För 2 år sen var jag bästa vän med en tjej, vi var båda singlar, kämpade för att få jobba med det vi älskar och umgick flera gånger i veckan. Vi kunde prata i timmar om allt och ingenting och ingenting kändes någonsin konstigt eller svårt att prata om.
Idag är det så obekvämt att träffa henne så att jag gärna slipper. Vad hände? Hur kan man vara så nära och på mindre än 3 månader så är allt borta?
Jag vet egentligen inte. Jag kan gissa. Jag träffade J, som är mitt första seriösa förhållande och min stora kärlek. Min väns mamma blev sjuk. Och någonstans här började hon störa sig på mig. Jag sa fel saker, frågade saker vid fel tidpunkter. Jag var nykärt rätt ovetande om att något hände till att börja med. Det var inte förrens efter att hon undvikt mig och mina förslag på att ses i några veckor som jag började känna att något var fel. Jag hörde då av mig ännu mer för att få reda på vad som stod på. Men hon ville inte. Och med henne försvann en del andra vänner och bekanta. Under en lång tid fick jag på omvägar höra om middagar jag inte var bjuden till, om utekvällar jag inte tillfrågades om jag vill med på med mera och det gjort så förbannat ont. Utanförskap är så vasst och svidande. Och det vet jag sen innan, jag har varit mobbad i skolan och tidigare haft vänner som behandlat mig som skit. (Det är underligt hur mycket man ska vara med om utan att lära sig.) Det tog nästan ett halvår innan hon mötte upp mig på en öl (jag - apnervös)/kaffe (hon) på Nytorget. Vi småpratade en stund. Efter ett tag kom det upp och hon förklarade att hon tyckte att jag hade betett mig dumt, frågat saker vid fel tillfällen och sagt konstiga saker. Jag hade lust att skrika saker i mitt försvar (för det har jag såklart) men jag höll tyst. Det var asjobbigt, men jag tänkte att hon har tillräckligt med sin mamma och allt, jag vill inte göra det värre. Om hon bara får säga vad hon tycker så kanske vi kan börjar prata med varann igen och så blir det lite bättre mellan oss.
Det var nästan ett år sen snart. Och det är inte bättre. Till och från har det varit OK att ses (i grupp med andra) och vi har småpratat. Men det är inte bra. Som grädde på moset har nu min bästa hjärtesorgs-vän och den här tjejen gått och blivit jättebra vänner. I vanliga fall hade jag tyckt att det var grymt kul, men nu blev det inte lika kul. När min vän låg i separation var den den här tjejen hon ringde helst, inte mig. Och ja, jag vet att det är hur barnsligt som helst, men det spelar ingen roll för det sårar likväl vid 30 som vid 13.
Nu är jag bjuden på en middag ikväll (genom min hjärtsorgsvän) och jag misstänker att den här tjejen kommer att vara där. Och efter förra helgens obekväma brunch vill jag egentligen inte gå.
Vet inte ens om de egentligen vill ha mig där, jag är medbjuden via min hjärtsorgsvän som lördagskvällen var planerad för.
Jag överdriver kanske, men vet ni, det skiter jag i. Det här är mina känslor och jag har hållt tyst om det här så jävla länge 'för det passar sig inte, det är inte rätt tid just nu, det är omoget' och gud vet alla ursäkter. Jag är så förbannat trött på att straffas för att jag är i en lycklig relation, att må dåligt över vad andra människor tycker om mig och vara ledsen för att jag förlorat en vän/vänner.
Hon skulle såklart ha en annan sida av historien. Så är det alltid. Det finns alltid två sidor av en historia. (Det lärde min barnflicka mig när jag var liten och mina nyskilda föräldrar bråkade jämt.) Men faktum är att här är det så att hon skulle behöva höra min sida av historien, för jag är inte säker på att hon fattar hur ledsen jag har varit och fortfarande är. Å andra sidan, tiden går fort och snart har det gått 2 år till och ingen vet vart vi står då. Kanske finns inte saknaden av vänskapen kvar, kanske är det lilla ledsna inom mig helt borta, kanske är vi vänner igen. 2 år. Mycket kan hände på 2 år. Och 2 månader, 2 dagar, 2 timmar. Och om två sekunder kan en bokhylla falla över mig och ta mitt liv.
Som sagt, mycket kan hända.
1 kommentar:
jag forstar typ hur du kanner (man vet faktiskt aldrig exakt, sa ska inte forsoka latsas som det heller, da ar det bra med ord som typ). Ibland blir det bara fel, man vet inte vad man gjort, hur det kunde bli som det blev. Vanner och vanskaper ar sa svart, jag har sjalv "tappat" en av mina narmaste de senaste manaderna..eller aret snarare..det ar svart och for mig sa tog den ralationen alldeles for mycket och gav alldeles for lite.
Nagot jag verkligen vet hur ont det gor vid ar det utanforskap du berattar om, att i efterhand fa veta sma saker man inte fatt reda pa, blivit inbjuden till. Det kommer nog aldrig sluta gora ont, och gor det ont maste man fa grata och saga "aj", man kan inte alltid vara tyst . En av de stora insikterna och besvikelrserna i mitt liv so far har varit att inse att man blir fan aldrig vuxen. Eller vuxna blir aldrig vuxna. En arbetsplats innehaller lika mkt mobbing, skitsnack, sma grupperingar som en skolklass. Varje foretagsfest ar som ett mellanstadiedisco. Finns det nagot "vuxet"? Vad ar vuxet? Och varfor ska vi inte fa reagera som barn, med kanslor o allt, nar vi anda beter oss som barn..
Man kan inte vara allt for alla hela tiden. Man kan inte vara dar for alla hela tiden. Ibland maste man vara dar for sig sjalv. Lattare sagt an gjort eller hur? "Bry dig inte" - annu lattare sagt an gjort...Sa bry dig men bry dig inte for mkt, kanske ar battre..
Nu blev det langt...men hoppas allt kann s lite battre (man ska aldrig skammas for att vara lycklig!) Det vore aven trevligt att traffas over en 2hand runda eller natt sen i maj nar man ater nar sveriges vidder, du verkar ha en fallenhet for att hitta fina saker ;) Puss! //Nicolina
Skicka en kommentar