle passa mig. Förslaget togs emot positivt och jag skulle börja kvällskursen i copywriting på våren.
Härliga tider tänkte jag. Arbetsuppgifterna skulle delas upp from 1 juni mellan mig och den återvändande receptionisten och jag skulle lämna ifrån mig allt, utom servicebiten. Jag skulle ta hand om fika och lunch inför möten, att lokalerna såg fräscha ut, att disken var inplockad osv.
Men en stor grå sten växte till ett mindre berg inom mig. Det kändes plötsligt inget bra om dagarna. Jag fattade inte varför. Jag skyllde på min vänskapsförlust, för att jag trodde att det var därför. Att jag kände mig ensam och utanför. Jag var deppig, sur, vrång och ledsen.
I förra veckan tog min ena chef mig åt sidan och frågade hur det var. ‘Bratackhurärdetsjälv’ svarade jag och log mitt bästa fejkleende. Sen frågade han igen.
-Vill du veta ärligt? sa jag.
-Ja.
-OK. Inte så bra. Personliga problem.
Vi pratade kort om det.
-OK. Är det säker på att det är allt? säger han i allvälmening.
Jag tänkte i en halv sekund. Så insåg jag. Jag kan inte längre. Jag orkar inte fejka längre.
-Nej, svarar jag.
Så sa jag som det var. Det som jag själv visste men inte hade vågat inse. Det funkade inte längre. Jag tycker inte längre om mitt jobb. Vi pratade om den nya tjänsten. Skulle jag verkligen klara av att stå med ena benet i receptionen och andra benet i ett mer utvecklande jobb. Då insåg jag. Att det inte skulle funka. Jag kan inte med självrespekt och glädje jobba som receptionist längre. Jag vet vad jag vill nu, jag vet att jag är duktig. Jag vill mer. Mycket mer. Det skulle inte vara schysst mot varken mig, min chef eller mina kollegor. Jag grät där i köket. Jag gick hem och grät ännu mer i soffan med J. Han tröstade och lyssnade, peppade och kramade. Efter 4 timmas grin kunde jag äntligen säga det högt, det som jag insåg i köket på jobbet. Jag måste sluta. Jag måste klippa helt. Måste hoppa. Jag ser ingen mark. Jag ser inget nät. Men jag måste hoppa. Och det kändes fantastiskt.
Jag vakande nästa morgon och allt kändes annorlunda. Lite nervös var jag innan jag pratade med min chef men han var som vanligt fantastisk. För en grej kan jag säga, jag kommer aldrig ha en sån bra chef igen. Han är så schysst, ärlig, lätt att prata med och framför allt, så ser han en. Han såg mig. Ville ge mig en chans. Jag sa som det var (utan att börja gråta! Hurra!) och bad om ursäkt, men det behövdes inte, han tyckte att jag var modig och uppskattade min ärlighet. Samt att det var ett moget beslut att ta. Kändes otroligt bra. Mitt kontrakt som vikare går ut den sista juni, så det kom vi överens om igår var ett bra slut datum. Jag får 2 1/2 vecka att friska upp den andra tjejens minne, men åker jag och J till England över midsommar och en veckan efter. Sen kommer vi hem och då. Ja, då börjar det. Äventyret.

Vad ska hända med mig? Jag vet inte. Jag har många planer. Söka mindre kurser på universitet i höst och i vår, och om jag fortfarande vill och behöver (dvs att jag inte redan jobbar med något i den stilen eller något annat jag gillar) kanske söka till Berghs copyutbildning till nästa höst. Och säkert en massa annat. Jag kommer utveckla min blogg, det vet jag alldels säkert, har massa spännande planer... Jag kommer klippa klart min kortfilm. Skriva på manusidéer kanske. Ta vara på dagarna jag fått att leva i. Promenera. Laga mat. Springa. Cykla tills snön hindrar mig. Hitta på fiffiga sätt att göra massa mysigt saker gratis. Det ska bli spännande.
Som ni hör är detta goda nyheter. Och sorgligt eftersom jag kommer sakna mina kollegor hemsk mycket. Och att få lön :) Men jag vinner så mycket på att våga släppa. Att våga leva så som jag vill leva, inte som jag tror att jag borde. Äntligen.