Det är så svårt med avundsjuka. Den är så tung och skamfylld. Och orättvis mot alla inblandade. Och gör en så ensam. Man skäms så mycket över den att man inte kan dela den. Den är så tung att man inte orkar bära den själv. Bröstet blir så tungt, mörkt, svider och skaver. Jag hatar att vara avundsjuk. Det klär inte någon, man ska alltid unna människor allt det får, man ska alltid vara glad för det man har. Men vad gör man när avundsjukan är så komplex och konstig att man inte ens fattar den själv? När man inte vill känna den, för det är delvis ens eget fel och delvis bara så som det är? Jag vill skära bort min avundsjuka med en kniv. Jag vill skrapa bort den med naglen, jag vill spola bort den, att den rinner bort och försvinner. Varför har vi ens denna känsla? Jag kan förstå rädsla, kärlek, stolthet, sorg t.o.m. hat. Men avundsjuka kan jag inte förstå.
Och värst av allt: Jag har så mycket att vara glad i mitt liv så att jag skäms över bara det faktum att jag ÄR avundsjuk, förutom det som jag är avundsjuk på.
Jag hatar avundsjuka. Hatar.
1 kommentar:
å vad jag känner igen mig! det är apjobbigt när det är sådär, men om man är medveten om det så är det ju ett lååångt steg på vägen.
jag brukar bota min avundsjuka genom att skämtsamt säga till personen att nu är jag så avundsjuk på dig! då brukar det avdramatiseras o gå över.
också brukar jag tänka för mig själv att det finns ju saker som andra är avundsjuka på mig för och vill jag verkligen byta liv med den jag är avundsjuk på? och man får inte fuska och bara byta delar med någon annan person, utan man måste byta hela livet, utseende, familj-ALLT! oftast blir svaret nej o då har man ju egentligen inget att vara avundsjuk på..
oj vilken lång kommentar det blev...
kram!
Skicka en kommentar