Världens bästa pappor

Vem plockar upp dig om du faller - jo pappa!

Apropå Johan så läste jag just detta inlägg av en pappa.

Jag vet inte hur mycket jag har berättat om hur hösten/vinter har varit men ni vet ju hur min sommar var. Att påstå att jag inte var närvarande är inte en överdrift. Nu var inte Elsie jättemammig innan detta, hon har alltid varit nöjd och glad i de flestas sällskap. Johan gick på semester/föräldraledighet i juli var hemma med Elsie tills hon började på dagis i början av februari. Redan under sommaren knöts en band mellan dem som aldrig kommer försvinna. Jag vill inte påstå att de inte hade en starkt band mellan sig innan, Johan spenderade varje ledig minut med henne efter jobbet och på helgerna. Men under Johans pappaledighet har Elsies relation till henne pappa blivit otroligt djup och varm. Han är hennes trygghet, hennes stora kärlek, henne värld. Ja, det är klart att hon älskar mig. När pappa inte är med är jag alltid nummer 1. Men när pappa är i närheten, så är det han som är trösten, leken, alltet.

Efter att illamående försvann fokuserade jag mycket på mitt jobb och det var skönt. Jag älskade att komma hem och leka och mysa med Elsie och vi hade en fin höst hela familjen. Sen i julas, när jag blev sjuk och graviditeten blivit jobbigare och tyngre, har jag sakta försvunnit igen. Jag kan inte leka, trösta och busa på samma sätt som innan. Jag saknar det så. Och Elsie har blivit ännu 'pappigare'. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde mig något. Jag intalar mig själv att det är bra, eftersom det snart kommer en ny liten skrutt som kommer behöva mig väldigt mycket. Speciellt om jag ammar, då det är det enda Johan inte kan göra.

Men faktum är att det hela egentligen gör mig glad. Hon har en sån fin och varm relation till sin pappa. De var tillsammans varje dag i nästan 8 månader och det märks. Jag var hemma ett år med Elsie. 4 månader hit eller dit kanske låter petigt, men med Dutten har vi sagt att vi tar halva var, 9 månader var. Sen får man se, livet kan kasta om ens planer innan man ens hinner blogga klart för dagen, men sån är planen. Jag vill att Johan ska få en bit av den där bebistiden. Den är rätt annorlunda. Kunde vi så skulle vi dela på veckorna redan från början, att Johan jobbar 2/3 dagar i veckan och hemma 2/3 (då jag skulle jobba). Nu funkar det tyvärr inte med hans jobb. Men vår lösning är väldigt bra den med.

Det jag längtar efter nu är tid med mina barn. Hämta Elsie på dagis, gå till lekparken. Leka i vårsolen. Dutten, Elsie och jag (ja, Dutten kommer vara lite liten för att leka i sandlådan nu i vår). Busa hemma i soffan, bygga med lego, läsa sagor. Äta mellanmål på en bänk med ansiktet i vårsolen medan den sista vintervinden sveper förbi. Ja, visst förskönar jag säkert det hela. Men jag inbillar mig att vi kan ha det jävligt mysigt på eftermiddagarna i vår, jag och mina barn. Och sen, i januari nästa år, så tar Johan vid och det blir hans tur att njuta av våra barn varje dag. Vilken lyx vi har. Allihopa.