måndag 22 februari 2010

Jävlabusshelvete-trafikskit-snöbajs-förbannademinusgrader

Idag skulle jag och Elsie skulle äta lunch med min vän Susanne. Bara att komma på bussen var ett äventyr men efter att ha missat en och väntat 15 minuter på nästa satt vi äntligen, 20 minuter försenade på rätt buss. Elsie hade då tyvärr hunnit bli jättehungrig och grining och ville inte sitta i vagnen, något som i prinip aldrig händer. Jag tog upp henne i knäet och hon blev jätteglad och började charma tjejen bredvid oss. Mitt på skeppsbron händer det som inte får hände, bussen krockar in i bussen framför. Elsie som satt i mitt knä med ansiktet mot mig blev rädd och började gråta. Jag visste inte om hon smällt huvudet i stången bakom henne eller inte, men trodde inte det. Lite chockade går vi alla av och jag avbokar lunchen pga tidsbrist. Men på bussen hem börjar jag bli orolig. Tänk om hon gjorde illa huvudet? Plötsligt somnar Elsie sittandes och går knappt att väcka.... Jag får panik och ringer min pappa som tycker att jag ska gå förbi barnsjukhuset på SÖS. Med panik i hela kroppen kollar jag Elsie varannan sekund, att hon andas, att hon reagerar när jag tar på henne eller stör henne. Det gör hon, men hon är verkligen däckad. Vid den här tiden är hon vanligen superhungrig och dessutom supertrött, men vad vet jag? Hon kan ju ha slagit till huvudet utan att jag uppfattade det! Jag rusar in på SÖS och tar upp henne sovandes ur vagnen, hon är mycket svårväckt, men tillslut vaknar hon till. Jag rusar vidare till barnsjukhuset. Där möts jag av underbart gulliga sköterskor som lyssnar och tröstar och säger att hon ser pigg ut men om jag är orolig ska jag gå till barnakuten där en läkare kan titta på henne. Det slutar med att en läkaren på barnakuten konstaterar att hon verkar oskadd. Jag ska hålla ögon öppna för kräkningar och annat konstigt men annars är det inget att oroas sig över.

Som sagt. Jävla busshelvete. Trafikskit. Snöhelvete. Med mera. Nu får det räcka.

Fy fan. Vad rädd jag var. Jag tänkte att om något händer henne vet jag inte hur jag ska orka leva vidare. Det går ju inte utan henne.


4 kommentarer:

Sköna Helena sa...

Men gud! Vilken tur att det gick bra! Och ja, nu får det faktiskt verkligen räcka med det här snöandet och frysandet och trafikkaosandet. Massa kramar till er båda!

Linda sa...

Usch vad läskigt. Vad själv med om en bilolycka 2003 och är superglad att vi inte hade barn då. Vad skönt att allt gick bra. Till och med vår 4-åriga dotter tycker att det räcker med snö...och längtar till våren då hon äntligen blir storasyster.
// Linda

Joanna sa...

åh men fy fan vad hemskt.
blir helt darrig när jag läser.
jag förstår din skräck, och nu håller ni er inne resten av veckan!
eller i alla fall ifrån bussar.

själv klev jag just av en ersättningsbuss för att jag fick panik.
nästan riktig panik faktiskt, det var så himla obehagligt och jag tänkte att jag kan inte råka ut för något jag är ju en mamma för tusan!

kram på er, elsie är gudens gullig på bilderna nedan.

Anonymous sa...

Bra att inget alvarligt hände!