Jag väger mig tre gånger. Hoppas att det ska vara fel på vågen. Det är det inte.
Jag får minnesbilder av kort jag sett på mig själv från i sommar. Det är som om jag ser bilder från förut. För 10 år sen. När jag var tjock.
Så där ser jag ju inte ut längre.
Men så är det inte. Det är nu.
Bilder från nu. Nu ser jag ut så här. 76.2 kilo på 159,5 cm. Med ångest ända ut i tummen räknar jag ut mitt BMI på appen. Många Daim sen "normalvikten" på 18-25 BMI. En hårsmån från "fetma". Måste ner drygt 12 kg för att komma till den översta gränsen för att inte vara "overweight".
Gick upp tre kilo på Skånesemestern. Sprang ju första veckan, men andra veckan bodde vi med min pinnsmala bror och hans mycket vackra och smala (och gravida) flickvän. Och min pinnsmala bror vräker gärna i sig smågodis så det hade vi hemma jämt. Och jag tackar inte nej. Nej, jag äter gärna smågodis och ett äpple (!) till lunch. Eller en cola och en snickers. Och så vin, öl, vin, öl. Och glass.
Idag fick jag med gråten i halsen bedja till Johan om hjälp. Han måste oxå sluta äta skit, annars funkar det inte. Vi måste alla äta bättre. Han måste peppa mig och ge mig tid att springa. 2-3 ggr/veckan. Han säger att han älskar mig som jag är. Problemet är att
jag inte gör det.
Semester är det två veckor till, men min (andra) hälsoresa börjar nu.