Plats

Mitt inlägg om hur avis jag var på andra gravida var inte menat som något annat än att få spy ur sig lite 'tyckasyndomsigsjälv'-urk. Jag gör sånt. Ofta. Jag behöver det. Men.

Jag gråtar framför nyheterna varje morgon och kväll när jag ser bilderna från Japan. Jag och Johan pratar om Libyien varje dag. Jag är djupt orolig över och engagerad i hur vi uppfostrar våra barn i sociala könsroller och oroar mig konstant för att jag inte ska ge Elsie och Dutten alla möjligheter att bli fördomfria, varma, medmänskliga och kärleksfulla människor.

Men detta vill jag inte framstå som nån slags ûbermänniska, bara säga att när jag googlar syskonvagnar och förlossningstecken, klagar över att jag gått över tiden, är förkyld och ledsen så är det bara en del av mina tankar.

Och varje gång jag klagar över något fjuttigt så tänker jag; kom bara ut frisk och kry mitt lilla barn. Allt annat är oväsentligt.

Det får plats mycket i en människa. Man visar ytterst lite i en blogg.

But it my blog, and I cry If I want to.



ps. 9 dagar över tiden...