Jag tittar på den lilla nya människan. Hon är så smal och liten, så rosa och näpen. Hennes drag så tydliga och hennes blick går från sömn till vaken, mätt till hungrig, glad till ledsen. Och det är allt. Hon vill inget mer, hon kräver inget mer. Hon vet inget annat. Hon lever i nuet. Vet inget om igår, imorgon eller nästa vecka. Hon är en del av allt och allt är en del av henne. Hon finns, här och nu.
Hennes mamma lägger läpparna mot hennes panna och pussar och luktar samtidigt. Viskar nåt ord till henne som hon inte förstår men som är fyllt med kärlek. Hon känner mamma lukt. Det är mat och trygghet. Det är hennes första kärlek, men för henne är allt bara här och nu.
Hon sover på en fåtölj, omringade av filtar. I den fosterställningen som hon övat på i sin mammas mage tills för en månad sen, när hon kom ut och landade på mammas bröst. Jag sitter bredvid, men kan lika gärna vara i en annan stad, en annan värld. Det finns bara hon och nuet. Ingen Faster, kusin, Farmor, middagsbjudning eller klocka. Bara här och nu.
Varför minns jag inte det här? Varför tittar på Kira och hennes mamma och pappa och upplever det som om jag aldrig varit med om det de är med om? Jag var ju där, jag vet att jag var där, Elsies första månad i livet. Men jag minns inget. Jag minns inte att jag satt och snosade på hennes huvud. Jag minns inte att hon låg och sov medan vi åt middag, jag minns inte att jag tog henne nånstans, jag minns ens inte att jag var lycklig. Jag minns för f*n ingenting. Förmodligen var vi inte med om exakt samma saker som min bror och hans flickvän är, allas förutsättningar är olika. Men jag känner mig... vågar jag säga det... snuvad på något. Den där första tiden. Är borta. Eller har jag förträngt den? Vart är minnena?
Jag tror jag vet. Jag levde inte i nuet då. Jag längtade ständigt framåt. Tills hon blev äldre, kunde sitta, sluta amma, sova bättre. Jag fick lite panik över att hon var så försvarslös och osjälvständig. Panik över att jag hade ansvar för henne. Så jag väntade och längtade. Och levde i längtan efter framtiden. Inte i nuet. Och det var där allt hände. Allt det där lilla, som jag nu ser hos Kira och hennes föräldrar. Allt det som jag missade. Inte tog in och la i minnesbanken. För den var fullt upptagen med att försöka ladda ner osläppta versioner av framtiden.
Idag är allt underbart men Elsie. Jag njuter av henne dagligen, hennes framsteg och äventyr. Det händer nu. Men är jag där?
Hennes mamma lägger läpparna mot hennes panna och pussar och luktar samtidigt. Viskar nåt ord till henne som hon inte förstår men som är fyllt med kärlek. Hon känner mamma lukt. Det är mat och trygghet. Det är hennes första kärlek, men för henne är allt bara här och nu.
Hon sover på en fåtölj, omringade av filtar. I den fosterställningen som hon övat på i sin mammas mage tills för en månad sen, när hon kom ut och landade på mammas bröst. Jag sitter bredvid, men kan lika gärna vara i en annan stad, en annan värld. Det finns bara hon och nuet. Ingen Faster, kusin, Farmor, middagsbjudning eller klocka. Bara här och nu.
Varför minns jag inte det här? Varför tittar på Kira och hennes mamma och pappa och upplever det som om jag aldrig varit med om det de är med om? Jag var ju där, jag vet att jag var där, Elsies första månad i livet. Men jag minns inget. Jag minns inte att jag satt och snosade på hennes huvud. Jag minns inte att hon låg och sov medan vi åt middag, jag minns inte att jag tog henne nånstans, jag minns ens inte att jag var lycklig. Jag minns för f*n ingenting. Förmodligen var vi inte med om exakt samma saker som min bror och hans flickvän är, allas förutsättningar är olika. Men jag känner mig... vågar jag säga det... snuvad på något. Den där första tiden. Är borta. Eller har jag förträngt den? Vart är minnena?
Jag tror jag vet. Jag levde inte i nuet då. Jag längtade ständigt framåt. Tills hon blev äldre, kunde sitta, sluta amma, sova bättre. Jag fick lite panik över att hon var så försvarslös och osjälvständig. Panik över att jag hade ansvar för henne. Så jag väntade och längtade. Och levde i längtan efter framtiden. Inte i nuet. Och det var där allt hände. Allt det där lilla, som jag nu ser hos Kira och hennes föräldrar. Allt det som jag missade. Inte tog in och la i minnesbanken. För den var fullt upptagen med att försöka ladda ner osläppta versioner av framtiden.
Idag är allt underbart men Elsie. Jag njuter av henne dagligen, hennes framsteg och äventyr. Det händer nu. Men är jag där?
1 kommentar:
Jomen det är väl sådär det är för alla tror jag! Man längtar ihjäl sig efter alla framsteg, men visst finns man i nuet ändå, men man minns ju inte allt i detalj. Och det är nog bra för, helt ärligt, hade man skaffat ett barn till om man verkligen mindes hur lite man egentligen sover och hur hormonell och förvirrad man är? Sen kan jag ju säga att med andra barnet ÄR man mer i nuet, men inte minns jag dom där första jobbiga kolikmånaderna i alla fall.
/Annika
Skicka en kommentar