så här är det. man ska inte vara fixerad vid sin vikt. man ska äta gott och nyttigt och motionera regelbundet och försöka ha kul i livet. så mår man bra. det är verkligen min filosofi och den har fungerat ganska bra.
för drygt 3 år sen vaknade jag upp ur en slags 'hälsokoma'. jag hade skitigt i min kropp hela min uppväxt och nu syntes det. jag var 160 och vägde 72 kilo. inte så farligt kanske, men mer än vad jag kände att jag var nöjd med. jag hade aldrig tränat, aldrig brytt mig om mat.
men så bestämde jag mig. jag läste allt jag kom över om kost, hälsa och träning och sätte igång utan att berätta för någon (förmodligen i rädsla för att misslyckas och behöva erkänna detta). jag la om hela min kost och började träna. efter knappt 3 månader var jag plötsligt mycket gladare och piggare och vägde mig för första gången. jag vägde 55 kg. jag höll på att bajsa på mig. det var så häftigt att ha lyckats. jag firade med att shoppa alla csn pengarna (bodde i london då, så det var dubbelt så roligt) och kunde för första gången någonsin sätta på mig tajta kjolar och toppar och känna mig fin. det är svårt att beskriva, men jag var och är otroligt stolt över mig själv. alla som kände mig blev såklart otroligt förvånade och imponerade. några frågade vilken diet jag gick på och trodde mig inte när jag sa att det inte var någon diet, utan att jag ändrat livstil. månaderna gick och jag hamnade efter ett tag på 57-58 och kände att det nog en alldels lagom vikt för mig. jag levde efter mina reglar, ruckade på dem i bland men more or less har jag hållit mig till min nya livsstil.
det blev lite svårare när jag blev kär i höstas. jag kämpade med flera projekt på fritiden, ett heltidsjobb, vänner och kärlek. men det gick någorlunda.
men sen kom sommaren. och sen kom semestern och ihop-flytten med j.
jag ska bespara er historien och sammanfatta det såhär: min fd baggyjeans är nu tajta. mina vanliga jeans skär in i magen. jag orkar ingenting. jag är deppig och trött (av många olika anledningar, men mycket beror på brist på träning). alla mina kläder ser förjävliga ut på mig. jag vågar inte väga mig.
det här handlar inte om att jag vill se ut som kate moss eller ens väga 55 kg igen. jag vill vara sund och glad och kunna använda min garderob igen.
så idag ska jag jag till helveteshålet som jag kärlekfullt kallar det. gymmet. ska jogga 40 min. det är kanske inte ett maraton, men det är en början.
2 kommentarer:
undrar varför det är så lätt att lägga på sej när man ingår samboskap? märkligt!
dock tycker iaf jag att du är minst lika fin som du alltid vart å det syns iaf inte på dina bilder att dina jeans sitter lite hårdare i midjan nu :)
och 40 min joggandes?
det är ju en hejdundrande början. orkar jag knappt ens då jag är hyftsat tränad!
tack, ja, jag gör allt för att dölja 'förälskelse-fettet'... 40min är 10 snabbgång 20 min jogg och 10 min snabboch gång och nedtrappning... så det är inte farligt som det låter :)
Skicka en kommentar