Google är roligt. Och farligt.
Nu har det gått fem år. Jag tror fortfarande ibland att jag ser henne på gatan, här i Stockholm, vilket skulle vara väldigt konstigt eftersom hon förmodligen bor i London eller Polen. Jag får en kall obehagskänlsa långt ner i magen när jag ser någon med likadana glasögon eller frisyr. Hur kan denna människa fortfarande påverka mig efter all denna tid? Jag borde ha vuxit, mognat, lämnat det bakom mig. Men så är inte fallat. Igår googlade jag hennes namn och efter en stunds efterforskningar (jag älskar att försöka luska fram saker på nätet, får mig att känna mig som en grävande reporter eller en trevligare variant på Lisbeth Salander) fick jag reda på att hon bytt efternanm (gift sig?) och att hon fått en son, förmodligen under 2009. Hon gör fortfarande egna kortfilmer, som hon gjorde när vi var vänner, och driver en filmforumsite. Det verkar gå ganska bra för henne. Vilket egentligen inte förvånar mig, hon har alltid varit en väldigt ambitös person. Men inte av den beundransvärda typen som min vän Petter, utan en sådan som går över lik för att få som hon vill. Det förvånar mig tom att hon har barn. Jag fick känslan av att hon tyckte att kärlek, vänner, familj var alla saker som står i vägen för att lyckas. Det var iaf vad hon tyckte att jag inte hade tid med.
Låter jag bitter? Jag känner mig bitter. Jag kan inte förstå varför jag inte kan släppa människan och bara leva mitt liv. Men jag har en teori. Jag tror att man kan vara lycklig och olycklig på samma gång. Och jag är lycklig. Jag har en egen liten familj med Johan, Elsie och katterna. Vi bor underbart mysigt, vi har det relativt gott ställt och har fina familjer bakom oss. Dessutom så är Johan otroligt stöttande och vill att jag ska jobba med något som gör mig lycklig. Han säger ofta att han tror på mig och vet att jag kommer lyckas. Jag har fina vänner som tycker om mig och en blogg som har fantastiska läsare. Ja, detta är bara några saker som gör mitt liv fint. Och mig lycklig. Men så har vi den andra lilla biten. Den där som gör lite ont. Jag är avundsjuk på människor som har roliga jobb. Jag är bitter på en person som sårade mig för 5 år sen. Jag känner mig dum som inte skaffade mig en utbildning tidigare i livet. Jag lider av dåligt självförtroende. Det är väl egentligen roten till allt det neggiga ovan. Den olyckliga sidan av mig.
Jag funderar. Ska jag ta en sväng i terapi igen (gick när jag var 22)? Eller börja läsa (ännu fler) självhjälpsböcker? Eller ska jag bara försöka beta av allt det som är blä?
Roligt jobb: plugga till copywriter.
Bitter: slänga bort allt som påminner om henne och förtränga varje minne av henne.
Dum: inse att jag hade faktiskt jävligt roligt i allt jag gjorde istället och det är en livet skola.
Självförtroende: jobbajobbajobba på det, med posetiva och glada tankar istället för dåliga.
Det första jag ska göra är lova mig själv att inte googla henne nåt mer. Det gör fan varken från eller till.
Men Gary då? Vad hände med honom? ...www.google...
Nu har det gått fem år. Jag tror fortfarande ibland att jag ser henne på gatan, här i Stockholm, vilket skulle vara väldigt konstigt eftersom hon förmodligen bor i London eller Polen. Jag får en kall obehagskänlsa långt ner i magen när jag ser någon med likadana glasögon eller frisyr. Hur kan denna människa fortfarande påverka mig efter all denna tid? Jag borde ha vuxit, mognat, lämnat det bakom mig. Men så är inte fallat. Igår googlade jag hennes namn och efter en stunds efterforskningar (jag älskar att försöka luska fram saker på nätet, får mig att känna mig som en grävande reporter eller en trevligare variant på Lisbeth Salander) fick jag reda på att hon bytt efternanm (gift sig?) och att hon fått en son, förmodligen under 2009. Hon gör fortfarande egna kortfilmer, som hon gjorde när vi var vänner, och driver en filmforumsite. Det verkar gå ganska bra för henne. Vilket egentligen inte förvånar mig, hon har alltid varit en väldigt ambitös person. Men inte av den beundransvärda typen som min vän Petter, utan en sådan som går över lik för att få som hon vill. Det förvånar mig tom att hon har barn. Jag fick känslan av att hon tyckte att kärlek, vänner, familj var alla saker som står i vägen för att lyckas. Det var iaf vad hon tyckte att jag inte hade tid med.
Låter jag bitter? Jag känner mig bitter. Jag kan inte förstå varför jag inte kan släppa människan och bara leva mitt liv. Men jag har en teori. Jag tror att man kan vara lycklig och olycklig på samma gång. Och jag är lycklig. Jag har en egen liten familj med Johan, Elsie och katterna. Vi bor underbart mysigt, vi har det relativt gott ställt och har fina familjer bakom oss. Dessutom så är Johan otroligt stöttande och vill att jag ska jobba med något som gör mig lycklig. Han säger ofta att han tror på mig och vet att jag kommer lyckas. Jag har fina vänner som tycker om mig och en blogg som har fantastiska läsare. Ja, detta är bara några saker som gör mitt liv fint. Och mig lycklig. Men så har vi den andra lilla biten. Den där som gör lite ont. Jag är avundsjuk på människor som har roliga jobb. Jag är bitter på en person som sårade mig för 5 år sen. Jag känner mig dum som inte skaffade mig en utbildning tidigare i livet. Jag lider av dåligt självförtroende. Det är väl egentligen roten till allt det neggiga ovan. Den olyckliga sidan av mig.
Jag funderar. Ska jag ta en sväng i terapi igen (gick när jag var 22)? Eller börja läsa (ännu fler) självhjälpsböcker? Eller ska jag bara försöka beta av allt det som är blä?
Roligt jobb: plugga till copywriter.
Bitter: slänga bort allt som påminner om henne och förtränga varje minne av henne.
Dum: inse att jag hade faktiskt jävligt roligt i allt jag gjorde istället och det är en livet skola.
Självförtroende: jobbajobbajobba på det, med posetiva och glada tankar istället för dåliga.
Det första jag ska göra är lova mig själv att inte googla henne nåt mer. Det gör fan varken från eller till.
Men Gary då? Vad hände med honom? ...www.google...
3 kommentarer:
Kanske mindfulness vore något för dig? Låter jätteflummigt tyckte jag men det har hjälpt mig acceptera jobbiga saker jag har gått igenom, det var inte lätt men attan så skönt när man kom ut på andra sidan.
Finns två riktigt bra böcker inom ämnet "Vem är det som bestämmer i ditt liv?" av Åsa Nilsonne och "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Vet att båda finns inlästa på CD av författarna och att dom finns på stadsbiblioteket.
KRAM!
Åh! Jag känner igen mig i det där! Jag har också personer i mitt liv som har utgått för flera år sedan, men som ibland är så otroligt närvarande hos mig. Som jag kan störa mig på på avstånd, trots att vi inte längre har något med varandra att göra. Som liksom bara tar energi från mig. Och allt bara för att jag inte kan styra bort mina tankar från de där personerna... Om du hittar på något bra sätt att stoppa detta, let me know!
Böckerna ovan har jag också hört talas om!
Kram!
Jag är också dålig på att släppa sådana som sårat mig. Men jag övar mig och blir bättre och bättre. En sak som fungerade för ett tag sedan, var att jag skrev ett brev till personen...men jag skickade det aldrig. Och när jag gjort det så kände jag att nu lämnar jag det här och det har jag gjort. Nu grubblar jag inte mer på den människan.
Skicka en kommentar