Rhetoric Slam

För prick en vecka sen ställde jag upp i retoriktävlingen Rhetoric slam igen. Denna gång hade jag oturen att vara första talaren, vilken alltid får låga poäng. Men jag kom trea ändå, så jag får vara nöjd (fast jag borde kommit tvåa! Eller vunnit. Fast hon som vann var skitbra.). I alla fall: Här är talet. För att ni ska förstå sammanhanget; temat var Makt och jag bar denna klänning:

  

Hej. När man ska stå så här inför folk, tycker jag om att känna mig fin. Den här klänningen tycker jag om. Men den har ett problem, skärningen är här uppe (visar under bysten). Det gör att magen sticker ut ganska mycket. Men jag har lixom fött två barn och tycker att jag är ganska bra, så jag sätte på mig den ändå.

För några veckor stod jag och låste upp porten, i min fina klänning, då jag möter en granngubbe. Vi hejjar och han ler säger; Jaha, å vad blir det för en liten här då, och tittar och pekar mot min mage.

Det är inte första gången jag fått kommentarer om min kropp, så jag gör som jag alltid gjort och säger Nej, det är bara jag som ätit lite för mycket bullar. Så känner han sig lite bättre. Jag vill ju inte att han ska känna sig obekväm, det är ju inte hans fel att jag är tjock.

Det här hände igen, några veckor senare medan jag stod och titta på mina barn som lekte utanför vårt hus. Det kom en gubbe med stor fet gubbmage, ni vet en sån som man tror man kan peta hål på om man sätter en liten knappnål mot den. Han vaggar mot mig där jag står i samma klänningen som jag tycker jag är så fin i och säger; jaha, är det en trea på gång.

Här brukade jag lägga in ett skratt ”hehehe” och börja be om ursäkt för mitt utseende. Men det gjorde jag inte. Jag var ganska elak. Jag sa bara som det var.

Nä det är jag inte. Och jag tycker du ska vara väldigt försiktig när du frågor en kvinna det. Väldigt många blir väldigt sårande av sån kommentar.

 Jag ser ut så här och jag tycker om den här klänningen. Och är det så att jag ser gravid ut i den, så är det så. Men det behöver man inte fråga om eller kommentera..

Han såg ut som om jag hade skitit på mig framför honom. Han var lixom både obekväm och upprörd och skämdes. Men harklade ur sig nån harang som liknade en ursäkt och vaggade bort.

Men det är kanske inte gubbens fel? Det kanske är jag som gjorde fel. Det finns ju ganska tydliga regler för hur vi kvinnor ska se ut. Om du undrar hur den regelboken ser ut, så har jag med mig den, den ser ut så här (tar upp en ELLEtidning), den finns även i den här upplagan (Damernas Värld), eller den här upplagan (Chic), eller i princip vilken annan tidning som helst i pressbyråns tidningshylla. 

Var enda tidning i hela tidningsstället visar smala och felfria kvinnor, så kommer jag här och tror att jag får se ut hur som helst!?

Nä, vi tjockisar, eller alla som inte har storlek 36 eller mindre, vi ska träna och lchf:a och 5:2:a och konsumera så att vi ser ut som de i tidningar.

Vem har makten att ändra det här? 

Jag. Jag och min klänning. Och alla ni andra som är less på att be om ursäkt för er kropp. Vi kan göra nåt.

En gubbe i taget.