Detta är min kofta. Den köpte jag i Ludvika på rea.
Den har hängt i min garderob länge och sett mer sorgsen ut för varje dag. 'Det är lixom inte väder för dig idag', har jag sagt som tröst.
Det har inte hjälpt. Depressionen har blivit allmer tydlig ju fler sommarkvällar den fått stanna hemma.
Så imorse grät den. Stora tussar av beige bomull låg på golvet och blandades med damm.
Jag fick ont i bröstet. Medlidande.
Jag klädde mig i höstiga färger och tog fram de beiga skorna. 'Nu', jag sa, 'nu ska vi ut och gå du och jag'.
Kofta slutade gråta och såg upp mot mig som om den inte riktigt trodde på vad jag sa. Men mitt leende övertygade.
Och så gick vi tillsammans ut till cyckeln. En kall vind strök förbi, men jag kände inget, koftan skyddade mig.
Allt är förlåtet kände jag och trampade iväg.
Allt är förlåtet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar