Igår pratade jag och partymannen om betydelsen av familj, vänner och partner. Under mitt liv har jag följt vad jag tror är ett ganska vanligt mönster:
Som barn är mamma, pappa och ev syskon (eller annan familjekonstellation) det viktigaste som finns. När man börjar få kompisar får de en plats i ens liv, men under barndomen kommer de på andra plats, efter familjen.
Ju äldre man blir desto viktigare blir kompisar och snart, kring tonåren, byter familj och vänner plats. Plötsligt är det viktigaste som finns att vara med kompisar. Under många år är kompisar det viktigaste som finns, det är ens familj, trygghet och en stor källa till kärlek. Sen en dag så träffar man någon som man vill dela sitt liv med. Är man ung så kan kärleken och vännerna under en period dela första platsen, och familjen får sitta på fastukvisten ett tag.
Men förr eller senare så ändras allt. Så byter allting plats igen. Kompisar halkar ner och kärleken hamnar på första plats. Nånstans här kommer familjen tillbaka. Innan man förstått det själv så går plötsligt ordningen; kärlek, familj och sist vänner.
Kärleken därför att det är din nya familj, din framtida följeslagare genom livet. Familj för att de alltid varit där (förhoppninsgvis) och är ens förflutna. Vänner är fortfarande viktiga, men man har upptäckt genom livet alla svängningar att folk förändras, man förändras själv, man förvånas, blir sårad, upptäcker nya sidor hos människor och märker att när man inte följer samma livsmönster så kan det ibland vara svårt att hålla vänskapen vid liv. Vissa vänner har man hela livet och är som en bror eller syster för en. Men många kommer och går. Och kanske inte alltid dem man tror ska försvinna, är det som gör det först. En del kommer tillbaka, en del försvinner för alltid.
Därmed inte sagt att vänner inte är viktiga, tvärtom. De är livsviktiga. Utan vänner känner jag mig ensam och oälskad, övergiven och tom. De är en del av min livslust och kraft. Det ser jag nu på min moster, i sin djupa sorg över förlusten av sin livspartner, så glimmar alla hennes vänner. De kan inte hela henne, de kan inte ersätta Calle, de kan inte ens får sorgen att minska i kraft. Men de finns där, älskar henne, stöttar henne och får henne att känna sig lite mindre ensam. Så jag vet hur viktiga vänner är.
Jag vet hur viktigt det är med kompisar under tonåren, eftersom jag under en period var helt utan. Min familj var ju såklart där för mig, men det betydde inget eftersom jag inte hade någon att äta lunch med eller vara med på rasten i skolan.
Jag vet hur viktigt det är med vänner när man börjar bli vuxen och allt blir så förbannat seriöst. Man ska utbilda sig, skaffa en bostad, deklarera, hitta en partner, göra karriär. Och mitt i allt det vill man helst att allt ska sluta snurra. Då är ens vänner där. De vet vad man känner, de känner likadant, samtidigt. De vet vad man drömmer om, vad man fruktar, vad om längtar efter, vad man har ångest över. De känner likadant. Man är under perioder varandras själsfrände, man vet vad den andra tänker, känner och menar. Den är en sammanhållning som är byggd på kärlek och tillhörighet.
Och jag vet hur viktigt det är med vänner när man har lyckan att få kärlek i sitt liv. Och jag vet hur ont det gör att förlora vänner pga av det.
Jag vet hur viktigt det är med vänner. Så det här med 1a-2a-3dje plats. Det spelar egentligen inget roll. Jag behöver alla tre för att känna mig komplett. Men om jag ska vara lite objektiv en stund, och se livet utifrån, så tror jag att de flesta måste erkänna att de (under pistolhot förstås) skulle göra samma 'rankning' som jag, beroende på vart i livet de befinner sig.
Eller vad tror du?
Som barn är mamma, pappa och ev syskon (eller annan familjekonstellation) det viktigaste som finns. När man börjar få kompisar får de en plats i ens liv, men under barndomen kommer de på andra plats, efter familjen.
Ju äldre man blir desto viktigare blir kompisar och snart, kring tonåren, byter familj och vänner plats. Plötsligt är det viktigaste som finns att vara med kompisar. Under många år är kompisar det viktigaste som finns, det är ens familj, trygghet och en stor källa till kärlek. Sen en dag så träffar man någon som man vill dela sitt liv med. Är man ung så kan kärleken och vännerna under en period dela första platsen, och familjen får sitta på fastukvisten ett tag.
Men förr eller senare så ändras allt. Så byter allting plats igen. Kompisar halkar ner och kärleken hamnar på första plats. Nånstans här kommer familjen tillbaka. Innan man förstått det själv så går plötsligt ordningen; kärlek, familj och sist vänner.
Kärleken därför att det är din nya familj, din framtida följeslagare genom livet. Familj för att de alltid varit där (förhoppninsgvis) och är ens förflutna. Vänner är fortfarande viktiga, men man har upptäckt genom livet alla svängningar att folk förändras, man förändras själv, man förvånas, blir sårad, upptäcker nya sidor hos människor och märker att när man inte följer samma livsmönster så kan det ibland vara svårt att hålla vänskapen vid liv. Vissa vänner har man hela livet och är som en bror eller syster för en. Men många kommer och går. Och kanske inte alltid dem man tror ska försvinna, är det som gör det först. En del kommer tillbaka, en del försvinner för alltid.
Därmed inte sagt att vänner inte är viktiga, tvärtom. De är livsviktiga. Utan vänner känner jag mig ensam och oälskad, övergiven och tom. De är en del av min livslust och kraft. Det ser jag nu på min moster, i sin djupa sorg över förlusten av sin livspartner, så glimmar alla hennes vänner. De kan inte hela henne, de kan inte ersätta Calle, de kan inte ens får sorgen att minska i kraft. Men de finns där, älskar henne, stöttar henne och får henne att känna sig lite mindre ensam. Så jag vet hur viktiga vänner är.
Jag vet hur viktigt det är med kompisar under tonåren, eftersom jag under en period var helt utan. Min familj var ju såklart där för mig, men det betydde inget eftersom jag inte hade någon att äta lunch med eller vara med på rasten i skolan.
Jag vet hur viktigt det är med vänner när man börjar bli vuxen och allt blir så förbannat seriöst. Man ska utbilda sig, skaffa en bostad, deklarera, hitta en partner, göra karriär. Och mitt i allt det vill man helst att allt ska sluta snurra. Då är ens vänner där. De vet vad man känner, de känner likadant, samtidigt. De vet vad man drömmer om, vad man fruktar, vad om längtar efter, vad man har ångest över. De känner likadant. Man är under perioder varandras själsfrände, man vet vad den andra tänker, känner och menar. Den är en sammanhållning som är byggd på kärlek och tillhörighet.
Och jag vet hur viktigt det är med vänner när man har lyckan att få kärlek i sitt liv. Och jag vet hur ont det gör att förlora vänner pga av det.
Jag vet hur viktigt det är med vänner. Så det här med 1a-2a-3dje plats. Det spelar egentligen inget roll. Jag behöver alla tre för att känna mig komplett. Men om jag ska vara lite objektiv en stund, och se livet utifrån, så tror jag att de flesta måste erkänna att de (under pistolhot förstås) skulle göra samma 'rankning' som jag, beroende på vart i livet de befinner sig.
Eller vad tror du?
4 kommentarer:
Intressant läsning. Jag håller med i stort, men vill göra tillägget att vissa vänner ÄR som familjemedlemmar. Men som du skriver så måste man ha alla för att känna sig komplett! Verkar som du blivit bränd några gånger när det gäller vänskap. Hoppas du har de finaste vännerna idag!
Fint och klokt skrivet kära du./Kicki
Jag håller med i stort. TYvärr är det svårt för vissa att hitta den där partnern, no 1,
jag börjar tvivla på att han finns. Är rädd för att bli helt ensam om folk slutar värdesätta sina kompisar då de träffar partner.för tänk om man själv inte gör det? därför , glöm aldrig de vänner som är singlar o kanske alltid behöver sina vänner.
/araminta may
fatima: om du har lyckan att ha vänner som du litar lika mycket på som familjen så vill jag gratulera dig! för som du gissar, jag har blivit bränd av vänner... men det är klart att vissa vänner är som familjemedlemmar. det är de fina med vänner, de kan vara både familj och vän!
kicki: tack :)
araminta may: huvudet på spiken! jag har många vänner som inte har en partner och jag försöker vara lika god vän till dem som de är till mig. (en del funkar det med, andra vill inte.) jag vill inte uppfattas som en som värdesätter mina vänner mindre när de är singlar och jag inte är det. jag vet hur det är att vara omgiven av par... jag lovar dig att jag aldrig glömmer mina singelvänner! och du, sluta aldrig hoppas. min mamma var både tvungen att gifta sig och skaffa barn med en annan man innan hon hittade kärleken i sitt liv och då var hon strax över 40. jag bär fanan för hoppet HÖGT! kram!
Skicka en kommentar