Positiva negativ

Igår gick jag igenom min låda med negativ, blandade bilder jag fått och kort som av någon anledning inte fått komma med i album. Jag hittade min mormors två bröllopskort, ett från 40 talet när hon gifter sig med min morfar och ett från 60 talet när hon som änka gifte om sig med sin fransman. Jag hittade bilder från min barndom när mamma och pappa var gifta och livet var ett helt annat. Ett album med bilder från ett pyjamasparty med kompisar hemma hos pappa när jag var var sådär en 13 år. Numera fotomodellen Emma och jag poserar fånigt framför kameran. Inte visste vi att hon skulle bli fotomodell, eller att vi inte längre skulle vara vänner. Tonåren med alla finnar, all ångest, alla förälskelser, all oro. Och sen London, alla kärlekar och vänner, fester och vardagar. Jag har alltid varit den som haft med mig kameran överallt och tagit kort i tid och otid. Jobbigt då, roligt nu.

Jag tittar ner på alla kortkuvert med negativ och ratade bilder på golvet inser att det är inte i fotoalbumen som minnena ligger. Utan det är här. Bland de ratade bilderna, de som man skämdes för då. Bland tidningsutklippen och kopiorna. Det är som att läsa mellan raderna i mina fotoalbum. Här ligger allt det som jag trodde att jag inte skulle vilja komma ihåg. Men som nu får mig att tåras. Minnas. Skratta. Skämmas. Älska. Alla människor; impotenta Hamish, pojkvännen Martin, chefen Julie, snyggingen Jamie, vännen Linda, fotomodellen Emma, den underliga kompisen Ann, förälskelsen Andreas, manipulerande Magda... en del finns kvar, andra är ute ur mitt liv. Men jag är en riktig nostalgiker. Har du en kommit in i mitt liv, släpper jag dig aldrig riktigt. Jag minns dig, jag minns mina känslor för dig, mina tankar och funderingar kring dig. Har du sårat mig undrar jag alltid varför. Gled vi bara ifrån varannan så funderar jag på vad du gör idag. Försvann du så undrar jag vart. Försvann jag så undrar jag om du undrar vart jag är. Jag släpper dig aldrig.

Men jag är så tacksam. För mina minnen är mina och det är underbara. Även de jobbiga. Jag minns plötsligt att jag oxå varit 22 och festat, förälskat mig och funderat. Jag har oxå bott utomlands och försökt hitta mig själv. Jag har levt och älskat och hatat. Jag har sprungit på klubbar och barer, jag har festat med människor som imponerat på mig. Jag har förvirrat tittat på livet ifrån min bubbla och innerst inne bara hoppats att det ska gå bra. Jag ser det i mina ögon på bilderna. Jag lever, men jag fattar det inte. Allt detta finns i en låda i bråten i Elsies rum.

Elsie. Kommer hon sitta med mina bilder och undra vem hennes mamma var som ung? Kommer hon ta upp en bild på en ung kille och fråga; Mamma, vem är det här? Kommer jag rodna och säga; 'Ärch, bara en kille jag kände.' Eller komma jag sätta mig ner, titta på bilden och säga: 'Det här är Ed. Vi var kära när jag var 19 år och bodde i London. Han var bisexuell och vi träffades på en gayklubb som hette Popstars. Vi drack vin på en bänk i tunnelbanan i London och jag fick låna en t-shirt av honom eftersom jag spillde på min. Sen flyttade jag hem och han blev bankman.' Vill hon ens veta eller är det för mig själv jag berättar?

För vem sparar jag alla bilderna egentligen? För jag vet ju att jag minns allt det här, allihopa. Vartenda en. De finns alla i mig. Bilderna är bara påminnelser. Positiva och negativa. Eller egentligen är alla positiva. Även de negativa negativen.